Annika: Jag blev besöksvän – och kände mig mindre ensam
Då fick jag höra att det behövdes folk på vårdboendet.
När vårt yngsta barn, Anton, hade flyttat hemifrån bestämde sig min make Filip och jag för att förverkliga en gammal dröm. Vi sålde vårt hus i stan och köpte ett annat i en by på landet, bara åtta kilometer från där vi tidigare bott.
Det var ett underbart korsvirkeshus med halmtak med en stor trädgård full av fruktträd och blommande buskar.
Allt gick som på räls. På mindre än två månader var allting klart och på sensommaren flyttade vi in.
Eftersom jag jobbar hemma fyra dagar i veckan så hade jag gott om tid för att utforska vår nya bostadsort. Jag trodde att jag snart skulle lära känna nya människor, om inte annat när jag handlade i mataffären.
Men på dagtid var det få människor i rörelse och jag började känna mig ensam. Jag saknade butikerna i stan. Och det lilla kaféet som jag brukade besöka.
Erkände att jag kände mig ensam
Filip var så glad för förändringen så jag kunde inte förmå mig att berätta att jag ångrade mig och ville flytta tillbaka till stan. Det var bara på helgerna, när Filip också var hemma, som livet kändes som vanligt.
En dag när jag var i mataffären hörde jag att en besöksvän som brukade komma till vårdboendet hade slutat. Jag är lite tillbakadragen, men efter att ha handlat gick jag direkt från affären till vårdboendet. Jag välkomnades med ett vänligt leende och när jag lite förläget frågade om det behövdes en ny besöksvän blev jag hänvisad till teamledaren, Gunillas, kontor.
– Vi kan nog hitta på något, sa Gunilla. Du kan börja med att gå till terapin och hälsa på de boende. Har du haft med äldre människor att göra förut?
Det hade jag inte, men jag gick ner till terapin där de boende ägnade sig åt olika sysslor. Vid ett bord satt fyra män och spelade kort. Jag blev presenterad som den nyinflyttade Maria och fick frågan om jag skulle flytta in.
Jag skakade på huvudet, log och frågade om jag fick se vad de höll på med?
– Ja, här ska du få se, sa en kvinna och visade mig en kudde som hon satt och sydde.
Några av de boende presenterade sig, andra la knappt märke till mig. En kvinna i en rullstol vinkade mig till sig. Hon presenterade sig som Karin.
– Vad gör du här redan nu? Hit kommer du ju tids nog, sa hon.
Jag kunde ha sagt att jag hade tid över, men något i Karins ögon fick mig att säga som det var.
– För att jag känner mig ensam, hörde jag mig själv säga.
– Då är vi två, sa hon och log stort. Vi kan stötta varandra, du och jag. Berätta om dig själv, Maria.
En del av en härlig gemenskap
Vi förflyttade oss till hennes rum och där berättade jag om mitt arbete, om Filip och våra söner. Karin berättade om sitt liv.
Tiden sprang iväg och det bestämdes att jag skulle komma tillbaka nästa torsdag.
Detta blev snart en vana. Jag besökte vårdhemmet varje tisdag och torsdag. Jag insåg snabbt att Karin var en av få som inte hade någon familj. Därför blev jag främst hennes besöksvän.
En dag berättade hon att det en gång i månaden var gemensam middag i församlingshuset. Hon hade aldrig varit där, men ville gärna delta. Jag frågade Gunilla om det var ok att jag ledsagade Karin till församlingshusets middag och det var inga problem.
Det blev en upplevelse. Inte bara för Karin som återsåg gamla vänner utan även för Filip och mig. Vi lärde känna nya människor och nu ett år senare känns det som att vi alltid har bott i byn.
Karin hänger fortfarande med, men när hon inte längre orkar kommer vi att fortsätta gå dit. Vi har blivit en del av en härlig gemenskap.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]