Maria: "Varför får jag inte fira jul med mina barnbarn?"
Då är storhelgerna här igen. Och jag har sett fram emot att ha mina nära och kära här hos mig.
För nu äntligen, efter alla dessa år, har jag tid att ordna en riktig fest här hemma.
Bjuda in mina barn och barnbarn och hinna med dem utan att behöva tänka på arbetet som jag fått göra tidigare eftersom jag jobbat över 30 år inom vården. Där behövs man på jobbet oavsett om det är helg eller vardag. Man har schemat att gå efter.
Se också: Axelina älskar två män – alla sover tillsammans
Men nu är jag pensionär och hemma. Jag har tänkt att ta igen all förlorad tid inom familjen. Baka, laga god mat och göra det trivsamt runt om oss.
Ha mina nära och kära att pyssla om. Ha det riktigt mysigt tillsammans.
Väljer svärsonens familj
Men det blir inte så. Sonen kommer ju och det blir kul att ha honom här. Det ser jag fram emot. Men dottern kommer inte. Och inte barnbarnen. De har svärsonens släkt och vänner att umgås med.
Nu igen. Så var det förra året också. Visst var vi ju där och hängde med för att besöka hans släkt. Men jag och maken hade räknat med att nu är det vår tur. Så tänker inte svärsonen.
Så är det på somrarna också. De firar semester på sitt håll. Firar, verkligen, skulle jag vilja säga. För det är fest varje dag, flytande hör till och så är det inte hemma hos oss.
Kanske är vi lite tråkiga på så vis. Men vi tycker att man kan hitta mycket härligt att hålla på med utan sprit.
Är vi för gammaldags?
Kanske är vi gammaldags. Eller beror det på att vi hunnit se så mycket i våra liv. Elände. Inte alltid roliga saker. För visst firades det då också.
Efter hårt arbete var festen lika hård. Mestadels för mannens del. Kvinnan arbetade säkert lika hårt, men kvinnor var ju kvinnor.
De behövde inte ta igen sig på samma vis. Och de hade sina arbeten både helg och vardag. Åtminstone därute på landet.
Och vågade de säga något fick de känna på det. Ofta fysiskt.
Far blev som förbytt
Julen i sig var helig hemma hos mig. Då kom inte flaskan fram. Min farmor var stenhård med det. På julen skulle barnen vara glada. Slippa se sin far ta snedsteg och kanske bli arg också.
Det var inte så ofta far tog till flaskan annars heller så vi barn behövde inte vara rädda för det. Men när han festade, i så fall med grannarna, blev han som förbytt. Och det vill jag inte ens komma ihåg. Han var så otrevlig, mest mot mor.
Så vill inte jag ha mina jular och inte andra helger heller. Och nu har vi ju vardagar också som vi är lediga och kan hitta på en massa saker att göra. Maken och jag. Tiden vill inte räcka till.
Så trevligt som möjligt utan dottern
Men till julen skulle vi ta det lugnt. Efter att ha ordnat det lite mysigt här hemma. Några tomtar, inte många men kanske en och en annan ängel också. Det är fint.
God mat hör till. Hemlagad. Och julkakorna som man bakat här hemma. Familjen runt omkring. Men det blir ju inte så. Bara sonen och vi.
Vi får ordna det så att det blir så trevligt som möjligt. Utan dottern och hennes familj. Barnbarnen som vi saknar så. Den äldsta har ju alltid varit så nära mig. Tycker om sin mormor och morfar. Den andra är fortfarande mammas tös. Fast vi älskar ju båda lika mycket.
Vi hade så gärna sett dem komma hit. Sett när de öppnar sina klappar, skrynklar papperet till en boll. Sett deras glädje när de öppnat paketen. Men det får vi inte uppleva. Inte denna jul. Kanske inte nästa heller.
Jag vågar inte hoppas för mycket. Fast innerst inne gör jag ju det. De gör väl alla mor föräldrar. Varför skulle jag vara annorlunda? Jag älskar ju dem. Hela familjen.
Kanske älskar de oss också. Sin mormor och morfar. Det säger de när de ringer. Det händer alltför sällan. Jag kan inte förstå det.
Vi träffas så sällan
Det är inte det att jag skulle vilja ha dem här hela tiden. De ska ju ha sitt eget liv också. Göra som de vill, vilket de ju gör. Synd bara att de bor så långt härifrån. Vi träffas ju så sällan.
Men vi får hoppas att återseendet blir roligt och bra. Och att de har ledigt snart så vi har lite tid för varann. Om inte nu över julen, så snart i alla fall. Att vi kan åka till dem.
Det är bara det att dottern också har ett serviceyrke som gör att hon får jobba mycket på helgerna och den sammanhängande ledigheten är ofta kort. Hon förstår hur jag har haft det i alla år när jag också arbetade så.
Kanske skulle de prioritera oss lite oftare när de är lediga. Inte bara släkten åt ena hållet. Det hoppas jag verkligen. Det är nog mest att de inte tänker på att vi önskar deras närvaro lite oftare.
Maria