Maria Furberg i Fråga doktorn: ”Det viktiga är att må bra – inte att vara frisk”
Läkaren Maria Furberg är flitigt förekommande vikare i tv-programmet Fråga doktorn. Hon har levt med diabetes sedan hon var barn och har stor erfarenhet av att vara patient. Upplevelserna i vården fick henne att välja yrkesbana. – Jag har mött så många dåliga doktorer genom åren och det var därför jag själv valde att utbilda mig till läkare.
Hästen tvärbromsar framför hindret. Ryttaren ramlar av och blir liggande på rygg. Maria Furberg, 51, skyndar fram till den unga flickan för att se hur det gick. Hon observerar, ställer frågor och känner på henne.
Maria är ansvarig läkare för distriktsmästerskapen i hästhoppning, på Södra Umeå Ryttarförening, och tillbringar hela dagen med att vara stand by kring banorna. Om något händer.
– Det är faktiskt ganska få olyckor, men det är stora hästar och det går undan så det finns alltid en risk för att någon kan bli skadad.
Maria Furberg är själv hästtjej, liksom dottern Adele, 14. De har till och med fått maken Örjan, 51, att kliva upp i sadeln!
– Jag red som barn, men har haft ett uppehåll på 30 år. När Adele började rida anmälde jag mig till en kurs i dressyr och Örjan går en nybörjarkurs. Det är kul att vi tre hänger i stallet tillsammans. Det är bara vår son Emric, 17, som inte rider.
Örjan och Adele är också med under helgens hopptävlingar. Adele jobbar i kiosken och Örjan steker hamburgare. Funktionärernas lön är dryck och burgare, och snart är det dags för Maria att hämta sin mat. Hon är diabetiker och det är viktigt att äta regelbundet.
Blodsockernivån svänger kraftigt
– Jag har en insulinpump och den här displayen visar hur mitt blodsocker ligger, säger Maria och visar upp en kurva som är ovanligt jämn, för att vara hennes.
– Min diabetes är väldigt svårinställd och blodsockervärdet svänger kraftigt. Jag har haft diabetes sen jag var åtta år. Jag hade druckit och kissat mängder ganska länge när mitt blodsockervärde kollades. Det var skyhögt och jag blev inlagd direkt.
Maria berättar att hon fick fira sin nioårsdag på sjukhuset och det var en traumatisk upplevelse. Hon fick en petit choux med keso och osötad sylt istället för tårta eller glass.
– Det smakade surt och förskräckligt och ännu värre var den skräckpropaganda som jag matades med från den stunden. ”Ska du ta en tårtbit? Tänk på att du tappar fötterna” fick jag höra. Och så där har det fortsatt genom åren.
Maria skiljer på bra doktorer och skickliga doktorer och väljer själv en bra doktor alla dagar i veckan.
– Det är en läkare som inte bara stirrar sig blind på medicinska värden, utan ser till att hela livet är bra. Det viktiga är inte att vara frisk, utan att må bra!
Depression och bulimi
Till en början tyckte Maria att det var ganska coolt att ha diabetes. Hon hade sett ett barnprogram om barn som tog sprutor på sig själv och det ville hon också göra.
– När jag blev sjuk tänkte jag att jag kanske drog på mig diabetesen för att jag varit avundsjuk på barnen i programmet. Det var en sorts magiskt tänkande, som barn ofta har.
Se också: Theo fick diabetes som ettåring: Oron finns hela tiden
Ganska snart visade det sig att livet med diabetes mest handlade om förbud, förmaningar och skräckpropaganda. Diabetiker skulle inte använda sötningsmedel för att de inte skulle vänja sig vid söta smaker. Hon fick inte äta godis, inte pannkakor eller pasta och så fort hon stoppade i sig något förbjudet kom skuldkänslorna. Det ledde till att Maria utvecklade depression och bulimi i tonåren.
– Det var sånt jädra fokus på mat och kontroll, kontroll, kontroll och skuld och skam. Jag klarade inte av det, istället stoppade jag i mig tre chokladkakor på raken.
När Marias blodsockervärden ständigt var för höga svarade doktorn med att höja hennes insulindos, trots att hon öppet berättade att hon hetsåt.
– Jag har mött så många dåliga doktorer genom åren och det var därför jag själv valde att utbilda mig till läkare. Sedan visade det sig vara världens roligaste jobb.
Men vägen till läkaryrket var inte spikrak. Maria började först att plugga på en estetisk-praktisk utbildning, för att gå vidare till en floristkurs innan hon läste in naturprogrammet på Komvux med siktet på läkaryrket.
Fann kärleken
Det var under medicinstudierna i Umeå som hon träffade Örjan. Han pluggade arkeologi och spelade bas i spexorkestern. När Maria, som både är infektionsläkare och distriktsläkare, fick jobb i Jämtland flyttade paret till byn Mörsil, med 800 invånare. Här fanns närheten till fjäll och natur och Maria fick vara den ”gör-det-själv-doktor” hon trivs med att vara. Hon och Örjan hade lång resväg till sina jobb och de pendlade sammanlagt 15–20 mil varje dag.
Det var också under åren i Jämtland Maria och Örjan, under dramatiska former, fick sina två barn.
– Jag drabbades av HELLP-syndrom, som är en svår havandeskapsförgiftning, och höll på att dö när Emric föddes. Kvällen före det planerade snittet fick jag väldigt ont i huvudet och högt blodtryck, och så fort Emric var född smällde det till och jag blev jättesjuk. Jag drabbades av hjärnödem och lungödem och jag minns att jag knappt kunde andas. Jag blev medvetslös mitt i meningar och tänkte ”jag dör nog nu”.
Maria säger att hon aldrig blev rädd, hon kände sig bara otroligt snopen. Snuvad på konfekten.
– Vi hade haft fem missfall innan Emric blev till och graviditeten hade varit besvärlig. Nu skulle jag alltså inte ens få njuta av bebisen. Men värst var det för Örjan, han blev svårt traumatiserad av att stå bredvid. Ingen hade tid att ta hand om honom.
Maria säger att Örjan till en början vägrade skaffa fler barn, men Maria stod på sig.
– Ska mina barn ha en mamma som dör tidigt så ska de i alla fall ha varandra. För mig var det viktigt att Emric skulle få ett syskon.
I samband med nästa förlossning mådde Maria bra, men nu var det bebisen som fick föras till neo-intensiven med ilfart. Adele hade svaga lungor och tre hål i hjärtat.
– Hon skulle ha hetat Elva, men när jag såg hennes tjocka, svarta hår när vi, efter tre dagar, lyfte på mössan hon bar i kuvösen såg jag att hon inte var någon Elva. Hon var en Adele!
”Orkar inte vara sjuk”
Adele fick inga bestående men, men Maria har drabbats av flera andra följdsjukdomar på grund av diabetesen. Hon har haft en tia, ett förstadium till stroke, och har drabbats av blindhet på ena ögat.
– En dag när vi var och handlade märkte jag hur ögats glaskropp fylldes med blod, det såg till att börja med ut som en rökslinga, tills hela synfältet blev grått. Som tur var gick det att operera efter ett halvår, säger Maria som trots allt ser sig som helt frisk.
– Jag orkar inte vara sjuk, och det handlar mest om ett mindset, säger Maria, som har nära till skratt och en positiv livssyn.
Hennes viktigaste livsråd till andra är:
– Ät klokt, sov och rör på dig. Du behöver inte ge dig ut och springa. Promenera, jobba i trädgården, bara rör på dig!
Själv lever Maria som hon lär och förutom att rida älskar hon att åka turskidor i fjällen, även om familjen inte längre bor mitt i naturen.
När barnen var små flyttade Maria, Örjan, Emric och Adele tillbaka till Umeå och de bor nu i ett generationsboende med Marias föräldrar.
Hoppar in som läkare i Fråga doktorn
Fram tills nyligen var Maria överläkare på infektionskliniken vid Umeå universitetssjukhus. Just nu jobbar hon som utredare på Läkemedelsverket, samtidigt som hon hoppar in som läkare i tv-programmet Fråga doktorn.
– Min kompis jobbar på tv, och det var hon som bad mig söka uppdraget. När jag kom dit på ett avtalat möte trodde jag att den projektansvariga skulle berätta mer om jobbet, men det visade sig att jag skulle göra en provinspelning. Det var jag inte alls beredd på, jag hade missat informationen i mejlet med de provfrågor jag skulle ha läst in. Att jag dessutom var väldigt låg i blodsockret gjorde inte saken bättre. Jag var virrig och sluddrade, skrattar Maria, som inte alls grämer sig att jobbet gick till en annan.
När hon blev tillfrågad om att vara vikarie tackade Maria ja och säger att hon brinner för det folkbildande inslaget i uppdraget, att hjälpa folk att hjälpa sig själv. Och hon använder ofta sig själv som referens när hon svarar på frågor.
– En gång fick jag frågan om varför en tittare hade ett missljud i örat som lät pop-pop-pop. Exakt det hade jag själv varit med om och därför kunde jag svaret. Missljudet tror jag beror på ryckningar i kroppens allra minsta muskel som sitter i örat. Det går över av sig självt!