Maja: Vem hade jag varit utan min bästa vän?
Min bästa vän – vem är det? Jag skulle kunna skriva om hur det är att vara mamma till en underbar son som är mitt i sin röriga tonårstid eller om Kärleken som finns i mitt liv, vid min sida, i nöd och lust.
Jag skulle också kunna skriva om någon av de viktiga personer jag mött i mitt yrkesliv eller sådana som bara dykt upp som från ingenstans och blivit kvar i mitt liv.
För mig är det ändå självklart att välja den som nu varit med längst och som också kommit att betyda mest – Anni.
Flyttade efter skilsmässan
Vi har varit vänner sedan den dagen vi som sexåringar klev in på samma lekis. Vi kom från samma by, men hade inte lekt alls innan.
Under de följande åren blev det många gemensamma bussturer till och från skolan, lek efter skolan och på helgerna.
När jag blundar kan jag se Anni komma flygande på sin cykel in på min gård och jag kan höra hennes bubblande skratt som jag framkallade genom att kittla henne när min mamma bad mig.
Hon älskade också det där skrattet. Vi hade alla roligt åt hur våra träskor hamnade när vi hoppade ur dem på altanen, mina utåtfotade och Annis som hamnade pekande inåt med tårna.
Vi lekte oftast hos mig och det var både fart och fläkt och stillsammare pyssel. Vi gjorde det mesta tillsammans.
Men jag minns också arga röster och det var sorgliga dagar när vi fick veta att en skilsmässa plötsligt skulle lägga 20 mil mellan oss.
Anni flyttade iväg med sin mamma, men hon kunde som tur var åka med sin morbror hem till byn där hennes pappa och bröder bodde kvar. Vi kunde därför fortsätta att leka nästan varje helg i början och Anni kom också hem varje lov.
Hon blev en backpacker
Vi tappade egentligen aldrig kontakten helt trots hennes flytt. Vi skrev från klass 3 brev till varandra om hur våra dagar var.
Under de långa barnasomrarna cyklade vi, hängde knäveck och badade. Vi hade picknick, klafsade i lera, lekte vid bäcken där vi naturligtvis trillade i och fick stötar av elstängel på våra utflykter.
Den som först började bromsa när vi hade cykeltävling i backarna runt byn var jag. Jag tänkte plötsligt på gruset som kunde skrapa upp och fastna i handflatorna.
Anni bromsade inte. Det gjorde hon sällan, inte under ungdomsåren heller.
Hon var den av oss två som först fick se mer av världen, blev en backpacker som skrev långa brev till mig där hemma.
Jag köpte i stället mitt första hus vid 19 års ålder och det gjorde att våra äventyr såg olika ut under några år. När jag så småningom gav mig av var det till olika högskoleorter i Sverige.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Breven som vi fortsatte skicka varandra innehöll nu erfarenheter kring kärlekssorger, ångest och annat vuxenblivande. Under några år postades breven lite glesare, men trots våra olikheter fanns vi ändå där för varandra.
Anni hade alltid varit mycket fysisk och hon utmanade ständigt sig själv med olika sporter och så småningom även med tävlingslopp. Jag ägnade mig åt mer stillsamma intressen med mitt läsande och skrivande.
Av en slump träffade vi senare samma år de män som skulle bli våra barns pappor och detta gjorde att vi därefter följdes åt lite mer tätt.
Vänskap för livet
Anni var den första att få veta att jag väntade barn. Våra liv med småbarn innebar att vi träffades en hel del under helger och somrar och jular.
När barnen var små lekte de alla tillsammans. Nu är det mest våra döttrar, födda samma år, som fortsätter bygga på sin egen vänskap när vi ses.
Livet med tonåringar är nytt för oss båda. Vi ses inte lika ofta men har ändå god kontakt. De sociala medierna gör ju att man kan hålla regelbunden kontakt mitt i den pågående vardagen.
Det är alltid viktigt för mig att veta hur Anni har det och hur hon mår.
Jag kan inte låta bli att undra vem jag skulle blivit eller hur livet skulle ha varit utan denna vänskap som alltid funnits där. Trots avståndet, eller på grund av det, så har vänskapen aldrig gått sönder.
Men jag har aldrig heller tagit den för given utan uppskattat den och förstått att den är väldigt ovanlig.
Hur livet än har varit i övrigt så har den här vänskapen varit beständig. Kanske för att vi vet varifrån vi kommer och för att vi alltid kunnat dela bördorna och glädjen, inte bara det ena eller det andra.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]