Maggan: Jag vägrade erkänna mitt handikapp
Jag var mitt i livet när jag plötsligt började höra sämre. Min vardag var fylld av familj, körsång och ett underbart jobb på en förskola. Hörselnedsättningen kom gradvis, små nyanser försvann och ljuden runt mig blev otydliga. Jag var trött och irritabel efter jobbet. Höga barnröster och allt stoj och stök gjorde mig galet trött i huvudet. Jag tycket att mina kollegor pratade otydligt och hade svårt att koncentrera mig.
–Vad är det med unga människor idag? frågade jag min man Peter. De nya pedagogerna är omöjliga att förstå. De nästan viskar.
Peter skrattade.
–Kanske är det du som håller på att bli gammal?
Jag var tung i huvudet och tanken på att jag skulle till kören samma kväll gjorde inte saken bättre. Jag ville helst stanna hemma framför teven. Men även teven var jobbig för jag hade svårt att följa med. Särskilt de svenska teveserierna var svåra, jag tyckte att alla skådisarna mumlade. Men jag sa ingenting, satte bara upp volymen.
–Vem har lekt med fjärrkontrollen, undrade Peter irriterat när han kom in i vardagsrummet och genast skruvade ner. Tänkte du inte på att ljudet var jättehögt?
Jag skakade på huvudet och skyllde på att jag varit upptagen med att läsa en tidning samtidigt.
Jag kände mig så gammal. Min egen farmor hade haft svårt att höra och jag minns att det var en plåga att titta på teve tillsammans med henne. Hon hade alltid ljudet på högsta volym.
Ett halvår senare sa Peter sanningen rakt ut.
– Du hör dåligt!
– Trams, svarade jag.
–Ta det lugnt nu. Det var inte illa menat, men du säger ju ”va” hela tiden.
I min värld var hörselnedsättning sådant som drabbade gamla människor. Jag var själv i mina bästa år och kunde inte se mig själv tumla runt på förskolan med en hörapparat. I ställe bet jag ihop.
Det var en plåga att sitta på möten eftersom jag fick gissa mig till vad som sades. Föräldrar och kollegor tittade undrande på mig när svarade på något helt annat än vad de frågat om. Men värst var det att inte kunna höra barnens ljusa röster. Jag hade alltid satt en ära i att lyssna på dem, men nu skyndade jag mig förbi och låtsades som om jag var upptagen med annat.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Peter försökte föra min hörsel på tal flera gånger, men jag ville inte prata om det för av ren fåfänga vägrade jag hörapparat. I stället började jag anpassa min tillvaro och det gick ut över mitt sociala liv.
–Jag har huvudvärk, du får gå själv, sa jag till Peter när vi var bortbjudna.
Fåfängan förstörde livet
Följande år vände jag mig mer och mer från omvärlden. Jag slutade också med kören. Barnen flyttade hemifrån och så blev Peter och jag ensamma i huset.
Min man hade haft förhoppningar om att vi skulle göra massor av saker tillsammans när barnen flyttat, men jag ville inte och hans frustration bara växte.
–Du kan inte sitta hemma alltid. Du har inte fyllt 60 men lever som om du var över 80.
Min livsglädje och energi var i botten. Jag släpade mig hem från arbetet, jag var snäsig på jobbet och jag visste att det pratades om mig. Det var nog bara en tidsfråga innan chefen kallade in mig. Till slut befann jag mig i ett zombieliknande tillstånd. Jag sjukskrev mig och hade nog aldrig orkat gå tillbaka till jobbet om inte Peter och min syster Hanna lierat sig med varandra. Hanna marscherade in en dag och hon gav mig inget val:
–Vi ska vara hos en öronspecialist om en halvtimma, sa hon bestämt. Jag var inte ens klädd, men hon såg till att jag fick kläder på kroppen och körde mig till läkaren som konstaterade att jag hade en hörselnedsättning av sådan omfattning att jag behövde hörapparat.
–Jag är inte psykolog, sa hon men det är vanligt att människor med nedsatt hörsel också drabbas av depression eftersom de drar sig undan.
Jag började gråta.
–Att gå med hörapparat är då ett lågt pris att betala.Jag fick en liten diskret apparat som man inte kan se för håret döljer den. Nu har jag haft den i ett halvår. Jag tänker aldrig på den och jag har fått livsglädjen tillbaka. Jag är inte trött, jag pratar med barnen, har börjat sjunga i kör igen och tackar aldrig nej till en fest.
I sju år förstörde min fåfänga livet, men i stället för att gräma mig över det glädjer jag mig varje dag över att jag kommit ut ur min bubbla och kan höra världen igen.
/ Maggan
