Läsarberättelse: Pms-känslorna har blivit min måttstock
Jag fick min första mens kort före min konfirmation, och även om det gjorde livet lite besvärligare, så kände jag mig också vuxen. Som värst hade jag lite magknip.
När jag var i 25-årsåldern, och hade fått mitt första barn, började jag dock lida mer och mer av pms. Det värsta var inte att brösten spände, huvudet värkte och att jag kände mig svullen om magen – utan att jag i fyra-fem dagar var så känslig och hade så nära till tårarna.
Jag var allmänt lättirriterad och kunde bryta ihop för minsta lilla. Så fort jag fick min mens blev jag mig själv igen. Men detta månatliga tillstånd var inte roligt för någon av oss. Varken för mig själv, min man eller våra tre barn. Jag kände mig allmänt hysterisk och skämdes över det.
I samma veva som jag fyllde 37 blev dock denna kritiska tidpunkt på månaden mindre belastande för mig och familjen. Inte för att jag var mindre hudlös, utan för att jag blev bättre på att styra känslor och temperament. Bokstavligt talat lärde jag mig att ta ett djupt mentalt andetag innan jag började skälla om något.
Efter en kurs på min arbetsplats för två år sedan ser jag annorlunda på det hela. Alla mina kollegor är kvinnor och därför lades det in två föredrag med särskild relevans för kvinnor. Den sista föreläsaren kom bland annat in på pms, och hon hade en överraskande hållning till ämnet. Hon underströk nämligen att vi är i särskilt bra kontakt med våra känslor de dagar vi lider av pms. Enligt hennes mening är vi inte hysteriska, däremot förlorar vi förmågan att undertrycka ilska och sorg över sådant som vi inte är tillfreds med, och som gnager i vardagen.
– Ge er själva en chans, och ta känslorna på allvar!
Efteråt låg jag vaken halva natten och tänkte på vad hon sagt. För mig kändes det som rena uppenbarelsen.
Pratade ut om saker istället för att bita ihop
Till exempel så har min man för vana att vissla högt och ljudligt när han står i köket. Det gjorde han även när jag tittade på teve, och eftersom vi har öppen planlösning måste jag alltid skruva upp volymen alltför högt, annars hade jag svårt att höra vad som sades. Jag hade anmärkt på det många gånger utan att det blivit bättre. För det mesta kunde jag bita ihop och låtsas som inget även om det irriterade mig rejält, men under pms-dagarna höll jag på att bli helt tokig på det. Det gjorde mig både arg och ledsen och mest av allt hade jag lust att kasta något hårt i huvudet på honom.
Efter föredraget tog jag ett ordentligt snack med min man.
– Det är taskigt av dig. Jag börjar ju aldrig sjunga för full hals när du ser på sport eller debattprogram, sa jag till honom.
Han blev överraskad, men gav mig rätt. Därefter skrev jag en lista till familjen över saker som jag ville skulle bli bättre – allt från småsaker som att lägga smutsiga kläder i tvätten istället för att slänga dem på golvet, till större saker som att behandla och tilltala varandra respektfullt.
Jag påpekade att jag förvisso sagt detta tidigare, men att nu var det allvar. Och detta tog jag itu med en dag när jag inte hade pms.
Och pms plågar mig faktiskt inte heller alls lika mycket längre. Dessa dagar använder jag istället till att känna efter hur jag verkligen har det med det som sker i mitt liv och runt omkring mig. Ja, mina känslor dessa dagar har blivit min måttstock.