Lovan: Jag var ensamstående mamma – sa upp mig från jobbet för att förverkliga min dröm

Efter reklamen: Se också: 5 saker om J.K. Rowling som du kanske inte visste

I närmare 20 år hade jag arbetat inom den kommunala hemtjänsten, lagt ner mycket tid och engagemang i arbetet och alltid trivts med mina uppgifter.

För närmare tio år sedan flyttades min tjänst över till ett nybyggt servicehus. Det skedde under tiden jag var ledig med mitt första barn.Servicehuset har många anställda, vilket gör det administ­rativa till en tung och trög apparat.

Det var svårt att få fram viktig information till all berörd personal.Stressen och arbetsbördan öka­de markant år från år, och min trivsel med arbetet minskade i samma omfattning.

Ensamheten var det värsta

relationerMarie: Jag blev änka – fann kärleken igen i min granne

Som ensamstående förälder utan stöd från anhöriga befann jag mig i en svår sits. Långa tider måste jag vara hemma för att vårda barnen när de var sjuka. I besparingssyfte sattes aldrig några vikarier in inom hemtjänsten.

Det fick till följd att
övrig personal fick arbeta ännu hårdare i ett redan för högt
tempo, och jag blev boven i dramat som ställde till det för andra.

Så till slut under en ovanligt stressig dag inträffade en incident på mitt arbete som gjorde att allting tog stopp för mig, och jag fick nog av missförstånd, orättvisor och ständig huvudvärk.

Underligt nog hade jag just denna dag ställt mig själv en fråga hemma vid frukostbordet. Jag frågade mig själv om jag verkligen ville fortsätta att ar­beta på detta sätt i 20 år till
fram till min pension, det vill säga med stress och jäkt och aldrig tid för de gamla.

relationerGunnel: Att både hinna flytta och fira nyår var naivt – då kom räddningen

Blev ekonomiskt tufft

Det som senare inträffade
under den dagen tog jag som ett direkt svar på min fråga. Svaret kom att ge skäl till mitt drastiska beslut att säga upp min fasta anställning inom hemvården.

Nu tog jag naturligtvis inte mitt livsavgörande steg helt apropå; att säga upp mig var något jag
då och då funderat på under lång tid. Beslutet jag tog denna dag kan väl betecknas både som fullständigt vansinnigt och oerhört modigt. Ibland är emellertid ett val inte ett val, utan ett måste när inga alternativ finns.

Beslutet var ändå inte lätt att ta, särskilt inte för mig som ensamstående förälder, men som sagt, jag kunde inte ha handlat annorlunda.

Jag slutade inte min anställning förrän tre månader senare, och det innebar att det fanns gott om tid för arbetsledningen att hinna få mig att ändra mitt beslut. Ingen berörde dock frågan med mig.

Ekonomiskt var det här en oerhört påfrestande tid. Karenstiden är tre månader vid egen uppsägning och dessutom råkade jag hamna mittemellan två utbetalningsperioder när äntligen min rätt att få stämpla trädde i kraft.

Jag slutade min anställning sista maj, men inte förrän i mitten på september kom första utbetalningen. Hur vi klarade oss under den tiden, barnen och jag, har jag egentligen ingen uppfattning om, men en sak är klar: vid ett sådant avgörande steg som jag tog visar det sig verkligen var man har sina vänner.

När jag nu ändå tog ett av mitt livs viktigaste beslut, detta att frivilligt kasta mig ut i arbetslöshetens osäkra tillvaro, grep jag också tillfället i akt att ta tag i
en gammal dröm.

Den drömmen var att få skriva. Drömmen har alltid funnits där och mina tankar har varit fulla av uppslag och idéer om vad jag vill skriva om. Tanken att skriva är något som jag burit med mig under alla år ända sedan skoltiden.

Skrivandet är viktigt för mig

Jag hade bestämt att antingen började jag skriva på allvar eller var det dags att ge livsdrömmen på båten. I brist på arbete kom jag igång med skrivandet och jag började formulera mina ord på papper.

Först skrev jag för hand och med hjälp av min gamla skrivmaskin, men så småningom lyckades jag köpa en begagnad dator med ett bra skrivprogram.Till en början skrev jag mycket dikter. Till min glädje har jag fått en del av dem upplästa på olika poesidagar, bland annat på stadsbiblioteket.

Det var spännande att få höra sina skrivna ord upplästa av en annan människa, och det gav också ytterligare inspiration till att arbeta vidare med de skrivna orden.

Beslutet att sätta punkt för min fasta anställning har jag aldrig ångrat, även om tiden efteråt var mer än tuff. Utan detta beslut kanske jag aldrig på allvar hade tagit tag i mitt skrivande.

Tiden räcker inte alltid till nu heller, eftersom jag åter är ute på arbetsmarknaden och försörjer mig med ett annat arbete inom kommunen.

Men skrivandet ingår numera som en naturlig del av vardagen, och jag hoppas att jag ska hinna få mycket på pränt innan det är dags för det slutgiltiga bok-
slutet.