Marie: Jag blev änka – fann kärleken igen i min granne
När jag sa ja till Åke var jag bara 18 år. Det var modigt att lova honom evig trohet och att alltid stå bredvid honom. Vi var båda glada, busiga ungdomar med stor aptit på livet.
Ingen i vår närhet trodde ett ögonblick på att vi skulle klara av att vara gifta särskilt länge. Vi förstod hur skeptiska släkt och vänner var. Dessutom lurade vi dem som trodde att vi var ”tvungna” att gifta oss. Jag var inte gravid. Vår äldsta dotter hade den goda smaken att vänta två år innan hon gjorde entré, och två år senare kom dotter två.
Livet gick i våg och dal och vi fick vår beskärda del av problem när Åke bara 42 år gammal fick sin första hjärtinfarkt. Den följdes av flera och han bypass- opererades två gånger och fick med tiden problem med både njurar och diabetes.
Tidigt förstod vi att hans tid var utmätt; att han faktiskt skulle hinna fylla 70 år innan han dog var mer eller mindre ett under. Dagen efter vår 47:e bröllopsdag begravdes han.
Sedan kom ett år av total ensamhet. Ett år då alla människor envisades med att säga att allt blir bättre bara det första året gått.
Ensamheten blev större för varje dag som gick utan att någon hörde av sig. Utan våra barn och deras familjer hade jag blivit tokig. Trots att de levde sina upptagna liv hade de alltid tid för sin mamma, men jag ville inte lägga mitt sorgliga liv på dem.
Kände mig ensam
Jag var ärlig mot bekanta jag mötte och berättade om min ensamhet. Underförstått: Snälla, besök mig. Snälla, ring mig. Låt mig följa med på något av det ni företar er.
Det hände vid ett par tillfällen att tidigare arbetskamrater hörde av sig och frågade om jag ville följa med på teater eller bara gå ut och äta. Jag tackade ja oavsett hur dåligt jag mådde när frågan ställdes, och det resulterade alltid i en trevlig kväll och att jag under några dagar kunde glädjas över att jag blev medbjuden.
Jag lät folk förstå att jag hatade mina ensamma kvällar och att de var välkomna hem till mig. Inte en enda gång under året har det ringt på min dörrklocka.Jag bjöd alla att besöka mig i min fina lilla koloni utan att jag fick något besök.
När jag var som mest ledsen och ensam fanns det bara en person som alltid kom och växlade några ord, bjöd mig på kaffe, tog med mig på bio och restaurang.
En ensam kille med en koloni en liten bit från mig. Han besökte oss redan medan Åke levde, så det var inget underligt i det. Han blev det stöd som mina närmaste borde ha varit. Efter en tid kände jag att han var intresserad av mig som kvinna men för mig var han bara en vän, om än en kär sådan.
Att vara ensam kvinna och ha en koloni innebar att jag måste be om hjälp, och min granne ställde alltid upp. Han sparade många kronor åt mig när han visade och förklarade att olika maskiner behöver olja för att fungera.
Samtidigt lät han mig hålla på att klippa häckar och annat sattyg utan att propsa på att hjälpa till. Allt fysiskt arbete var min terapi för att inte tänka på saknaden efter Åke.
Vill inte leva ensam efter Åkes död
Många grannar undrade om jag skulle sälja kolonin nu när jag blivit ensam. Var de fick det från förstod jag aldrig eftersom kolonin alltid varit min. Åke hade haft nog av sitt eget fritidsintresse och det var inte trädgårdsarbete.
På årsdagen av Åkes död gick jag och barnen på restaurang för att minnas honom tillsammans.
Två dagar senare när jag promenerade ut till kolonin valde jag att inte gå in min vanliga väg utan fortsatte till parkeringen och insåg att jag gjorde det för att kolla om min granne var där ute. När jag fick se honom stå utanför sin bil klack det till i hjärtat. Mitt sorgeår var över och plötsligt sken solen både från en blå himmel och i mitt hjärta.
Efteråt har min vän berättat att det lyste om mig den dagen då jag gick emot honom och han förstod att jag slutat sörja och var redo att leva igen. En kort tid efteråt blev vi ett par.
Visst är Åke fortfarande en del av mitt liv. Jag tänker ofta på honom och är tacksam för alla år vi hade tillsammans.
Men jag är också tacksam över att jag funnit en ny vän och slipper ensamheten. Somliga människor är inte lämpade för att leva ensamma och jag är en av dem.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]