Linnea: Jag slösade bort mitt liv på en gift man
När mina barn var små på 1970-talet tog deras pappa Jens som var yrkesmilitär arbete som FN-soldat. Han var borta ett helt år med bara en enda semestervecka vid jul. Det var otroligt jobbigt att vara ensam när pojkarna bara var ett och tre år gamla och det var en helt annan tid då och inte självklart att ha barnen på dagis.
Jens och jag hade gift oss och fått vårt första barn relativt tidigt. I början hade vi inte ens ett eget hem. Som tur var lyckades vi få ett förstahandskontrakt i Malmö, men lägenheten vi fått fatt på var liten, den låg mitt i stan och långt ifrån mina och Jens föräldrar. Både jag och Jens var från landet och därför fanns det ingen i vår närhet som kunde hjälpa till med barnen eller det praktiska när livet som ensamstående tvåbarnsmamma med heltidsjobb blev tufft. Men eftersom det var Jens stora dröm att komma utomlands ville jag inte heller stoppa honom. Dessutom behövde vi som ung familj de extra pengarna, för det var ganska bra betalt att vara stationerad som soldat.
När Jens kom hem efter de första månaderna utomlands märkte jag att något var annorlunda. Han var frånvarande och det verkade som om han undanhöll något. Efter att jag grillat honom lite erkände han att han hade haft en affär med en kvinna som han hade träffat på en av sina lediga kvällar. Han hade varit berusad och saknat sällskap och så bara hände det. Han verkade full av ånger och dåligt samvete, så även om jag var både sårad och arg valde vi att försöka gå vidare som par och familj och han lovade att det inte skulle hända igen.
När han åkte tillbaka efter jul och nyår kände jag mig lugn, men då hade jag ingen aning om vad som väntade mig här hemma.
Tog mig med storm
I början av februari fick jag gå en kurs genom mitt arbete. Den var fördelad på tre helger och mina föräldrar hade snällt lovat att ta hand om pojkarna medan jag var borta. Det var långt till orten där kursen skulle hållas, så jag fick köra redan dagen innan för att både hinna lämna grabbarna hos mormor och morfar och komma i tid. Det gjorde mig ingenting. Solen sken från en molnfri himmel när jag satte mig i bilen efter att ha släppt av pojkarna. Även om jag hade många timmar bakom ratten var jag på topp. Bilradion spelade för fullt och jag sjöng med på gamla hits på bilradion när en kilometer följde efter den andra på motorvägen. Vanligtvis var jag inte så förtjust i att köra bil, men jag behövde få en paus från mitt hektiska liv med jobb och barn. Det var nästan midnatt och kolsvart när jag äntligen nådde kursgården sent på torsdagskvällen. Jag fick nyckeln till mitt rum och somnade direkt - trött, glad och full av förväntningar på en fantastisk helg som om inte annat bara skulle vara annorlunda mot vad jag vanligtvis gör på helgerna.
På fredagsmorgonen kom de andra kursdeltagarna tidigt och vi började med frukost tillsammans. Stämningen var varm och positiv. Alla såg fram emot en helg med umgänge, diskussioner och utbildning.
Jag hamnade i en grupp med folk från olika delar av landet. Vi var ett brokigt gäng men alla verkade entusiastiska och motiverade inför kommande uppgifter. Särskilt Erik fångade min uppmärksamhet. Han var en riktig björn med sitt helskägg och sin djupa basröst. Han fascinerade mig, både med sin kunskap och inte minst sin härliga humor. Erik var känd bland kollegorna för sitt glada humör, även om jag under vårt samtal vid middagen samma kväll fick reda på att livet var allt annat än lätt för honom. Erik var gift med sin barndomskärlek Susanne och tillsammans hade de tre barn.
För ungefär ett år sedan hade Susanne fått en cancerdiagnos och vad de från början trodde skulle vara bara en kort period av cellgifter och strålbehandling, verkade nu vara mycket värre än man först trodde. Efter att Susanne hade återhämtat sig första omgången, en nyligen genomförd genomsökning hade visat att cancern hade återvänt och spridit sig. Susanne var nu dödssjuk. Det var bara en tidsfråga, sa Erik.
Jag kände verkligen för både honom, Susanne och deras tre barn. Vi pratade mycket om både hans och mitt liv. Jämfört med hans utmaningar hemma var mitt personliga problem med Jens affär ingenting, och jag skämdes nästan över att nämna det.
Erik och jag hade fantastiska dagar tillsammans och det var uppenbart att det fanns en stark attraktion mellan oss. Ändå var vår första helg tillsammans inget mer än trevlig. Vi hade roligt, dansade på festen på lördagskvällen, men annars höll vi oss i skinnet. Jag var ju också gift och även om det hade uppstått problem så hade jag lovat Jens att vi skulle ge det en chans och jobba för att vårt äktenskap skulle fungera.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Men jag kunde inte glömma Erik när jag kom hem. Jag längtade till nästa kurstillfälle. Samtidigt var jag nervös för att kemin inte skulle vara där när vi träffades igen, att det bara var jag som inbillat mig.
När två månader äntligen hade gått och vi träffades igen var det precis som första gången – och nu kunde vi bara inte hålla tillbaka. Attraktionen mellan oss var magisk så både fredag och lördag delade vi säng, trots att jag plågades av dåligt samvete. Jag kände mig så usel för att jag hade skällt ut Jens för hans affär på och nu var jag inte ett dugg bättre själv.
Tredje och sista gången vi var på kurs tillsammans fick vi båda erkänna att vi blivit kära. Det var inte bara kul och passionerat, utan djupa känslor. Jag var beredd att skilja mig från Jens direkt eftersom det inte gick längre och jag stod inte ut med hemlighetsmakeriet. Men det var inte Erik. Han kunde inte lämna barnen med en döende mamma, hur mycket han än älskade mig. Det var bara en tidsfråga, menade han.
Jag fortsatte med Jens, men efter några år fick vi erkänna att det inte gick att rädda vårt äktenskap, så vi skilde oss. Erik stannade hos sin sjuka fru och det som bara hade varit en tidsfråga visade sig vara väldigt lång tid tack vare bättre behandlingsmöjligheter. Jag var glad för dem, men det krossade också mitt hjärta.
Kunde aldrig släppa taget
Jag gifte mig och skilde mig igen, och efter det hade jag flera förhållanden, men under alla år höll jag kontakten med Erik, som jag träffade ibland med några års mellanrum. Under en period på 20 år såg vi varandra på det här sättet, innan det helt rann ut i sanden.
30 år efter vårt första möte på kursplatsen hade jag inte hört av mig på flera år och bestämde mig för att skicka ett meddelande. Jag hade ingen aning hans fru fortfarande levde. Det gjorde hon och hans eget liv hade också komplicerats av att han hade utvecklat diabetes.
Mitt och Jens äktenskap hade inte kunnat räddats, men kanske hade mitt andra äktenskap och mina senare relationer överlevt om det inte hade varit för mitt möte med Erik så många år tidigare. Han sparkade ut benen under mig, och varje man jag träffade efter det jämförde jag honom med honom – till deras nackdel. Det var kanske inte så mycket på grund av deras personlighet, utan för att ingen annan väckte så starka och intensiva känslor i mig som Erik hade gjort.
Hur fantastiskt det än var för Erik och hans fru att hon fick leva vidare trots sin diagnos, så borde jag ha satt stopp för min längtan och mitt begär efter honom. Idag måste jag erkänna att jag har slösat bort en stor del av mitt liv på att vänta på en man som aldrig kunde bli min.
/ Linnea
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]