Elise: Min man ser inte mig
I bland kan jag känna ett litet sting av avundsjuka när jag ser hur mina väninnor fortfarande blir uppmärksammade av sina män. Min egen man ser mig verkligen inte längre och jag skulle kunna färga håret blått eller gå ner tjugo kilo utan att han ens skulle märka det. Jag får aldrig positiva kommentarer, oavsett om jag har lagat extra god mat eller försökt att överraska på annat sätt. Både han och våra söner har en ganska elak jargong, där de driver med ”hur mamma är” och det faller dem aldrig in att jag ibland blir ledsen. Annat är det med mina väninnor och deras män. De verkar fortfarande ha lust att röra vid varandra och de visar respekt och omtanke på flera andra sätt.
Min stora kärlek Åke och jag blev tillsammans när jag precis hade fyllt tjugo år, han var min första riktigt stora kärlek. Egentligen så var nog Åke inte någon stor charmör ens när vi blev tillsammans, men han kändes trygg och bra på alla sätt.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Han har alltid varit en bra pappa till våra söner. De har fotbollsintresset gemensamt och på helgerna satt han på läktarna medan de spelade match. Medan Åke följde våra söner så var det jag som stod för all marktjänst hemma.
Båda våra söner är utflugna ur hemmet och har egna familjer. Jag och Åke hade kunnat göra så många roliga saker, som att gå på bio eller gå ut och äta. Men det gör vi aldrig, inte ens på min födelsedag. Åke skulle aldrig komma på idén. Om vi ska äta ute så ska det vara tillsammans med vänner, då kan det hända att han behandlar mig som luft. På sin höjd drar han något tråkigt skämt om ”frugan” som får de andra att skratta. På senare år har det faktiskt hänt att han glömt bort mina födelsedagar, och om han väl kommer ihåg dem så säger han att jag väl kan gå ut och köpa mig någon fin present själv, så att jag får det jag vill ha. Andra kanske skulle ha uppskattat det, men för mig ligger hela värdet i att någon tar sig tid att gå ut och välja något och tänker till. Det gör inte Åke.
Är det dags att lämna?
Dagen då jag fyllde sextio hade jag ändå hoppats att han kanske hade planerat något roligt, men det hade han inte. I stället var det min yngsta sons fru som ordnade en överraskningsmiddag.
Jag vill egentligen inte lämna Åke, men tanken slår mig allt oftare. Jag är värd bättre än att tas för given och ibland rentav trampas på. Ibland undrar jag om han någonsin har älskat mig eller om det bara blivit så här med åren.
/ Elsie
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]