Lina Nyström skrev en bok om gatuhunden Lilo: ”Jag blev så berörd”
Vi tog med oss lunchen och gick ut. En kort promenad och sedan slog vi oss ner på en av parkbänkarna nere vid ån. Inte första gången som vi åt lunch tillsammans, så varför minns jag då denna gång så väl? Platsen, vädret och vad vi åt men framför allt vårt samtal, eller rättare sagt min kollega Karins berättelse.
På den lunchen fick jag bakgrunden till det som kom att bli min debutbok, berättelsen om Lilo. Att det skulle bli en bok av Karins berättelse visste jag naturligtvis inte då, utan var glad och fascinerad över att få ta del av det hon berättade. Det jag visste sedan tidigare var att Karin hade en hund, men inte att Lilo varit en gatuhund och att han adopterats och hämtats hem till Sverige av Karin och hennes familj.
Försiktig hund
Lilo var och är en mycket försiktig liten hund, inte så förtjust i människor och framför allt inte män av förklarliga skäl. Sent en kväll på ett torg på Kreta i Grekland hörde och såg en kvinna att några yngre män sparkade på en hund. Hunden var en valp som tack vare att den kvinnan var modig nog att våga ingripa, räddade honom från att dö där på torget. Den valpen var Lilo.
Kvinnan tog med sig valpen till ett så kallat shelter. Jag minns att jag frågade Karin om det var samma sak som ett hundhem, men hon sa att så var det inte. Ett hundhem för tankarna till något positivt. En fin miljö, ett omhändertagande av de hundar som lämnas in. Många shelters fungerar bra men många är enbart en förvaringsplats, en bakgård eller annan plats där mängder av hundar förvaras. Ett ställe utan någon större omsorg, utan aktivitet för hundarna eller kärlek. Men ändå precis vad översättningen av shelter betyder, ett skydd. Ett skydd från att tillbringa sitt liv på gatan, att slippa gå hungrig och ständigt vara rädd för hotande faror.
Gatuhunden blev adopterad
För Lilo blev det räddningen och en möjlighet att få ett hem, vilket det långt ifrån är för alla hundar som hamnar där. Karin och hennes familj hade börjat fundera på att adoptera en hund och bland alla adoptionsförmedlingar som finns blev det en som förmedlar gatuhundar från Kreta. Bilden på den lilla Lilo fick familjen att reagera blixtsnabbt, en kontakt togs och de blev till slut lovade att adoptera Lilo.
Sedan dess har familjen hjälpt till genom att semestra på Kreta och på hemvägen ta med sig, ansvara för hundar och överlämna dem på Arlanda till godkända och förväntansfulla familjer. Alla hundar passar inte i alla familjer, därför försöker adoptionsbyrån matcha varje hund med den familj som kan passa bäst. De förmedlar aldrig en hund som de inte tror kan anpassa sig till en familj och ett liv i Sverige, men de som adopterar måste vara medvetna om vilket ansvar det innebär. En del hundar anpassar sig snabbt medan andra, som Lilo, behöver extra mycket tid och arbete för att hitta tryggheten, något som är viktigt att inse om man funderar på att adoptera.
Blev berörd
På kvällen efter vår lunch kunde jag inte släppa berättelsen om Lilo. Jag var berörd och inspirerad och det hade väckts en massa tankar om hur Lilos liv på gatan hade varit.
Lilo var yngre än ett år när han kom till Sverige. Hur hamnade han på gatan och hur kunde han trots att han bara var en valp hitta mat och skydd? Fick han någon slags hjälp, någon som stack till honom lite mat eller letade han bland sopor och kanske under borden på kaféer och restauranger? Hade han någon följeslagare på gatan, kanske en annan hund?
Detta är Lina Nyström
3Ålder: 60 år
Familj: 2 barn och 2 barnbarn.
Bor: Uppvuxen i Sollentuna men bor numera i Gävle.
Gör: Gymnasielärare och nu även författare.
Aktuell med: Gatuhunden Lilo – berättelsen om hur Lilo får ett hem (Ekström & Garay). Skriver på fortsättning om Lilos liv här i Sverige.
Jag var så berörd att jag på natten drömde om Lilo. I drömmen såg jag bilder av Lilo på en bakgård och Lilo på torget. Det kändes som om berättelsen kom till mig och på morgonen hade jag bestämt mig. När jag träffade Karin på jobbet var det första jag frågade om hon och jag kunde skriva ner berättelsen om Lilo, en saga baserad på den sanna historien om hur han fick ett hem.
Jag ville ha med Karin, jag ville luta mig mot hennes erfarenhet som etablerad författare och hennes kunskaper om hur adoptioner av gatuhundar går tillväga. Karin sa först ja, men bara någon dag senare föreslog hon att jag skulle skriva berättelsen själv. Hon hade alltför många projekt på gång för att hinna med ännu ett. I efterhand kändes det som jag där och då fick en gåva, en gåva i form av berättelsen om Lilo. Jag fick alla fakta och kunde därefter låta min fantasi flöda i sagan där läsaren får följa Lilo, varje steg han tar i sitt sökande och i sin längtan att få en familj.
Katt som följeslagare
Tidigt bestämde jag mig för att han skulle få en följeslagare på gatan men bestämde mig för att det inte skulle vara en annan hund, utan en katt. Karin berättade senare för mig att den verkliga Lilo inte är så förtjust i andra hundar och att hans bästa vän, här i Sverige, är en katt. Kanske stämmer det att Lilo även på gatan hade en katt som fanns vid hans sida?
Se också: Vi blev hundägare – trots allergi
Förutom alla saker som Lilo får vara med om på sin väg mot ett hem i Sverige, kom berättelsen att få andra dimensioner allt eftersom jag skrev den. När jag skrev tänkte jag på allas vår längtan att få finnas i ett sammanhang och betydelsen att ha ett hem, ett tryggt hem. Dessutom tänkte jag på vårt behov av närhet och att ha vänner omkring oss, men att en endaste vän kan betyda allt för oss. En vän som vid första anblicken är helt olik oss. Att vi kan finna vänskap och saker som förenar även om ytan skiljer sig åt.
Det var viktigt för mig att skriva så att berättelsen passade bra för högläsning, så att den vuxna läsaren ska kunna dela berättelsen med barnet. Det är Lilo som är den berättande rösten i sagan och läsaren får följa varje steg han tar på sitt äventyr att hitta ett hem och en familj som älskar honom.