Christina räddar rumänska hundar på sin fritid
Christina Larsson har längtat efter husdjur så länge hon kan minnas.
– Jag fick aldrig ha husdjur eftersom mamma var pedant. Bara små vandrande pinnar. Varje år under hela min uppväxt skrev jag hund överst på önskelistan. Aldrig, aldrig fick jag en.
Trots den stora längtan hann hon bli 45 år innan hon skaffade sin första hund, dvärgpudeln Lilly, som idag är 11 år.
– Jag älskar henne, men jag kommer inte köpa från en kennel igen, jag ser ingen anledning när det finns så många hemlösa på gatorna.
Christinas make ville till en början inte ha husdjur.
– Det var nästan så att jag tänkte, vem har jag gift mig med? skrattar Christina.
Det var efter två barn och många diskussioner som de till slut gjorde en slags överenskommelse: han fick köpa en båt och hon en hund.
Så småningom kände Christina att de hade plats för ytterligare en hund, den här gången någon som verkligen behövde henne. Efter att ha sett en artikel om gatuhundars utsatthet började hon läsa på om deras situation i olika länder. Där efter adopterade hon hunden BP från Spanien, och sen också hunden Ebbe från Cypern.
– Jag tänkte inte direkt göra någon internationell kollektion. Men Rumänien slår alla rekord i hur bedrövligt de har det.
Idag har de tre hundar, och där har maken satt stopp. Men Christinas engagemang för hemlösa hundar har inte slutat, och antalet som hon på eget bevåg hittat nya hem till börjar bli svåra att räkna.
Att Christina ensam skulle bli en organisation som hittar familjer åt hemlösa hundar hade hon för bara några år sen inte kunnat ana. Men då hon en dag i sitt Facebook-flöde såg en privatpersons vädjan om hjälp till en fastkedjad hund som snart skulle avlivas väcktes något i Christina.
Jag tänkte att jag måste göra något, det kan inte vara så himla svårt.
– Jag tänkte att det dyker upp någon annan som hjälper den. Men jag såg hans vädjan igen och igen. Jag kunde inte släppa det, jag kunde bara inte. Jag tänkte att jag måste göra något, det kan inte vara så himla svårt.
Olika språk med samma mål
Trots att inlägget var från en lokal Facebookgrupp i Rumänien såg Christina inga hinder. Hon tog kontakt med mannen, och genom att använda Google translate kunde de kommunicera.
– Jag berättade att jag ville hjälpa men visste inte hur, berättar Christina och fortsätter:
– Jag hittade sen ett hundhem utanför Bukarest. Det visade sig att mannen bara bodde 15 minuter därifrån och kunde köra dit hunden!
När Christina fick en bild skickad på hur hunden, som de nu kallar Ture, satt bredvid mannen i framsätet kände hon en våg av lättnad. Hon sponsrade Tures husrum på hundhemmet utan någon större plan. Hon ville köpa tid, och hoppades på att någon i Rumänien skulle adoptera honom. Men där är hundhemmen överfyllda och chansen är liten.
Det gick ungefär ett halvår tills hennes vän en dag sa åt henne att hon borde åka och hämta hem Ture.
Christina övertalade sin man och en väninna att de skulle åka på en trevlig weekend i Bukarest – och hämta hem den lurviga hunden.
Inför resan frågade hon flertalet djuraffärer ifall de hade något att skänka, och med sig till flygplatsen hade de vid resans avgång fått med sig nästan hundra kilo hundmat.
Men väl på flygplatsen blev de nekade att ta med alla extrakilon.
– Det var tidigt på morgonen och vi visste inte vad vi skulle göra. Skulle vi tvingas dumpa det här?
Som en blixt från klar himmel passerade just då en markchef med hjärtat på rätt ställe.
– När hon fick reda på resans syfte bad hon oss följa med henne. Så ringde hon ett samtal och öppnade en egen incheckningsdisk till oss.
Väl i Rumänien fick Christina för första gången träffa den hunden hon länge kämpat för: Ture. Hon tog med honom och en annan äldre hund hem till Sverige där fick de snabbt fick egna hem.
– Sen har det blivit fler och fler, jag fick blodad tand. Jag startade en Facebooksida som jag döpte till "Kicki's vovvar i Rumänien". Det var lite löjligt, jag bjöd in mina söner och min väninna Marianne, nu är det över 600 följare.
Idag, tre år senare, har Christina gjort åtta liknande resor till Rumänien där hon blivit ett bekant ansikte för hundhemmens volontärer.
Inför varje resa gör Christina insamlingar av mat, filtar eller leksaker till hundar – men också kläder och annat som hon skänker till människorna som bor där.
Se också: Så svalkar du din hund i värmen
Pantar burkar för utsatta hundar
Några pengar tjänar hon inte på sitt arbete, snarare tvärtom.
– Jag hörde om en länsveterinär som gick ut i media och sa något i stil med att ”det finns ingen som hjälper hundar från ett annat land om de inte tjäna pengar på det”. Men han hade fel!
Nyligen gjorde Christina en insamling för badbaljor till hundarna i Spanien och blev paff av all respons hon fick.
Adoptionsavgiften täcker kostnader för vaccinationer, pass och transport. Men Christinas hjärta är svagt för de mest utsatta hundarna, de gamla och skadade.
– Jag har svårt att säga nej även om de har en defekt, de som har minst chans att bli adopterade hjälper jag gärna.
För att få ihop pengar till veterinärkostnader gör hon ibland insamlingar eller har egna loppisar. Christina plockar också upp varje pantburk hon passerar på sina dagliga hundpromenader.
Under en hundpromenad för tre år sen lärde Christina av en slump känna väninnan Marianne.
– Jag glömmer aldrig när vi möttes och Kicki berättade att "vet du, jag har en hund från Cypern på väg till mig och min man vet ingenting – han kommer nog bli tokig", skrattar Marianne.
De visade sig att även hon har ett svagt hjärta för hemlösa hundar, och när hennes ena hund nyligen dog fann hon en ny pälskompis genom Christina.
"Att adoptera en hund förändrar inte världen, men för den hunden förändras världen för alltid”.
Döda hundar i sopsäckar
I Rumänien är situationen med gatuhundar kaotisk, och staten gör massrensningar där tiotusentals hundar dödas som åtgärd. Men eftersom hundarna fortsätter bo på gatan okastrerade så fortgår spiralen.
Somliga kommuner betalar medborgare för varje död hund de visar upp. För att döda hundarna så billigt som möjligt är metoderna som används än hemskare, det är inte ovanligt att de slås ihjäl eller får bensin insprutat i lungorna. Även på hundhem tjänar de mer pengar på att låta hundarna dö än att hitta hem åt dem.
– På vissa shelter vill de knappt lämna bort en hund för de får mer betalt om den är död i en sopsäck.
Det är av den anledningen som Christina valt att hjälpa hundar från just Rumänien. Och värt all mödan, är den känslan hon kände redan efter att ha räddat den första hunden Ture, som idag lever lyckligt med en svensk familj.
– Det finns ett citat jag tycker stämmer så bra, berättar väninnan Marianne och fortsätter:
– "Att adoptera en hund förändrar inte världen, men för den hunden förändras världen för alltid”.
Foto: Privat / Sofia Sundqvist
