Linnea Kolding blev frisk från utbrändhet – tack vare hundarna
Den stora hunden Ida lägger sin lurviga, vita nos försiktigt i besökarens famn och en liten svart vovve tar sats med hela sin kraft och hoppar elegant upp i famnen. Det är svårt att tro att dessa två varit oönskade och riskerat avlivning.
Vissa dagar var det så illa att jag knappt tog mig upp ur sängen
Ida är en döv hund av rasen podenco ibicenco som lämnats att dö utan mat och vatten i ett plåtskjul utanför Barcelona, tillsammans med sina två bröder. Lille Lars, som vuxit upp i Sverige, älskar att vara nära och gillar när man kelar med honom. Han är en glad och framåt dvärgpinscher. Hans början i livet var inte den bästa. Lars hade bytt hem otaliga gånger innan han fann sin kära matte Linnea, och har levt många av sina dagar instängd i små utrymmen.
– Även om dvärgpinschern är en liten ras till storleken så är den en stor hund i sinnet. Dvärgpinschern är ingen soffhund, den har outsinligt med energi. Den måste få motion och aktivering för att må bra, säger Linnea Kolding.
Lars har en särskild plats i henne hjärta, trots att hon skämtsamt kallar honom för ”Lars Läckage”, eftersom starka känsloyttringar gör att han då och då kissar ner sig. I Linneas ögon är det inget större problem. För henne är hunden sällan själva problemet och därför vänder sig mattar och hussar till Linnea för att få hjälp när hundägandet inte blivit vad de hade hoppats på.
Se också: Tänk på det här innan du skaffar hund
Hundlivet en livsstil
Linnea räddar, rehabiliterar och hjälper till med omplacering av hundar och för henne är hundlivet en livsstil och en hjärtefråga. Hon växte upp med hästar, hamstrar och kaniner, men någon hund fick hon aldrig som barn. Det stora engagemanget för hundar kom när Linnea bodde i Norge med sin exman.
– Vi bodde i ett gårdshus hos mina dåvarande svärföräldrar när jag blev sjuk och hamnade i en tuff period av utbrändhet. Vissa dagar var det så illa att jag knappt tog mig upp ur sängen, säger Linnea och berättar att svärföräldrarnas ostyriga schäfer blev hennes väg ur den psykiska ohälsan och början på ett hundliv som nu uppfyller hela hennes tillvaro.
– Svärföräldrarna varnade mig för att Lyra skällde och gjorde aggressiva utfall, men jag ville ha en promenadkompis. Det var nervöst till en början, men överraskande nog så var hunden helt lugn i min närhet. Familjen gapade och undrade vad jag hade gjort. Jag hade inte gjort något speciellt, men det ögonblicket väckte en nyfikenhet hos mig, säger Linnea och berättar att hon började ta långa hundpromenader som gjorde både henne och Lyra gott.
Jag märkte att det nästan inte finns några omöjliga fall
Schäferns utfall och olater minskade och Linnea mådde allt bättre. Linnea ville lära sig mer om hundars beteende och gick flera kurser hos hundbeteendevetaren Alexandra Ortega, som i sin tur gått kurs och jobbat hos den kände hundtränaren Cesar Millan.
– Jag fick ordning på både hästar som ingen annan ville ha att göra med för att de ”såg spöken” under ridturen och jag var den enda som hade kontroll på Lyra som gjorde explosiva utfall mot andra hundar. Men jag förstod inte vad det var som jag gjorde rätt. Därför blev de här kurserna riktiga ögonöppnare, säger Linnea.
Linnea rehabiliterar hundar
Namn: Linnea Kolding
Ålder: 29 år.
Bor: I Södra Sunderbyn.
Familj: Sju hundar och två katter.
Gör: Driver Dogs of hope och sitter i styrelsen för i Millennia animal project samt har jourhem och rehabiliteringshem.
Hon började ta hand om fler hundar för att lära sig så mycket som möjligt om olika individer – och om sig själv.
– Jag fick allt fler uppdrag. Jag fick ta hand om arga hundar, rädda hundar – ja, hundar med alla sorters oönskade beteenden. Jag märkte att det nästan inte finns några omöjliga fall. Det gäller att lära hundägaren hur djuret funkar. Problemet sitter ofta hos oss människor, ler Linnea.
Längtade efter en egen hund
Efter en tid växte en längtan efter att skaffa sig en egen hund. Det var då den döva hittehunden Ida kom in i Linneas liv, via en förening som omplacerar hemlösa hundar bland annat från Spanien. I början var hunden Ida rädd för allt och alla. Hon var inte van vid människor och hade troligen varit med om hemska saker. Linnea förstod fort att den rätta vägen inte var att ömka Ida. Hon behövde ju stärkas!
– Vi gör ofta felet att vi förmänskligar våra hundar. För att bli harmoniska behöver de en tydlig, lugn och bestämd ledare, kärlek, motion, mat och regler. Ett annat fel är att vi inte tar reda på vad det är för hund vi skaffar oss. Vilka behov har just den här individen?
Linnea säger att hundägare skulle tjäna på att lära om hundars beteende i förväg. Det är betydligt enklare om man gör rätt från början och blir den lugna och bestämda flockledare som hunden behöver för att känna sig trygg. När Linnea pratar om Lars, Ida, Linus, Levis, Klara, Allan, Vega, Håkan, Filten och andra hundar som funnits i Linneas liv så pratar hon målande om deras egenskaper och vilka behov de har. Vem som leker med vem och vilka som inte går ihop. Hon har stenkoll på sin flock och vet vad hon ska göra för att de ska må bra. För Linnea är det a och o att individerna i hennes gäng får bästa möjliga förutsättningarna för ett lyckligt liv.
Oumbärliga medarbetare
Linnea och hennes flock är en vanlig syn hemma i Sunderbyn, utanför Luleå. För dagen finns nio hundar i huset. Vissa är här på rehabilitering eller på tillfälligt besök för att matte är bortrest. Men de flesta är Linneas egna hundar, som är viktiga medhjälpare när hon rehabiliterar ”problemhundar”.
Min flock är oumbärliga medhjälpare i min verksamhet
– Jag brukar säga att jag kan kommunicera med hundar, men jag kan aldrig bli en hund. Min flock är oumbärliga medhjälpare i min verksamhet!
När Linnea återvände till Sverige för snart fem år sedan flyttade hon till sitt barndomshem. Här är såväl den inhägnade gården som huset anpassat efter hundarnas behov. När det är dags att rasta flocken samlar Linnea alla koppel i handen och gänget följer lydigt med längs skogspromenaden ner till älven.
– Emellanåt flätar kopplen liksom in sig i varandra, skrattar Linnea när hon försöker reda ut härvan.
Samlar hundarna för motion och träning
Varje lördag tar hon med sig hela byn på promenad. Linnea har introducerat ”Sunderbyflocken” då alla som vill samlas med sin vovvar för en lång och härlig hundpromenad. Här samlas alla möjliga raser och blandraser, unga som gamla mattar och hussar för social samvaro, motion och träning.
Linneas råd inför hundköp:
- Vad önskar du av min nya familjemedlem? Istället för att utgå ifrån ras, färg, kön, se hellre på en individ som passar dina egna egenskaper.
- Vad kan du erbjuda hunden? För att få en bra matchning mellan hund och ägare gäller det inte bara att hitta en hund man tycker om, du måste också se vilket liv du kan erbjuda den. Energinivå, motion och aktivitet/passivitet ska passa din livsstil.
- Har du tid för att skaffa hund? Med tanke på rådande omständigheter är det många som måste jobba hemifrån, vilket är väldigt smidigt om man har hund. Men det kommer en tid efter pandemin, har du en lösning för din hund då?
- Ta god tid på dig. Att ta första bästa hund blir sällan lyckat.
- Adoptera. Välj en seriös förening eller organisation, som inte omplacerar hundar för sin egen vinnings skull. Då är du med och bidrar till en bättre värld för dessa älskade individer.
– Alla hundar, oavsett problematik, är välkomna och det är helt gratis att delta. Som mest har vi varit över 40 hundar, men oftast är det ett gäng på 20–30 hundar som ses. Det brukar vara otroligt roligt! Flera av byns hundar är sådana som jag har arbetat med och alla som jag umgås med idag är människor som jag lärt känna via hundarna.
Linnea berättar att nyårsaftonen alltid bjuder på en extra lång promenad, för att vovvarna ska vara trötta och nöjda och gärna sova sig igenom tolvslaget med alla raketer och smällare.
Även under julhelgen står hundarna i fokus hos Linnea. På julaftonsmorgonen tar hon med sig vovvarna till stallet. Där äter de frukost. Hästar och hundar smyckas med bjällror och lille Lars kläs traditionsenligt i sin röda julklänning.
– Han älskar den och blir så mallig när han får bära den! säger Linnea och berättar att vovvarna självklart också får varsin julklapp med tuggben.
Tar hand om hundar som räddats
Hundarna finns alltid med i Linneas liv. Storleken på flocken kan dock variera eftersom hon är jourhem och när räddade hundar rehabiliterats så placeras de i sina nya för alltid hem. Linnea har tagit hand om polishundar som varit för skarpa för uppdraget, hundar som räddats från knarkarkvartar, gatuhundar från andra länder och svenska vovvar som hotats av avlivning för att ägarna inte kan hantera dem.
Visst har jag varit rädd ibland när jag tagit mig an riktigt skarpa hundar
– Visst har jag varit rädd ibland när jag tagit mig an riktigt skarpa hundar, samtidigt är de svåraste hundarna också de som gör att jag själv utvecklas mest. Jag har hittills varit adoptivmamma till ganska många hundar som sedan fått nya hem. Flera av de jag räddat klipper jag klorna på nu. Jag älskar att klippa klor!
Linnea brukar också klippa hundklor till förmån för föreningen Millennia animal project, den organisation som räddar hundar från misären i bland annat Spanien. Hon bär ständigt sina hundar närmast hjärtat.
– Det finns så många hundliv att rädda. Därför brukar jag säga ”adopt, don´t shop” till den som vill skaffa hund. För mig är hundarna allt och när någon av vovvarna i min flock kryper tätt intill, andas tungt i mitt öra och låter mig känna hjärtslagen slå i samma takt som mina så är det ännu ett bevis för att jag är allt för dem. Precis som hundarna är allt för mig.
