Åsa Andersson har räddat tusentals hönor till ett bättre liv
Det är inte varje dag man sitter i soffan och klappar en vacker höna med kritvita fjädrar. Men precis så är det hemma hos Åsa Andersson, 51, som bor i ett hus utanför Västerås.
När broilerhönan Sahara var fem veckor gammal lyckades Åsa rädda henne från ett slakteri, och hönan följer nu efter henne vart hon än går.
– Hon sitter gärna i soffan och tycker om att ligga i knät och gosa. Sahara tycker också om när man kramar henne, berättar Åsa och ler.
Flyttade ut på landet
Tidigare arbetade Åsa som volontär på ett katthem. För att hennes egna katter skulle kunna gå ute flyttade hon till ett litet hus på landsbygden.
Åsa har alltid tyckt om djur, och 2013 bestämde hon sig för att hon ville hjälpa till att rädda hönor från höns-industrin.
– Jag tycker att det är hemskt att se hur höns lever inom hönsindustrin, och jag hade utrymme här på tomten att ta hand om några hönor. För mig är frihet det allra viktigaste här i livet. Det är friheten som jag vill kunna ge till de hönor som jag lyckas rädda. Att få se hönorna komma ut i frihet, spatsera runt i gräset och sandbada för första gången i sina liv ger mig så mycket.
Åsa har räddat 3000 värphöns
Sedan starten för sju år sedan har Åsa hjälpt till att rädda runt 3 000 värphöns som annars skulle gå till slakt. När hönserierna då och då byter sin djurbesättning, på grund av att hönsen inte är lönsamma längre på grund av att till exempel äggproduktionen går ner, kan det ibland bytas ut tiotusentals hönor på en gång.
– Det finns flera hönserier där man kan köpa höns som inte längre kan användas i hönsindustrin för en symbolisk summa. På ett hönseri i Sörmland har jag ibland även lyckats byta till mig hönor mot fikabröd till personalen.
– Nu i vår ska jag börja ringa runt till hönserierna och fråga när de ska byta sin besättning, och om jag kan köpa höns av dem.
När jag hämtar dem har de nästan inga fjädrar kvar, ofta är de alldeles nakna.
– Men hönserierna vill egentligen inte visa upp sina höns så att folk får se hur de verkligen ser ut. När jag hämtar dem har de nästan inga fjädrar kvar, ofta är de alldeles nakna, berättar Åsa.
Varje gång det finns möjlighet att köpa höns brukar hon försöka rädda 100–200 stycken åt gången.
– Om jag hade mycket pengar och mer ork skulle jag kunna göra mer och rädda fler, men ensam är det svårt, säger Åsa som är sjukpensionär.
Se också: Katten Musse avslöjades som tjuv
Hönorna som hon tar hand om försöker hon sedan hitta nya hem till. Åsa har en hel del kontakter med familjer som bor ute på landet och kan ta hand om hönsen som hon har räddat från hönserierna. Hon brukar sälja dem till samma pris som hon själv har betalat.
– Familjerna som adopterar värphönsen som har levt i trånga burar vill ge dem ett bra liv i frihet och de lägger fortfarande ägg så en del använder säkert äggen. Ofta är det samma familjer som kommer och hämtar hönor hos mig.
För mig är det viktigt att de hönor jag räddar ska få det bra.
– För mig är det viktigt att de hönor jag räddar ska få det bra, att de ska kunna gå omkring fritt, vara skyddade mot faror och få vara som en familjemedlem.
– Jag brukar fråga hur det har gått för de hönor som de har köpt, men många dör tyvärr i äggledarinflammation eller så kan de börja hacka på varandra, berättar Åsa.
Räddades från ett slakteri
Vissa hönor stannar hemma hos henne själv. Som Sahara.
Det var när Åsa och några vänner besökte ett slakteri för att se hur det gick till där som hon fick chansen att rädda henne.
– Jag drömmer fortfarande mardrömmar om hur det var inne på slakteriet. I en mörk ankomsthall står stora lådor med kycklingar. Lådorna åker in en gaskammare där kycklingarna gasas ihjäl, vilket är en plågsam död där det svider och bränner i lungorna innan kycklingarna dör.
– När kycklingarna kommer ut hängs de upp i benen. Halsen skärs av och blodet stänker överallt innan de åker vidare på ett löpande band, berättar Åsa.
Vid det besöket lyckades hon rädda Sahara, som då bara var hälften så stor som hon är nu.
– Hon hade frätskador och bölder på fötterna. Just den dagen blåste det in sand från Sahara så jag döpte henne till Sahara, förklarar Åsa.
Hönorna får problem med benen
Sahara är en broilerkyckling, de är framavlade för att växa så fort som möjligt och har stora vingar och bröstmuskler. Om man har tur så kan kycklingarna bli ett år gamla, men de får lätt hjärtsvikt och får ofta problem med benen på grund av sina tunga kroppar.
– Vi har avlat fram en konstant hunger hos dessa kycklingar, och Sahara skulle äta upp all maten om hon var ute i hönsgården. Istället får hon bo hos mig här inne i huset.
– Jag är sällan borta mer än tre timmar hemifrån, och jag kan aldrig sova borta. Det är lite stressande när jag ska äta att hon ser så hungrig ut hela tiden, och hon bajsar rätt mycket så jag kan bara ha en höna här inne i huset, berättar Åsa.
Medan vi sitter och pratar ligger Sahara lugnt kvar på soffan.
Högt uppe på en hylla ligger Åsas arton år gamla katt Simson och sover.
– Han måste äta uppe på bordet annars tar Sahara all kattmaten också, förklarar Åsa.
Hönorna får gå fritt
Efter fikat sätter vi på oss ytterkläderna för att gå ut och hälsa på Åsas alla andra hönor som bor i hönshuset på tomten. Det är ett riktigt fint gammalt härbre – ett fristående mindre förrådshus – som ursprungligen kommer från Dalarna och användes som musikstudio av de förra ägarna innan det byggdes om till hönshus.
– I början gick hönorna fritt ute i den stora hönshagen även när jag själv var borta under några timmar, men att ha sina höns frigående utan tillsyn är som att bjuda in höken eller andra rovdjur till ett dukat smörgåsbord.
– För nästan två år sen dödades hönan Dolores av en hök när jag var ute på ett ärende. Efter Dolores död fick hönorna bara gå fritt utomhus när jag var hemma. Men på nyårsdagen hände det som inte fick hända, höken slog ner och skadade en av mina hönor. Trots att jag såg när det hände så hann jag inte fram i tid.
Skydd över hönsgården
Nu har hon fått hjälp med att sätta upp tak över hela hagen så att hönorna åter kan röra sig över samma stora yta som innan, och nu är hönsgården nästan som en voljär.
– För mig är det viktigt att hönorna får vara fria, och det är min skyldighet att skydda dem mot faror. När hönorna äntligen kunde komma ut i den stora hagen igen så var de superlyckliga. De ville inte gå in på kvällen trots att det regnade och blåste stormvindar.
Åsas hönor har en härligt tillvaro under resten av sina liv.
De har alla olika personlighet, en del är tuffa och andra är lugna.
– De har alla olika personlighet, en del är tuffa och andra är lugna. Min äldsta höna Knopp som jag köpte på ett hönseri är nästan sex år gammal. De flesta hönor jag har här är två år gamla, och de vita hönorna kan flyga lite.
Varje höna blir en familjemedlem
För Åsa är varje höna en familjemedlem och alla hönor har sin egen historia att berätta.
– En gång när jag hade hämtat höns på ett hönseri och var på väg därifrån, så kom det en höna springande efter bilen. Jag hoppade ur bilen och tänkte att jag bara måste få tag på den hönan. Hönan hade hoppat upp på en traktor, men jag var snabb som blixten och lyckades få tag på henne. Det var en ung höna som inte hade börjat värpa ännu. Jag döpte henne till Liberty, och hon finns fortfarande här i hönsgården.
Hade inga fjädrar
En annan av Åsas hönor är Lillan som är två år gammal. Hon hade inga fjädrar när hon kom till sitt nya hem, var mycket låg i rang och stod i ett hörn för att inte synas. Troligtvis hade hon överlevt på det sättet tidigare. Det tog en månad för hennes fjädrar att börja växa igen, och hon åt oavbrutet.
En annan höna som Åsa räddat hade en krokig näbb, och när hon först kom till hönsgården så drack hon vatten i en hel timme.
– Hon hade troligtvis inte kunnat dricka särskilt mycket vatten från de vattennipplar som finns i hönsburarna, men nu kunde hon dricka direkt ur en skål.
Värper för mycket ägg
Värphönorna är framavlade för att lägga ägg hela tiden, och hinner aldrig ruva på sina ägg. Äggen rullar direkt ner på ett band, och tas ifrån dem på en gång. Efter ett och ett halvt år går hönsens äggproduktion ner, och då anses de inte lönsamma längre.
– Tyvärr är det svårt att rädda dessa hönor, de får ofta äggledarcancer och äggledarinflammation på grund av att de värper så mycket ägg. Det finns mycket sjukdomar och beteendeproblem inom hönsindustrin, som fjäderplockning och kannibalism. Hönor visar inte när de har ont så det är alltid svårt för mig att veta när det är dags för dem att slippa sitt lidande, säger Åsa.
Varje individ räknas, och Åsa sörjer varje höna som inte går att rädda.
Ett starkt minne är en händelse för ett par år sedan då Åsa hörde på radion att det hade skett en bilolycka i närheten med en djurtransport. När hon kom dit låg hela transporten på sidan, och det var fullt med lådor som stod på högkant inne i lastbilen.
– Det var tiotusentals kycklingar i lådorna. Jag hörde hur de skrek och det var fruktansvärt att höra. Länsveterinären var också på plats vid olyckan och ville hjälpa oss, men vi blev stoppade från att rädda några kycklingar. Jag började gråta och bad verkligen att jag skulle få rädda några, men det fick jag inte, minns Åsa.
Går på promenad med hönan Sahara
Men det finns också mycket glädje i livet med hönorna. Som när Åsa är ute på promenad med Sahara, som troget följer i hennes spår och passar på att picka i sig lite ätbart som hon hittar längs vägen när de är ute och går.
Varje kväll stänger Åsa luckan till hönsgården och räknar sina fjäderklädda vänner noggrant.
– Den dagliga stunden tillsammans med hönorna ger mig så mycket lycka. Att rädda så många hönor som möjligt är meningen med livet, och det är det jag lever för, säger Åsa innan vi skiljs åt.
