Fatima Brkic om att leva på flykt och den psykiska påfrestningen
När Fatima var fyra år försvann hennes pappa. Samtidigt bröt kriget i hemlandet Bosnien ut och hon tvingades fly tillsammans med resten av familjen. Det är två trauman som satt djupa spår i Fatima och som hon fortfarande bearbetar.
Länge visste hon inte vad som hänt pappan och levde på hoppet. Ända tills hon i tonåren fick veta sanningen. Genom att berätta sin historia hoppas hon att fler ska förstå vad ett barn som upplever krig och flykt går igenom.
Fatima Brkic tycker att vi pratar för lite om hur vi mår. Det vill hon ändra på. Själv har hon kämpat mot psykisk ohälsa ända sedan tonåren då händelser i det förflutna hann ikapp henne och gjorde henne sjuk.
Flykten påverkade henne psykiskt långt senare
Fatima är öppen med vad hon har varit med om och hur det påverkat henne psykiskt. Hon föreläser emellanåt om sina upplevelser och erfarenheter av krig och att som barn komma till ett nytt land. Och om vikten av att uppmärksamma tecken och beteenden hos barn för att förebygga och undvika psykisk ohälsa senare i livet.
En sak är hon tydlig med; alla kan drabbas och det hjälper att prata om det.
– Psykisk ohälsa är inte konstigare än migrän och borde inte heller vara känsligare att prata om. Vi behöver mer kunskap. Jag tror att många har förutfattade meningar om vad det innebär att ha en psykisk sjukdom, att det är människor som inte klarar av någonting och aldrig går utanför dörren. Jag har själv mött det. "Va, mår du inte bra", kan någon säga. "Du som sminkar dig och går till jobbet varje dag". De fattar inte att många som inte mår bra lever vanliga liv men kämpar varje dag.
Se också: Förintelseöverlevaren om känslosamma mötet
Det är sen eftermiddag när vi träffas. Fatima har nyss kommit från jobbet som ekonomiassistent, hem till lägenheten i Göteborg. Sonen Kenan sticker nyfiket ut huvudet från sitt rum och säger hej.
Trauman från barndomen sitter i fortfarande
I soffan sitter maken Almir med deras gemensamma dotter Ines i knäet. Fatima och Almir träffades för drygt åtta år sedan under en semestervecka i Kroatien.
Fatima förklarar att sviterna efter barndomens trauman fortfarande sitter i. Hon är alltid på sin vakt i främmande situationer.
– Jag vågar inte lita på människor som jag inte känner. Det är därför som Almir är hemma idag. Jag vet ju inte vem du är och googlade på dig innan. Jag har förlorat tilliten kan man säga. Och det trots att jag aldrig såg något av själva kriget. Hur mår då de som var med?
Flydde kriget med fem kokta ägg i fickan
Fatimas liv ändrades över en natt. En granne i hemstaden Gorazde i östra Bosnien Hercegovina dök upp en dag och sa till Fatimas mamma att hon skulle packa en väska och fly. Så med fem kokta ägg i fickorna och några få tillhörigheter flydde de hals över huvud.
Det var 1992 och jugoslaviska krigen hade just börjat. Några dagar tidigare hade hennes pappa gett sig av hemifrån och anslutit till armén.
– Han pratade kryptiskt när han sade hej då. Jag förstod att något var på gång. Jag sa till honom: ”Jag får aldrig se dig igen”. Jag kände det. Det låg liksom i luften.
Tryggheten rasade när kriget drog fram och tillsammans med sin mamma, bror och mormor flydde Fatima till Serbien där hennes äldre syster bodde. Fatima var bara fyra år och glad att hon inte behövde uppleva krigets fasor som hon hört berättas av andra.
Men under flykten kände hon hela tiden att det fanns ett hot som hängde över dem. Mormodern var muslim vilket innebar en stor risk.
– Hon klädde sig traditionellt. För det kunde vi blivit mördade. Jag förstod att det var farligt, men det var långt senare som jag hade hela bilden klar för mig och förstod hur farligt det var. Jag minns hur beväpnade soldater skrek åt oss att kliva av en buss som vi åkte med. Det gick bra den gången, men jag kände hela tiden att vi levde farligt.
Fatima pratade aldrig med någon om vad hon tänkte och om de rädslor hon hade. Ord som krig och armé blev obegripliga för ett barn på flykt.
– I min hjärna var det spöken och monster som invaderade oss och som vi flydde från. Jag hade inte en aning om vad krig innebar. Jag frågade inte heller. Jag hade lärt mig att det var farligt att prata och att man kunde råka illa ut om man sa något.
Kom med båt till Ystad
Fatima kom så småningom med båt till Ystad. När familjen fick uppehållstillstånd i Sverige började de ett nytt liv i Enköping. Mötet med det nya landet blev positivt. Fatima kände sig hemma med en gång.
– Här var allt så rofyllt. Jag behövde det efter allt jobbigt som hänt. Det var som en dröm att komma hit. Alla var så lugna och harmoniska, till skillnad från Bosnien där vi är mer högljudda, haha. Men det kändes som jag kunde andas här. Jag kunde slappna av. Här var det fritt och jag kunde säga vad jag ville. När jag började skolan var det wow, jag fick också gå dit.
Men Fatima berättade aldrig för någon vad hon kände inom sig.
– Jag höll tyst om mina innersta tankar. Och vi pratade aldrig om kriget eller om pappa hemma. Mamma sa att pappa skulle komma tillbaka när tiden var inne. Det litade och hoppades jag på. Vi var i Sverige nu och mamma ville börja ett nytt liv och lägga det gamla bakom sig. Jag kan förstå henne.
Hon tar ett djupt andetag.
– Idag kan jag tycka att det borde lagts resurser i skolan på mig och andra barn med liknande bakgrund.
Pappan ligger begravd i Gorazde
Fatima brukade föreställa sig dagen som pappan och resten av familjen skulle återförenas. Så blev det inte. Han dog i kriget. Det fick de veta långt senare när de besökte hans grav i Gorazde.
– Först när jag stod vid hans grav och läste på stenen att han dog 1992 förstod jag att han aldrig skulle komma tillbaka. Det var en stor chock. Innan hoppades jag att han levde och att vi skulle hitta honom. När jag fick veta att han var död sprack bubblan av hopp som vi levt i. Nu fanns det inget hopp längre. Det är en pusselbit som alltid kommer att saknas.
Fatima tror inte att hon förstått riktigt än att hennes pappa är död. Att han aldrig kommer tillbaka. När hon stod vid hans grav var hon 14 år och på besök i Bosnien Hercegovina för första gången sedan flykten.
”Att leva på flykt innebär att man alltid har panik”
Familjen bet ihop och höll tyst. Det gjorde Fatima också. Hon sopade känslorna under mattan och kämpade vidare. Att sörja var det inte tal om. Det gick bra till en början, tills hon bröt ihop och kraschade. Att leva med rädsla och oro som barn har påverkat hela hennes liv och till slut gjorde det henne sjuk.
– Att leva på flykt innebär att man alltid har panik. De känslorna kom ikapp mig senare.
Men det dröjde innan hon förstod hur allt hängde ihop.
När Fatima var 18 år ville hennes mamma flytta från Enköping, där de bott sedan de kom till Sverige och Fatima kände sig trygg, till Malmö.
– Att flytta skulle innebära att jag förlorade allt och bli tvungen att börja om från början. Jag klarade inte ens av att tänka tanken.
Fatima började må dåligt och det gick snabbt utför.
– Jag blev paranoid. Trodde att andra ville skada mig. Jag slutade äta och satt bara hemma. Jag blev liksom apatisk.
Blev deprimerad och fick panikångest
Fatima hamnade inom vården och diagnostiserades med depression och panikångest. Hon behandlades med mediciner, men är tveksam till om det var det hon egentligen behövde. Hon blev i alla fall successivt bättre samtidigt som hon tog tag i sina problem.
– Då fick man inte KBT som idag. Jag fick själv läsa mig till kunskap om mina symtom och hitta sätt att hantera dem. Böcker blev min räddning. Jag tog reda på allt. Varför kände jag som jag gjorde? Vad orsakade det? Jag analyserade mig själv och såg hur saker hängde ihop. Vi flyttade till Malmö och det blev bra trots allt.
Hon kämpar fortfarande mot ångest.
– När jag blir orolig och får ångest över något kollar jag upp fakta. Rädslan sitter i från när jag var barn. Stressen sätter sig i kroppen. Jag kollar allt. Är jag i nya miljöer kollar jag var det finns nödutgångar och skyddsrum. Det dämpar ångesten.
Fatima arbetar som ekonomiassistent. Almir och hon drömmer om att köpa ett eget hus med trädgård där barnen kan springa in och ut. Hon kan inte tänka sig att bo någon annanstans än i Sverige. Det är ett tryggt och säkert land. Här är framtiden ljus.
Hon funderar en stund på sin pappa och hur hans död har påverkat henne.
– Jag har nog aldrig kunnat sörja honom och helt ärligt vet jag inte om jag kommer att kunna det heller. Jag var ett barn när han försvann och har inte många minnen av honom. Det är en bit som alltid kommer att saknas.
Vill öka kunskapen om psykisk ohälsa
För några år sedan kände Fatima symtom på utmattning. Men hon parerade det genom att analysera sig själv och ta reda på vad som orsakade symtomen.
Idag är hon ambassadör för föreningen Hjärnkoll som arbetar för att öka kunskapen i samhället om psykisk ohälsa. Hon föreläser utifrån sitt perspektiv om att vara barn och flykting. Idag mår hon relativt bra.
– Det går fortfarande upp och ner men jag mår bättre för varje år. Jag har fallit så många gånger men jag har också rest mig. Och varje gång känner jag mig lite starkare. Efteråt när jag tagit mig upp igen kan jag till och med ibland känna att nu klarar jag allt. Det är en bra känsla.
