Eline utsattes för övergrepp i åtta år
Hennes start i livet var inte lätt.
– När jag ser tillbaka på min barndom tänker jag ofta: Jag skulle önska att jag hade haft en mamma. Den klippa som många kan stötta sig mot genom livet.
Eline säger det lugnt. Klarsynt och bestämt. Det här har hon tänkt mycket på och hon har försonats med det förflutna. Hon vet att de dömda kommer ut en dag, men hon hoppas att hon aldrig mer ser dem. Goda dagar är livet gott. Och de svåra dagarna har hon lärt sig att hantera.
Jag tror att man kan uppleva hemska och svåra saker utan att livet för alltid måste bli hemskt och svårt
– Jag är inte mitt förflutna. Det är inte det som ska definiera mig. Jag tror att man kan uppleva hemska och svåra saker utan att livet för alltid måste bli hemskt och svårt.
Utanför skiner solen. Vi träffar Eline hos hennes vänner. Eline som inte vill medverka med sitt eget namn och sin bostadsort har funderat länge på om hon vill bli intervjuad. Om det kan skada henne och hennes dotter. Men det är ju inte hon som ska skämmas. Att hennes mamma dömdes till 14 års fängelse för grova övergrepp på Eline och hennes syskon är ju inte hennes fel. Det är inte hennes skuld.
Se också: Caroline om våldet: ”Han kissade på mig och mamma”
Eline har dessutom ett budskap hon vill ska komma ut. Det handlar om att man kan förändra sitt liv. Det finns hopp – för alla.
– Man hör ofta att barndomen och det som har varit då formar oss som vuxna, men jag menar att det inte bara är så. Vi lär oss vilka erfarenheter vi vill ta med oss vidare i livet och vi väljer våra egna värderingar.
Man hör ofta att barndomen och det som har varit då formar oss som vuxna, men jag menar att det inte bara är så.
Det senaste året har Eline använt till att hitta en ny väg i livet. Ett långt förhållande tog slut och socialtjänsten skrev ut henne på hennes eget initiativ. Plötsligt var hon helt ensam och tänkte: Nu får jag klara mig på egen hand. Hon började träffa vänner hon inte sett på många år, tog upp fritidsintressen hon lagt på hyllan, som litteratur, att skriva och att resa.
– Jag var nyligen på besök hos en av mina fostermammor, Magnhild, och hon sa: Du behöver inte skämmas över något, du behöver inte gömma dig, du som är en sådan fin tjej.
Eline ler.
– Det värmde när hon sa det och hon säger ofta att hon är stolt över allt jag har klarat av längs vägen. Från jag var tolv år bodde jag i fosterhem eller på ungdomshem. Magnhild var det sista stället och hon var en fantastisk kvinna som alltid har funnits där för mig, sedan tonåren. Hon var mer mamma för mig än min egen mamma. Jag är väldigt tacksam för att jag har min sista fosterfamilj i närheten.
Dottern till fosterhem
Den 5 april 2013: Det är två år sedan domen föll i det som i Norge blev känt som Alvdalsfallet. I Alvdal låg skräckens hus där Elines två småsyskon blev utsatta för grova övergrepp av mamman och ett nätverk av pedofiler. Detta pågick medan Eline bodde på ungdomshem i Oslo och missbrukade droger för att fly från oron för syskonen och det hon själv hade upplevt. Från ungdomshemmet skickade hon flera orosanmälningar till socialtjänsten i Alvdal om övergreppen, men ingen lyssnade på henne.
Men då 2013 blev hon äntligen trodd. Hon fick ersättning från uppväxtkommunen för att hon inte fick hjälp som liten flicka. Hon har fått en ursäkt från kommunen. Och nu skulle domen falla för de övergrepp hon utsatts för.
Eline är sliten och mår dåligt. För samma dag som hennes mamma döms för andra gången i tingsrätten upplever Eline sitt livs tyngsta nederlag. Det har blivit bestämt att hennes sjuåriga dotter, som hon gjort sitt bästa för att ta hand om, ska flytta till fosterhem.
Jag la in mig på avgiftning när jag fick veta att jag var gravid med henne.
– Att jag fick min dotter är det bästa som har hänt mig. Hon är meningen med mitt liv. Jag la in mig på avgiftning när jag fick veta att jag var gravid med henne. Äntligen skulle jag få en egen familj. Jag blev knäckt när hon flyttade. I dag har vi ett väldigt bra förhållande och jag lever för helgerna när jag träffar henne.
– Jag skulle önska att jag kunde ha min dotter hos mig, men det viktigaste är att hon är trygg och får en bra framtid. Och jag vet att hon har det bra där hon är, tillägger hon.
Önskar någon lyssnat
Sex år har gått. Vad har hållit dig uppe?
Eline tänker sig noga för och ler lite försiktigt.
– Visst har det känts riktigt mörkt många gånger. Jag tänkte att det inte är någon mening längre. Men man får ta en dag i taget.
Vad skulle ha hjälpt dig när du var ung?
– Att någon hade lyssnat på mig.
Se också: Henrietta trodde pappan skulle döda hennes mamma
Hur hanterar du ditt förflutna nu?
– Om jag bara gräver i det kommer jag inte vidare. Många har frågat mig hur det kommer sig att jag har klarat mig trots det helvete jag har varit igenom. Jag vet inte om jag har något bra svar på det. Man vinner ingenting på att ge upp. Man får försöka ta tag i livet så gott man kan. Det finns så mycket att leva för. Forma din framtid som du vill ha den, tro på dig själv.
Eline ler lite.
– Jag klarar nog mer än många tror.
Eline som i ungdomen inte kunde flytta till Oslo fort nog har efter rättsprocessen återupptäckt naturens kraft.
– Jag använder naturen som medicin mot tungsinne. Som barn var jag väldigt mycket ute i naturen och fick ut mina känslor på det sättet – och det har jag hittat tillbaka till, säger Eline och tittar ut genom fönstret där solen skiner från en pastellblå himmel.
När hon behöver lugn och ro, när hon är trött och sliten, packar hon en ryggsäck och börjar gå. Hon bor nära fjäll och fjällvidder och kan gå rakt ut i naturen hemifrån. Då går hon i flera timmar utan att stanna och låter tankarna löpa fritt. Efterhand som timmarna går känner hon att något lossnar.
Jag älskar att läsa och drömma mig bort. Det har varit min räddning hela livet.
– Jag blir lugnare, allt känns lättare. I somras övernattade jag utomhus också. Det ger mig en prestationskick att var ute i naturen.
Eline lärde sig tidigt att fly från vardagen. När allt var skrämmande och farligt hemma sökte hon sig bort. I timtal kunde hon leka och drömma sig långt bort. Eller sitta på sitt rum och måla och läsa.
– Jag älskar att läsa och drömma mig bort. Det har varit min räddning hela livet.
Inte trodd
Redan som barn kände Eline att hon förtjänade något bättre. Hon protesterade mot övergreppen och misshandeln hemma och i skolan sökte hon sig till trygga vuxna som hon försökte berätta om vad som försiggick hemma för. Men ingen kunde tro att hennes mamma som framstod som normal och resursstark kunde begå övergrepp mot sina egna barn.
Varför blev du inte trodd, tror du?
– Redan i förskolan försökte jag säga ifrån, jag var både utagerande och tillitssökande, men ingen trodde att det jag berättade var möjligt. Mamma var ju vän med de anställda på skolan och folk vill väl tro det bästa om dem de möter i vardagen. Men vi får inte vara naiva. Man måste våga ta tag i saker.
Kan du lita på människor i dag?
– Det tar lite tid och beror lite på hur de närmar sig mig och vad de säger. Som barn var jag alltid tvungen att vara uppmärksam på vilket humör min mamma var på. Det präglar mig i dag och jag har väldigt lätt för att ta in andra människors sinnestillstånd.
Eline arbetar inom servicesektorn och det innebär både att ha kollegor tätt inpå och kunder som ska bemötas med ett leende och vänlighet.
– Att arbeta är viktigt för mig. Det kan vara otroligt krävande att förhålla sig till andra människor, men jag mår också väldigt bra av det. Även om man kan möta utmaningar i arbetslivet som kan trigga ångest. Jag har använt många år på att hantera ångest och det är sällan jag får ångest i dag. Det är viktigt att tänka på att det inte är något farligt.
Är du folkskygg?
Eline ler och nickar.
– Ja, av och till. Alla känner alla där jag bor. Jag går ofta på kafé och träffar vänner. Men jag är inte den som hörs mest när det är fest och jag kan nog upplevas som tillbakadragen.
Hon har blivit 33 år och hennes dotter är tonåring. Hon klarar sig nu utan hjälp från socialtjänsten och vården.
– Det är mycket prat om psykisk ohälsa nu, men det är väldigt svårt att få hjälp. Efter rättsfallet var den enda hjälp jag erbjöds en massa tabletter. Nu ville psykologerna att jag skulle börja med gruppterapi, men jag vill inte sitta i en stor grupp och berätta min historia. Jag känner inget behov av att berätta den om och om igen.
– Och jag trivs med att vara själv, jag känner mig inte ensam. Då och då åker jag till Finnskogen och kör hundsläde och i sommar vill jag prova skärmflygning. Jag vill bokstavligen ta språnget. Det är viktigt för mig att lämna min komfortzon.
Kan inte förlåta
Hon är medveten om att hon har haft en mycket tuffare start i livet än många andra. Att den lilla flickan som blev instängd i sitt rum, utsatt för övergrepp, misshandlad och fick höra att hon var värdelös hade förtjänat något mycket bättre. Han hade kunnat vara arg på alla som inte trodde på henne, på socialtjänsten som inte tog orosanmälningarna på allvar. Hon kunde ha valt bitterhet och mörker.
Men Eline vill leva sitt liv med innehåll och mening. Hon vill finnas där för sin dotter. Hon vill känna vinden i ansiktet när hon kör hundsläde över vinterlandskapet. Hon vill gå ut i den norska naturen och känna att problemen blir mindre för varje steg. Hon drömmer om att hjälpa andra.
– Jag är oändligt besviken både på min mamma och socialtjänsten. Det som har hänt kan aldrig förlåtas. Hon tog min barndom ifrån mig, men jag behöver inte förhålla mig till henne längre. För mig finns hon inte.
– Min mamma försökte förstöra mitt liv, men jag reste mig igen. Jag trodde på ett bra liv, fick arbete och vågar vara den jag är.
Eline tycker inte synd om sig själv. Hon beskriver sig själv som lyckligt lottad, trots allt.
– Jag har många fantastiska människor runt mig. Men ingen kan leva i ditt ställe. Även om du har familj och den biten är på plats så har du själv ansvar för ditt liv. Det är både lite skrämmande och ganska befriande att tänka på.
Hur ser din framtidsdröm ut?
– Jag vill utbilda mig till socialarbetare och jobba med ungdomar och missbruk, använda de erfarenheter jag har. Kanske kan jag bo i Finnskogen med hundar? Hitta den stora kärleken och slå mig till ro? Vem vet – kanske köper jag ett litet hus och lever nära naturen.
