Lennart: Framtiden på gården äventyrades när pappa fick en hjärnblödning
Vi hade för bara ett år sedan flyttat till en arrendegård med bra åkrar och moderna, komfortabla hus.
Vi flyttade från en gård med fallfärdiga hus som var för liten att leva på, men framför allt flyttade vi till ett ställe vid en bilväg. Att bo så ensligt att bara häst och vagn var möjliga transportmedel var i längden ohållbart.
Pappa ville i det längsta stanna kvar i sitt barndomshem. Där var han född och där hade han sina rötter. Som vuxen hade han brutit ny mark och nyodlat för att utöka åkerarealen.
Men det kunde bara ske till en viss gräns och till sist insåg även han att det inte fanns något val. Mamma hade nog känt sig mest isolerad. De långa branta backarna, inte ens farbara med cykel, gjorde att hon mycket sällan lämnade den ensliga gården.
Vi syskon hade lättare att ta oss till en bilväg, men visst drömde vi om en bättre tillvaro.
När vi så övertalat pappa att söka det lediga arrendet vid bilvägen såg vi framtiden an med glädje och tillförsikt.
Hur pappa kände det inombords var det ingen som visste, men nog var han bedrövad och kände säkert vanmakt. Lyckligtvis för honom var flytten bara ett par kilometer och det gamla hemmet ändå inom räckhåll.
Nya gården var bekväm
Men även han såg det positiva med flytten och försökte dela övriga familjens glädje. Det var därför med stor framtidstro vi den 14 maj 1957 började flytta djur och inventarier nerför backarna till en bättre tillvaro.
Visst kändes det vemodigt att packa ihop hela lösöret för att köras på hästvagnen till det nya boendet. Det kändes som övergrepp att tvinga ner våra frimärkssamlingar, modellflygplan och sparade gamla leksaker i lådor.
Möblerna kunde skyddas med filtar och täcken, medan ömtåliga saker fick emballeras väl med tanke på den usla vägen.
Separatorn och smörkärnan hade spelat ut sina roller och lämnades kvar. Det låg uppbrott i luften.
Att bära in inventarierna i den nya bostaden kändes väldigt bra. Kökssoffan, som vi suttit på och som vi syskon sovit skavfötters i, hamnade nu i det nya köket vid fönstret som vette mot norr.
För den tunga buffén fanns det god plats i finrummet. I samma rum ställdes den matsalsmöbel vi under åren intagit måltider vid när vi haft främmande.
Lite brydsamt var det nog för mamma att få gardiner till de nya fönstren att passa. Med tillfredsställelse noterade vi att här fanns garderober, som vi alltid saknat tidigare.
Ja, det var en snärjig tid innan allt var på plats och vi kunde njuta av komforten. Här var ju vatten indraget och här fanns centralvärme. Här fanns wc och tvättställ i porslin. Till den nya toaletten köptes toapapper.
Nu kunde vi glömma kommoden med det emaljerade tvättfatet och pottan i luckan nertill.
I källarplanet fanns ett badrum med badkar med varmt och kallt vatten. Nu kunde vi glömma det illaluktande torrdasset med toapapper i form av tidningspapper.
I källarplanet förvarades också potatis i torra och rena utrymmen. Glömma kunde vi den gamla trånga, mörka jordkällaren, där man fick treva sig fram bland råttor och ruttna potatisar.
Vi fyra syskon fick de två rummen på andra våningen. Mina systrar fick dela på ett av dem. Jag och min bror tog det andra.
För att få det riktigt trivsamt köpte jag på postorder en del inredning. Jag hade fast anställning i en snickerifabrik i samhället och tjänade nära 80 kronor i veckan.
Jag beställde en stol som kallades Fladdermus, vidare en, enligt mitt tycke, vacker tavla och en gobeläng. Jag köpte också en begagnad radio av märket Conserton, så att jag kunde lyssna på Radio Luxemburg och Radio Nord.
Lagården vi flyttade ifrån var fallfärdig och trång. Nu kom vi till en lagård som var stor, ljus och lättskött. Pappa hade ropat in mjölkmaskinen då de tidigare arrendatorerna sålde av.
Här fanns även mjölkrum och utrymmen vi tidigare saknat.Såväl boningshus som lagård var alltså ojämförligt mycket bättre här än vad vi var vana vid. Allt var positivt. Vi kunde se framtiden an med stor tillförsikt.
Pappa var 58 år och mamma 51. Båda var vid god hälsa. Själv var jag 19 år och nyfiken på livet. Jag hade köpt en ny motorcykel och lärt mig dansa.
Jag var ändå återhållsam med umgänge med flickor, då jag drömde om och satsade på att bli elitskidåkare och därför tränade hårt. Vintern 1958 skulle bli mitt sista år som junior.
Helgpermission från lumpen
Ett år efter vår flytt till det nya hemmet åkte jag in i lumpen. Jag var mycket förväntansfull, då jag skulle få köra bil och det såg jag fram emot.
Militärlivet tilltalade mig. Här rådde ordning och sträng disciplin. Den fysiska träningen passade mig. Jag fick en bra utbildning i motorkunskap och bilkörning.
På lördagarna före helgpermissionen fick vi marschera till regementets musikkår. De helger jag åkte hem liftade jag. Det var lätt att få lift iklädd militärkläder.
Vi fick för övrigt inte lämna regementet utan att vara klädda i permissionsmundering. I juli hade jag en veckas skördepermission.
Det var slåttertid och jag hjälpte pappa med höbärgningen. Han var glad och tacksam för att få hjälp. Det var en fin sommar och jag kände mig väldigt tillfreds med livet.
Mamma var också glad och nöjd. Hon hade nu större möjligheter att umgås med kvinnor i grannskapet. Mina tre hemmavarande yngre syskon hade sommarlov och vi hade en trivsam tid tillsammans.
Pappa fantiserade ofta om att få återvända till sitt gamla hem. Han kunde inte tänka sig att leva sina sista år på en arrendegård. Nej, han ville sluta sina dagar där han var född. Tiden på arrendegården skulle vara en parentes.
När jag återvände till regementet kände jag mig nöjd och harmonisk. Men ”lyckan kommer, lyckan går”, som det heter. Jag fick en dag i september ett brev från mamma där hon skrev att pappa fått en hjärnblödning och tappat kaffekoppen när han drack sitt älskade elvakaffe.
Pappa var lam i halva kroppen och talade sluddrigt. Han kunde inte arbeta. Mamma fick med hjälp av mina syskon försöka klara av det viktigaste på gården.
Framtiden blev plötsligt oviss. En hjärnblödning följs ofta av flera. Var det aktuellt med rehabilitering? Hur skulle det gå till? Vi bodde nu visserligen vid en bilväg, men ändå ute på landet.
Vi hade ju ett arrendekontrakt att ta hänsyn till och sjukdomen kom mitt under skördetiden. Det var bekymmersamt för oss alla.Det var inte längre roligt i lumpen.
Jag var ju inte hemma och kunde inget göra åt situationen, men jag grubblade. Mina tankar var inte hos övningsledaren. Mina skjutresultat var inte längre viktiga.
Jag liftade hem som vanligt, men inte med samma goda humör som tidigare. Mamma var ändå samlad. Hon hyste förhoppningar om att pappa snart skulle bli bra igen. Vi försökte intala oss att så skulle ske. Det skulle kanske ordna sig?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag muckade den 20 mars 1959. Pappa hade inte blivit nämnvärt bättre. Jag återgick till mitt jobb på snickerifabriken, men bodde hemma och kunde avlasta min 15-årige bror som fått ansvaret för gårdens skötsel.
Min 14-åriga syster hade slutat skolan och var till god hjälp. Pappa blev under året så mycket bättre att han kunde vara med ute och hjälpa till, men i mycket blygsam omfattning.
Vi bestämde att vi skulle försöka få arrendet hävt i förtid. Varken jag eller min bror ville fortsätta med jordbruket. Vi ville förkovra oss och hoppades på bättre utkomst.
Min bror läste på Hermods och jag började på en folkhögskola. Tillsammans fortsatte vi som bönder men bara temporärt. Förhoppningen att pappa skulle bli återställd fanns kvar även om den minskade ju längre tiden led.
Pappa fyllde 60 år i september 1959. Han var då en skugga av sitt gamla jag. Han pratade sluddrigt och rörde sig ostadigt och mycket långsamt. Han kunde inte läsa julevangeliet som han gjort i alla år.
Det var en dyster jul, men vi stöttade varandra. Mamma var sorgsen, men vi hjälptes åt att hålla modet uppe.
I januari fick pappa en ny hjärnblödning och blev sängliggande och ej kontaktbar. Han avled den 25 februari 1960. Han kom aldrig tillbaka till sitt barndomshem, men hans starka tro hjälpte honom säkert när han låg där utan att kunna meddela sig.
Han var nog övertygad om att han fick flytta hem till sin himmelske frälsare. Två år senare var vi lösta från arrendegården och flyttade till ett samhälle tre mil bort. Där började en ny tillvaro och ett nytt liv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]