Ludmilla: Vännerna svek efter skilsmässan
Tidigare hade jag aldrig ens tänkt en sådan tanke och det tog lite tid att förstå att det var just det som det hela handlade om.
Nu var det inte längre självklart att jag blev medbjuden på saker på samma sätt som förr. Det var heller inte så att de i stället bjöd med min före detta man, utan ingen av oss fick tips om att något var på gång.
Den som själv är nyskild vet att det känns bra om vännerna ser till att man kommer ut. Så gjorde de även den första tiden, men då var det mina tre väninnor som bjöd ut mig på luncher där vi satt och förväntades prata om skilsmässan.
Redan då kändes det märkligt. Det fanns inga onda tankar mellan Rune och mig och ingenting som jag behövde ventilera.
Ändå satt de där med medlidande i blicken och ville höra hur jag kände mig, men Rune och jag var överens om att gå skilda vägar. Vi kände båda att vi hade vuxit ifrån varandra. Det fanns liksom inget att gråta över, även om en skilsmässa alltid är tung.
Förutom de här luncherna var det inget annat på gång. När jag själv försökte få med dem på en trevlig kvällstur med båt, god mat och musik var det ingen som riktigt nappade och allt rann ut i sanden. Det kändes märkligt med tanke på att det var en typisk afton som alla tidigare gärna varit med på.
Lite besviket väntade jag på att någon annan skulle ta initiativ men tiden gick och inget hände. Förutom de där plikttrogna små luncherna varannan fredag.
Dags att skaffa nya vänner
I stället började jag träffa mina arbetskamrater lite mer. En kväll när jag var ute med dem förstod jag hur allt låg till och jag måste erkänna att jag blev väldigt besviken och att det gjorde ont.
Företaget bjöd den här kvällen på god middag på en av de nya trendiga restaurangerna i stan. Det var egentligen vår julmiddag, men det hade varit så svårt att få bord att vi fått plats först då.
Jag hade klätt upp mig och klippt en ny frisyr samma dag och kände mig därför både fin och på gott humör. Före middagen hade vi samlats hemma hos vår chef för att ta en apéritif, och stämningen var på topp.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
På väg mot vårt bord passerade jag ett annat bord och kände igen några av rösterna. När jag vände mig om för att se efter blev det pinsamt tyst vid bordet.
Där satt mina gamla vänner och åt en trevlig middag på samma vis som förr. Skillnaden var bara att varken Rune eller jag var bjudna.
Jag fann mig snabbt, hälsade artigt och gick vidare. När jag senare på kvällen gick mot damrummet såg jag hur min väninna Marianne reste sig snabbt för att följa efter mig dit.
– Ja, vi skulle väl ha sagt till dig också, började hon nervöst och stod och fingrade på sitt halsband. Men du förstår det gick så fort när vi skulle bestämma och ja, du vet ... Jag är ledsen ...
Någonstans inom mig kände jag att jag kanske inte längre var så ledsen. Om en av mina bästa väninnor står och ljuger mig rakt upp i ansiktet är hon inte längre särskilt mycket till vän.
Restaurangen tillhör de trendiga matställen där man får vänta i månader på att få ett bord. I synnerhet om man är ett sällskap på sex personer. Det var inte möjligt att de bestämt sig bara några dagar innan och därmed inte haft tid att kontakta mig.
Dagen därpå ringde även Eva och bad om ursäkt för att det hade blivit så här.
– Du förstår, det blir ju liksom inte samma sak när man inte längre går ut parvis. Men vi kanske kan gå ut bara vi tjejer en kväll och hitta på något.
Jag förstår inte problemet. Att vara ojämna par vid bordet handla väl bara om hur många stolar man ska sätta fram. Men så är det tydligen inte.
Att jag skulle börja flirta med deras män är helt befängt. De känner mig och jag kan inte tro att de skulle vara rädda för något sådant. Så desperat har jag inte blivit.
Det här blev en nyttig läxa för mig och det fick mig att aktivt skaffa nya vänner. Jag har börjat på två olika kvällskurser och framför allt har jag börjat umgås mer med mina kolleger på jobbet.
Än så länge har ingen ansett att jag är obekväm att ha med bara för att jag inte har en kavaljer bredvid mig.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]