Lena: Jag flyttade utan min man
Fram tills för ett år sedan bodde min man och jag tillsammans i vårt hus i Överkalix. Vår dotter hade nyligen flyttat ut till en ö i Luleå skärgård med sin pojkvän och deras lille son, och jag saknade verkligen att träffa dem regelbundet. Nu innebar besöken till dem långa resor och det gick lång tid mellan träffarna. Dessutom drömde jag om att få vara en del av mitt barnbarns vardag.
När vår dotter berättade att hon var gravid igen började längtan att bo närmare dem på allvar att dra i mig. Jag berättade för min man hur jag kände och försökte övertala honom om att vi också skulle flytta ut till skärgården, eller åtminstone till Luleå.
Men han var fäst vid sin arbetsplats där han hade varit i 30 år, och ville inte flytta förrän vi gick i pension. Jag var av en annan åsikt. Det var ju nu vi skulle knyta an till våra barnbarn, inte när de var i konfirmationsåldern!
Försökte övertala honom
Under de kommande månaderna bedrev jag en övertalningskampanj för att övertyga min man. Även om jag trivdes med mitt jobb som skoladministratör var jag ganska uttråkad, och jag ville verkligen finnas där för min dotter och hennes familj. Jag var säker på att min man och jag skulle kunna anpassa oss till en ny plats och nya jobb, men han var en envis norrman och jag kom ingenstans.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag pratade regelbundet i telefon med vår dotter. Hennes andra graviditet var komplicerad, och varje gång jag pratade med henne lät hon mer och mer utmattad. Dessutom krävde deras son på ett och ett halvt år sitt, som små barn gör. Jag blev allt mer olycklig över situationen. Till slut insåg jag: i stället för att försöka övertala min man skulle jag kunna flytta själv. Efter en tid kanske han skulle vilja komma efter. Eller så skulle kanske jag tröttna på det stillsamma ölivet …
Den kvällen lagade jag min mans favoriträtt och berättade om min idé. När han förstod att jag inte ville skiljas gick han med på det.
– Då kan ju jag passa på att vila öronen, kommenterade han med ett snett leende.
Jag var rädd att vår dotter skulle skuldbelägga mig för det radikala beslutet, men hon blev entusiastisk. Snart hade hon och pojkvännen hittat ett rum jag kunde hyra, och jag fick fyra månaders tjänstledigt från jobbet.
Jag flyttade ut på våren. Även om jag hade varit på besök tidigare blev jag helt förtrollad av den mysiga lilla ön med de pittoreska husen. Invånarna var väldigt nyfikna på mig, samtidigt som de var vänliga.
Nu kunde jag hämta mitt barnbarn på dagis och hjälpa min höggravida dotter. Min man och jag turades om att hälsa på varandra, och det fungerade faktiskt. Min man överraskade mig till och med genom att börja laga middagar!
Vi får det att fungera
Tiden flög fram. Vår dotter födde en välskapt flicka, och jag fick vänner på ön. Efter fyra månader gjorde min man och jag en utvärdering och jag kom fram till att jag inte var redo att skiljas från min dotters familj igen, och han var inte redo att flytta från Överkalix. Mitt hjärta hoppade över några slag när han sa det, för jag ville inte skilja mig.
Efter lite betänketid kom vi fram till en preliminär lösning: jag skulle stanna kvar och försöka hitta ett jobb medan han skulle börja rusta upp vårt hus inför en eventuell försäljning, och samtidigt fundera på om han kunde föreställa sig ett liv i skärgården.
Både jag och min man såg att jag verkligen blommade ut efter flytten. Jag hittade ett deltidsjobb på en skola i närheten. När min dotter och svärson föll för en gammal timmergård sa jag ja till att köpa den tillsammans med dem. Jag skulle få hela övervåningen för mig själv, dessutom med havsutsikt.
I dag trivs jag fortfarande jättebra. Min man och jag besöker fortfarande varandra regelbundet och pratar i telefon flera gånger i veckan. Avståndet är naturligtvis en utmaning.
Ingen av oss vet om vårt äktenskap kommer att hålla på sikt, men just nu har vi hittat en lösning som fungerar för oss båda, och jag njuter äntligen av att kunna finnas där för mina underbara barnbarn.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]