Leah: Mitt liv som änglamamma

Efter reklamen: Se också: Elton fick herpes vid födseln – bara tio procent av hjärnan kvar

Det här var början på slutet, och slutet på det liv jag hade levt i 33 år. Mitt hjärta dog den dagen, fast kroppen fortsatte framåt, oförmögen att släppa taget om livet, även om jag ville det.

För vad fanns det för mening med livet om jag skulle tvingas vandra på jorden utan mitt barn? Det sista jag viskade i hans öra var: ”Jag älskar dig, förlåt”. Förlåt för att jag misslyckades som mamma. Förlåt för att jag inte kunde rädda dig.

Jag sa att jag skulle skydda honom, älska honom, alltid finnas där – men i det ögonblicket kändes det som att jag svek allt det jag lovat.

Lämna BB utan vårt barn

Nu har det gått lite mera än sex år sedan jag höll om honom, pussade hans lilla kind och kände hans varma kropp mot min. Det är fortfarande obegripligt att jag har överlevt den värsta dagen i mitt liv. Hur är det ens möjligt?

Jag minns inte allt, och det är kanske bäst så. Men kroppen minns, varje sekund av smärtan är inristad i mitt inre. Den glömmer aldrig, även om minnet ibland suddar ut de mest smärtsamma stunderna.

Men ibland dyker de ändå upp – bilder, ljud, en lukt och känslor som etsat sig fast och som återvänder utan förvarning. Som en tsunamivåg.

relationerAnna-Lena: Jag fick sparken för att jag var gammal – anmälde arbetsgivaren

Slutet började den 20 juni 2018, när vi åkte in till förlossningen. Jag hade gått över tiden med fem dagar och kroppen orkade inte längre. Psyket var helt utmattat, ångesten och längtan efter att äntligen få träffa min son åt mig inifrån.

Samtidigt som jag var full av förväntan och glädje över att äntligen bli mamma, fanns en oro. Efter en lång och utdragen förlossning föddes han den 21 juni 2018 på morgonen, men med ett allvarligt hjärtfel.

Han hade HLHS – Hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom. Han saknade halva hjärtat. Vi fick diagnosen redan under graviditeten, i vecka 21+4, men det fanns en plan, han skulle opereras och vi valde att hålla fast vid hoppet. För hoppet är verkligen det sista som lämnar en.

Mycket av det som följde efter förlossningen är suddigt, en mardröm. Jag minns att läkaren tog honom direkt efter förlossningen, klippte navelsträngen och att han skrek.

Hon skyndade ut från rummet med honom och jag fick varken se eller hålla honom. Jag var helt oförberedd på det. Min man sprang efter, och jag blev kvar i sängen, utmattad och i chock.

Efter ungefär två timmar sattes han i respiratorn. Det var inte bara hans lilla hjärta som var skadat. Hans lungvener saknades också och dessutom var en av hans hjärtklaffar helt stängd.

Komplikationerna gjorde det omöjligt för läkarna att operera honom. Då kom det slutgiltiga beskedet, det fanns inget mer de kunde göra. Vi skulle bli tvungna att lämna sjukhuset och BB utan vårt barn.

Min älskade änglason

Fyra timmar senare stod läkaren där igen och sa de där orden som för alltid kommer att jaga mig: ”Säg till när ni känner er redo att koppla bort respiratorn”.

Men hur skulle jag någonsin kunna vara redo? Hur kan någon någonsin bli redo att låta sitt barn dö? Det är så omänskligt. Ingen förälder ska behöva ta ett sådant beslut.

Jag fick hålla min son i famnen medan läkarna stängde av respiratorn och han tog sitt sista andetag. Han kippade efter luft, och i nästa ögonblick blev det alldeles tyst.

Han var död, och hela min värld rasade. Marken under mina fötter öppnade sig och jag föll, djupt ner i ett mörkt, oändligt tomrum. Jag föll och föll, tills jag inte längre visste vad som var upp eller ner.

relationerTina: Är jag för gammal för ett nytt jobb?

Där, i det mörkaste mörkret, stannade jag kvar ett tag. Vi fick göra allt i fel ordning. Vi fick börja med slutet. Att ta farväl av vår son. Livet runt omkring gick vidare, men min värld stannade den 21 juni 2018 kl. 19.30.

Sakta återvände färgerna in i mitt liv igen. En strimma av ljus trängde igenom mörkret, och den dagen vi fick reda på att vi väntade en lillasyster till Alexis, kom ett helt nytt ljus in i våra liv.

Graviditeten var fylld av oro och ångest. Jag vågade inte riktigt släppa fram glädjen fullt ut, rädd för att förlora ännu ett barn.

Men vi fick ovärderligt fint stöd från vården, med regelbundna kontroller under hela graviditeten. Dagen då vår dotter föddes var det som att få tillbaka en bit av livet.

Den dagen kände jag att hoppet fortfarande fanns kvar. Sorgen och saknaden efter Alexis kommer alltid att vara en del av mig, och jag vill ha det så, för i sorgen finns även kärleken till honom, och den lever vidare i allra högsta grad.

I min dotter hittade jag en anledning att fortsätta framåt, att leva fullt ut just för att Alexis aldrig fick chansen.

Nu är det upp till mig att göra det bästa av det här livet. Och för mig innebär det att vara en närvarande mamma till mina barn, men även att hjälpa andra människor som går igenom en svår förlust.

Jag utbildade mig till handledare i sorgbearbetning och i dag erbjuder jag samtalsstöd och sorgbearbetning individuellt och i grupp.

Genom min podd Sorgsnack, som jag startade för 2,5 år sedan, försöker jag bidra till att göra sorg mindre tabubelagt att prata om.

relationerSasha: Min bror skulle alltid vara bäst – även som hundägare

Jag bjuder in gäster som delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper kring sorg, och som vill bidra till att normalisera sorg, något som känns otroligt fint att kunna göra och som jag hoppas kan hjälpa andra.

I dag kan jag säga att jag mår okej, men det är en process. Jag lär mig att leva MED sorgen dagligen. Jag gör mitt bästa, även om mitt bästa ibland är bara att klara av en dag i taget.

Men jag gör det i hopp om att Alexis ska titta ner på mig med ett leende och säga till sina änglakompisar: ”Titta, där är hon, MIN mamma! Hon som älskar mig mest av allt! Henne väntar jag så ivrigt på att få träffa igen, och krama om i all evighet!”. För jag är övertygad om att vi ses igen, och det ger mig tröst och hopp.

/Leah Zepeda Persson