Anja: ”Vem var pappa till mitt barn?”
Man kallar det ibland ett välsignat tillstånd, men jag vet inte hur välsignad jag var. Jag borde ju vara överlycklig, för jag var äntligen gravid efter att jag och min man Niklas försökt att få barn i mer än två år.
Vi hade precis börjat de inledande undersökningarna inför en fertilitetsbehandling när jag blev gravid. Men det fanns ett problem: Jag visste inte om det var Niklas barn jag väntade. En månad tidigare hade jag varit ute på kvällen med mina väninnor och jag fick för mig att dricka. I en bar träffade jag en man och jag gick hem med honom.
Jag hade aldrig varit otrogen mot Niklas tidigare, men jag var frustrerad. Vårt sexliv präglades av temperaturkurvor och ägglossningstest och det var befriande att träffa en man som ville ha mig utan en tanke på allt det där. Det var som en galen utförsåkning som man inte förstår något av förrän man kommit ner.
Gick hem med främling
Jag tror inte att det gick mer än en timme från det vi kom hem till honom, tills jag stod på gatan igen, omskakad och förvirrad. Jag skämdes givetvis över mitt snedsprång och lovade mig själv att Niklas aldrig skulle få veta något. Och hur skulle han kunna upptäcka det? Ingen av mina väninnor hade sett oss gå iväg tillsammans och mannen kända jag ju inte. Han hette visst Mikael, och så mindes jag att han hade bruna, nästan svarta ögon.
Här kunde historien ha tagit slut, om det inte var för att jag fyra veckor senare insåg att jag var gravid. Niklas följde min cykel med stort intresse och jag kunde inte dölja mitt tillstånd.
– Anja! Vi ska bli föräldrar! jublade han och höll triumferande upp graviditetstestet som om vore det en vinstpokal.
– Ja, men låt oss nu ta en sak i taget och inte glädja oss för tidigt, mumlade jag. Jag är ju inte så långt gången.
Niklas var fullständigt till sig i trasorna över graviditeten. Jag kunde inte förmå mig till att punktera hans lycksalighet genom att berätta, säga att han kanske inte var fadern. För när jag räknade dagarna kunde pappan likaväl vara Mikael från baren.
Bröt ihop
Under månaderna som följde hade jag ofta mardrömmar om att jag födde ett mörkhyat barn och att Niklas, som är ljus, lämnade mig där vid förlossningen för att aldrig komma tillbaka. Mitt dåliga samvete plågade mig lika mycket som illamåendet och det blev bara värre när min fina, snälla och entusiastiska man sprang runt för att uppfylla alla mina önskningar, trots att jag var ganska så orimlig många gånger.
Till slut bröt jag ihop och berättade allt för min väninna Camilla.
– Hur ska jag kunna leva med denna lögn? hulkade jag medan hon strök mig över håret.
– Du har själv ställt till det och du blir tvungen till att hålla det hemligt om du inte vill förstöra ditt äktenskap, sa hon brutalt och uppriktigt. Det finns ju en möjlighet att barnet faktiskt är Niklas.
Jag försökte ta fasta på det och ville verkligen glädja mig åt barnet, men det var svårt.
Fick se barnet
Förlossningen var besvärlig och jag var övertygad om, där jag låg och kämpade, att det var universums straff för min otrohet. Till slut, äntligen, hördes ett skrik och barnmorskan bekräftade glatt att vi hade fått en liten pojke.
Jag slöt ögonen när hon la honom på mitt bröst. När jag vågade öppna dem igen såg jag den vackraste lille gosse som betraktade mig med stora blå ögon. Jag grät av lättnad och utmattning och strök min lille son över hans ljusa fjuniga hjässa.
Samuel var Niklas son och om jag någon gång tvivlade påminde jag mig bara min svärmor som gång på gång intygade att Samuel var sin far upp i dagen då han var späd.
Jag slapp ifrån med bara förskräckelsen och kunde fortsätta mitt liv som om det som hände den där kvällen aldrig inträffat. Men mitt dåliga samvete släpper nog aldrig sitt grepp och jag kommer aldrig någonsin att vara otrogen igen.