Anna blev dödssjuk av gravidillamående
Det var när Anna Granström träffade sin sambo Martin för tolv år sedan som längtan efter ett gemensamt barn tog fart.
– När jag träffade honom så kändes det så rätt, berättar Anna.
Kärleken till sambon var stor och Anna som älskar att vara aktiv och att röra på sig kände sig stark i kroppen och redo för livet som mamma. Förutsättningarna var på topp.
När paret fick reda på att de väntade barn var lyckan total. I en vecka varade glädjen, sedan började helvetet.
– Det kom som från ingenstans. Illamåendet smög sig inte på utan kom som en käftsmäll. Sedan försvann det inte. Jag var tvungen att lägga mig i sängen och kom inte upp igen, säger Anna.
Med sambons hjälp försökte hon med alla tips och knep som gick att få. Anna testade att ta tabletter mot åksjuka, äta salta kex, skorpor och kokt mat. Hon fick sedan prova olika sorters mediciner, främst stolpiller, men inget hjälpte.
– Jag kunde inte ens behålla ett glas vatten och kräktes så mycket galla att jag blödde i halsen.
Anna låg hemma en månad i ett mörk och tyst rum och hade ingen kontakt med omvärlden. Varje minut var en kamp.
– Om jag bara vände mig i sängen spydde jag. Jag mådde så psykiskt och fysiskt dåligt. Det går inte att jämföra med en vanlig magsjuka. När man spyr då mår man ju bättre efteråt, säger Anna.
Fick dropp för att överleva
Till slut blev hon inlagd på sjukhus och fick diagnosen hyperemesis gravidarum (HG) som är den värsta sorten av gravidillamående och drabbar 0,3–3 procent av alla gravida kvinnor.
Uttorkad, försatt i svält och rejält psykiskt nedbruten fick hon dropp för att överleva. Efter vecka 25 blev det lite bättre och hon kräktes inte lika mycket.
– När det var som värst önskade jag mig själv missfall. Jag ville ju det här men mådde jättedåligt. Jag blev deprimerad och fick ångest. Det var som tortyr, jag var fånge i min egen kropp. Och då var första graviditeten inte min svåraste.
Förlossningen blev tuff men ut kom en fin liten pojke som paret döpte till Victor. Tiden efter förlossningen levde Anna i ett chockartat tillstånd över allt som drabbat henne.
När sonen Victor hade vuxit och blivit tre år gammal väcktes dock ännu en gång längtan hos paret om ett till barn. Trots att Anna och Martin inte ville gå igenom en liknande graviditet igen kunde de inte sluta tänka på att försöka ge Victor ett syskon. Skulle de klara av en till graviditet?
Även om man har haft HG vid sin första graviditet så är det inte säkert att det återkommer vid en andra graviditet.
– Jag kände att det finns hopp. Jag tänkte att jag som tränar och äter bra, jag måste väl höra till dem som inte får diagnosen igen, säger Anna.
Gravid igen
Så blev det inte. Det blev värre.
Med darrande röst berättar Anna om sin andra graviditet. Rösten brister och gråten tar vid. Ögonen fylls av tårar. Vid andra graviditeten slog illamåendet till direkt. Trots att det är över två år sedan sitter såren kvar.
– Jag fick panik, det var ännu värre. Jag åkte in till sjukhus redan efter några dagar och fick inte komma hem. Jag fick alla olika slags mediciner, inget funkade, berättar hon.
Flera olika läkare försökte hjälpa henne. Alla frågade samma saker.
– Det är alldeles för låg kunskap om HG inom sjukvården. Ofta handlar det om tur, att träffa rätt person för att få rätt vård.
Slutligen fick Anna träffa en överläkare på Danderyds sjukhus som hade rätt kunskap, men hjälpen kom för sent.
Slutade med abort
Anna blev sämre och sämre och orkade till slut inte prata. Sambon Martin fick tala för henne.
När Anna var gravid i vecka nio tvingades hon att ta sitt livs svåraste beslut.
Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon berättar om aborten. Det var det sista hon ville göra, men hennes kropp klarade inte av att fullfölja graviditeten.
– Efter aborten fick jag ligga kvar på sjukhuset med näringsdropp. Jag var så psykiskt och fysiskt nedbruten och så otroligt ledsen.
Så snart Anna var redo att prata om graviditeten och aborten fick hon träffa en kognitiv beteendeterapeut. Det gällde att snabbt hjälpa henne att gå vidare så att hon inte hamnade i en djupare depression.
– Jag tänkte att det kan inte sluta så här. Jag fick hjälp att inse att aborten inte var mitt fel. Jag fick förlåta mig själv och acceptera att jag måste gå igenom detta för att få ett barn.
La upp medicinsk plan
Om hon skulle bli gravid en tredje gång var risken att drabbas av HG nu 100 procent.
Överläkaren på Danderyds sjukhus och Anna la upp en medicinsk plan som skulle sättas in direkt om hon blev gravid igen.
– Jag kände att jag blir bitter hela livet om jag inte försöker igen. Det kan inte sluta så här. Jag fick hjälp psykiskt med att jag inte har något annat val. Jag måste bara acceptera detta, berättar hon.
Längtan efter ett till barn vann över ångesten och illamåendet hon var tvungen att genomlida för att få det.
Efter 470 liter dropp, mediciner och hemsjukvård tre gånger om dagen blev den medicinska planen ett vinnande koncept. En enorm envishet och uthållighet gjorde att Anna Granström till slut födde dottern Noelia på Danderyds sjukhus för två år sedan.
Ett stort stöd fick hon även genom Facebook-gruppen Hyperemesis Gravidarum Sverige där medlemmarna hjälper varandra med tips, stöd och förståelse.
Kritisk till vården
I dag lever Anna ett bra liv men skadorna efter graviditeterna finns kvar. Hennes tänder är förstörda efter alla kräkningar och en blodpropp i benet har gjort att hon i dag inte kan röra sig så som hon kunde innan.
Anna är kritisk till att vården inte är jämlik i Sverige och att det gäller att ha tur om man ska få rätt vård. Om man tror sig vara drabbad av HG är det viktigt att få vård direkt.
– Den läkare jag till slut träffade kommer finnas i mitt hjärta för alltid, utan honom hade jag aldrig fått min dotter. Han lovade att vara med mig hela vägen och sätta in all behandling som bara gick, och han höll det löftet. Rätt vård räddar liv, helt klart, säger hon.
Av Kristin Holmström