Monica: Min styvmor tog min dotter ifrån mig
Monica blev mamma som 16-åring och älskade sin dotter högt. Men hon fick inget stöd hemifrån, tvärt om. Hennes styvmor tog alla tillfällen i akt att undergräva hennes självförtroende. Ja, hon menade att Monica var en usel mamma.
Du miste din mamma tidigt?
– Ja, jag föddes 1945 som den yngsta i en syskonskara på tre. Min mamma hade tuberkulos och fick aldrig krama oss.
De första fem åren i mitt liv var hon i stort sett hela tiden inlagd på sjukhus.
Pappa var en riktig arbetare och visade oss aldrig kärlek eller ömhet. Känslor var ingenting man pratade om eller delade i mitt föräldrahem. Örfilarna däremot var i legio.
Mamma dog
När jag var 6 dog mamma och vi förbjöds att prata om henne. Det var som om hon inte hade existerat. Men det gjorde hon i mitt huvud.
Jag gick till hennes grav och föreställde mig att hon blivit en osynlig ängel som satt där bredvid mig och strök mig över håret och sa att hon alltid skull vaka över mig.
Pappa hittade snabbt en ny fru. En kvinna som inte var särskilt begeistrad över oss tre ungar. Pappa sörjde för att vi fick mat och kläder, men inte mer.
Kände du dig ensam?
– Ja, men jag tröstade mig med att mamma vakade över mig. Jag pratade med henne i mina tankar, anförtrodde henne mina bekymmer. Och i min fantasi svarade hon med den mildaste stämma att allt skulle bli bra.
Pappa började uppträda märkligt. Han blev underligt tyst på dagarna men om nätterna gick han rastlöst omkring och pratade med sig själv. Ingen av oss barn vågade säga något om det.
Vad hände med honom?
– En dag när jag kom hem från skolan, berättade min styvmor att pappa var på sjukhuset och att vi inte fick besöka honom. Hon ville inte säga vad som var fel.
Men ryktet gick att pappa hamnat på mentalsjukhus. Det lät ju fruktansvärt och jag var rädd för att han aldrig mer skulle komma hem.
Slog på gravstenen
En dag strax efteråt gick jag till kyrkogården. Jag var arg på mamma och skällde på henne och slog med händerna på gravstenen. Jag som hade trott att hon skulle vaka över mig. Nu hade hon svikit mig ännu en gång.
Tog din styvmor hand om er?
– Nej, hon mäktade inte med det. Vi barn hamnade på barnhem och jag kan inte minnas hur länge vi var där, men jag minns att vi aldrig fick besök.
Jag minns också en jul när alla barnen fick en julklapp var. Min var den sötaste babydocka jag någonsin sett. Jag älskade min docka och hade henne med mig över allt. På natten låg hon bredvid mig och om någon av de andra så mycket som närmade sig min docka var jag beredd att klippa till.
Så en dag kom pappa och vår styvmor och hämtade oss. Nu skulle vi hem igen. När vi tog adjö bad föreståndarinnan mig att lämna tillbaka dockan. Jag grät, men hon tittade bara på mig och sa att dockan tillhörde barnhemmet.
Det slutade med att min stryvmor slet dockan ur min famn. I det ögonblicket beslöt jag mig för att aldrig någonsin knyta an till något eller någon.
Hur var det hemma?
– Allt fortsatte som förut bortsett från att jag inte besökte mammas grav. Jag trodde inte längre att hon vakade över mig. Det fanns bara en jag kunde lita på och det var jag.
Ju äldre jag blev desto mer stängde jag ner känslomässigt. Känslor gjorde alltför ont.
Blev gravid
Förälskad kunde jag dock inte undgå att bli. När jag var 16 träffade jag en ung man som absolut inte var något dygdemönster och som snabbt la benen på ryggen när jag blev gravid.
Det var i början av 60-talet och möjlighet till abort fanns inte.
Men min styvmoder försökte tvinga mig till en kvinna som utförde illegala aborter.
Jag vägrade. Ingen skulle få bestämma över mig. Jag kände mig förbunden med det lilla liv som växte i mig och brydde mig inte om vad andra sa.
Min styvmor hotade med att slänga ut mig, men då gick pappa för en gång skull in och försvarade mig.
Grät hela tiden
När min dotter kom till världen överväldigades jag av kärlek till henne, men jag var samtidigt rädd för att förlora henne. Kanske var det min osäkerhet som gjorde Anne, som jag döpt henne till efter min mor, så orolig. Hon grät mest hela tiden. Och min styvmor skällde ständigt på mig.
Jag bytte blöjor, ammade och gjorde allt jag kunde för att tillfredsställa Anne, men hon var otröstlig. När hon äntligen somnade var hon het av upphetsning och hickade av gråt i sömnen. Jag blev mer och mer osäker i mammarollen.
Vad berodde Annes oro på?
– Sett i backspegeln tror jag det var för att min styvmor var på mig hela tiden och tog varje tillfälle i akt att rycka flickan ur min famn för att trösta henne och därmed bevisa att hon var en bättre mamma än jag.
När Anne var ett par månader krävde min far att jag skulle söka arbete och bidra till hushållet ekonomiskt. Under tiden skulle min styvmor stanna hemma med Anne. Jag hade inget val än att lämna henne när jag började på en fabrik.
Hur gick det?
– Anne knöt långsamt allt mer an till min styvmor och allt mindre till mig. När jag kom hem ville hon nästan aldrig vara hos mig utan sträckte armarna efter min styvmor. Både hon och pappa var på ett helt annat sätt gentemot Anne än vad de varit mot mig och mina syskon. De var milda och kärleksfulla och hade massor av tålamod. Första gången Anne sa ”mamma” tittade hon inte på mig utan på min styvmor som lyste upp i ett triumferande leende.
När min dotter var två år fick jag via kommunen erbjudande om en egen lägenhet. Jag gladde mig oerhört åt att komma hemifrån och få ha Anne för mig själv, men min styvmor och pappa släppte henne inte.
De menade att hon skulle få det bättre hos dem. Om jag tog henne med mig skulle jag beröva henne tryggheten de kunde erbjuda. Och vem skulle passa henne när jag arbetade? Jag skulle i alla fall inte räkna med att min styvmor tänkte ställa upp.
Lyckades de?
– Ja, till sist övertygade de mig om att det var det bästa. Att inte lämna Anne hos dem var det yttersta beviset för att jag var en dålig mor, menade de.
Lämnade barnet
Jag glömmer aldrig dagen jag flyttade. Min styvmor stod i trappen med Anne på armen och pappa hjälpte mig nerför trapporna med mina saker. Annes ljusa hår hade blivit så långt att jag satt upp det i en liten tofs.
När jag vinkade till henne stack hon lite förvirrat tummen i munnen. Jag hade lust att springa tillbaka och ta henne med mig, men jag tvingade mig själv att låta bli. Jag kunde inte slita upp henne från hennes trygga miljö och även om jag älskade henne över allt annat på jorden, litade jag inte på att jag skulle kunna ge henne en bra barndom, en barndom bättre än den jag själv haft. Och jag tröstade mig med att min styvmamma och jag ju trots allt hade kärleken till lilla Anne gemensamt.
Fick hon det bra?
– Ja, utan tvekan. Hon fick en helt annan uppväxt än jag hade haft. Jag träffade henne så ofta jag kunde och sa att jag älskade henne och att även om vi inte bodde tillsammans så vakade jag över henne. Jag gav henne massor med pussar och kramar och alla möjliga kärleksbetygelser, sådana jag aldrig själv fått.
Tung sorg
Men det var ändå en tung sorg att aldrig få vara den mor för Anne som jag så innerligt gärna ville vara.
Idag är min far och min styvmor sedan länge borta och jag har blivit mormor till två underbara barnbarn som jag har en mycket nära relation till och som betyder allt för mig.
Ibland tänker jag att det kanske var samma sak för min far när han blev morfar: han kanske också hade ett tomrum att fylla.
Jag har valt att förlåta min styvmor. Det kanske verkar konstigt, men det är i hög grad hennes förtjänst att Anne idag är en glad och säker ung kvinna och att hon är en lyhörd och kärleksfull mamma till sina egna två barn.