Läsarberättelse: Städjobbet fick fart på karriären
Jag hade aldrig gjort karriär. Det var jag väl långt ifrån ensam om, men jag hade varit sämre än de flesta på att planera mitt yrkesliv. På gymnasiet var jag skoltrött och oengagerad. Jag valde ett tvåårigt program och tog studenten med knappt godkända betyg.
Jag var tillräckligt ung och naiv för att tro att skolan inte spelade någon roll. I stället fokuserade jag på allt det som jag drömde om att få göra, resa över hela världen och prova nya, häftiga grejer. Jag kunde försörja mig på många sätt, tänkte jag, och var inte ett dugg orolig.
Tillsammans med min kompis Linda reste jag till Australien och backpackade runt under flera år. Vi jobbade i barer och på enklare matställen. Sedan träffade Linda en svensk kille och blev gravid. De flög hem tillsammans för att leva ett vanligt familjeliv.
Återvände efter tio år
Eftersom jag var ihop med en australiensare just då så stannade jag kvar. När jag väl återvände till Sverige hade jag bott utomlands i över tio år.
Jag flyttade till en kompis på en större ort och försökte få jobb. Det var inte så lätt som jag hade trott. Jag fick hanka mig fram. Att få tag på ett trevligt boende var inte heller det lättaste och efter ett år tröttnade jag och flyttade tillbaka till hemorten. Jag kom från en liten stad och trodde att det skulle vara enklare där jag hade kontakter.
På hemorten fick jag jobb på ett kafé och skaffade mig en liten tvåa. Jag trivdes bra, och ännu bättre blev det när jag träffade Linus. Det var kärlek vid första ögonkastet och han flyttade hem till mig. Under åren som följde blev vi föräldrar till två söner och en dotter.
Kaféet där jag jobbade bytte ägare, men jag arbetade kvar mellan mammaledigheterna. De hade inte råd med en heltidsanställning just då, men lovade mig en sådan i framtiden. Det passade mig bra. Att jobba halvtid när barnen var små kändes perfekt.
Men så var jag 44 år och alla tre barnen hade börjat skolan. Nu var det dags för mig att satsa på mitt arbete. Jag ville gå upp till heltid så att vi hade möjlighet att köpa hus. Detta var något Linus och jag länge hade längtat efter.
På kaféet blev det dock kalla handen. De drog plötsligt tillbaka sitt löfte om heltidsanställning. De sa att de inte hade råd, och menade att de hade andra anställda att ta hänsyn till i första hand. Jag kunde inte få jobba mer, tvärtom ville de skära ner på mina befintliga timmar.
Blev helt chockad
Jag blev helt chockad. Jag hade litat på deras ord och hade ingen stabil grund för en eventuell arbetslöshet. Jag var inte ens fackligt ansluten. Säkert kunde jag ha bråkat med min arbetsgivare om detta och även blandat in myndigheter – men jag visste inget om sådant då. Och om kaféet blivit tvingade att ge mig ett jobb, hur roligt hade det då varit att arbeta kvar under sådana omständigheter?
Vad skulle hända nu? Jag hade en otäck känsla av att jag när som helst kunde stå utan jobb. Hur kunde jag ha varit så naiv? Jag var rasande arg på mig själv och lovade att inte göra om samma misstag en gång till.
Kort därefter hittade jag ett städjobb. Jag sa upp mig på kaféet och började jobba heltid på städfirman. Det var bättre betalt och jag gillade friheten med jobbet.
Att städa låter kanske tråkigt, men jag trivdes jättebra. Så en dag kom tanken – jag ville starta eget.
Jag ville dock inte konkurrera med firman som anställt mig, utan nischade mig i en annan riktning. Jag erbjöd städning till större företag, och så småningom fick jag kontrakt med stadens industri.
Fem anställda
I dag har jag fem anställda och sköter administration och marknadsföring själv. Vi erbjuder städning av kontorslokaler och gemensamma utrymmen.
Efter tre år som egen företagare köpte Linus och jag hus. Det känns fantastiskt att få rå om sitt eget, och att jag kunde ta mig ända hit. Efter samtalet med ägarna av kaféet hade det varit lätt att mista modet, men med facit i hand blev det en väckarklocka som ledde till något mycket bättre.
Jag valde att tro att jag förtjänade respekt och att jag kunde göra nytta någonstans – och jag fick rätt. I mina ögon finns det en plats för alla där vi passar in. Det gäller bara att tro på sig själv tills man hittar dit.
/Viveca
