Skippa åldersnojan – se i vilken ålder du är bäst på vad!

En sak är säker: Vi föds, vi dör, och däremellan följs vi genom livet av en siffra. För vissa spelar den där siffran inte så stor roll, men för många är den en börda. Inte minst i arbetslivet.

Det handlar om vår ålder, den som på pappret säger var i livet vi befinner oss – rent kronologiskt, men också biologiskt. Men stereotypa och förutfattade uppfattningar kan också få oss att tro att en specifik ålder säger något om hur en person är, och vad den kan. Så kallad ålderism.

Men ska den där siffran verkligen ha så stor betydelse? Ska den få definiera vilka vi är?

I sin nya bok Välj din ålder analyserar PR-konsulten och framtidsspanaren John Mellkvist fenomenet ålderism genom bland annat egna reflektioner, konkreta fakta och intervjuer med framgångsrika personer som Björn Ulvaeus, Leif Mannerström och Kristina Kappelin – som inte ser åldern som en anledning att avsluta karriären.

En av utgångspunkterna i boken är att Sverige är ett väldigt åldersfixerat land.

– Dels har Sverige personnummersystemet som gör att vi hela tiden blir påminda om vår ålder, till skillnad från exempelvis USA där man i stället har ett socialförsäkringsnummer. Dels beror åldersfixeringen på att vi är dåliga på att umgås över generationsgränserna, som man är bättre på i exempelvis Medelhavsländerna, säger han.

John Mellkvist nämner också Japan med sin visdomstradition, och länder som USA och Storbritannien där man gärna hyllar krigsgenerationen.

– Här skuffar vi i stället undan våra äldre i förvaring och osynliggör dem på ett sätt som inte är hållbart.

Ericsson sa upp anställda över 35 år

I Välj din ålder tar John även upp Sverige som ett teknikfixerat land där man är rädd för att ha kvar äldre i företag och låta dem utvecklas med den digitala tekniken. Man har i stället anställt yngre arbetare i stället för att vidareutbilda befintlig personal.

– I början av 2000-talet erbjöd Ericsson 1000 anställda över 35 år ett avgångsvederlag och hjälp med att söka nytt jobb. Signalen till samhället var iskall: om ett branschledande företag gör på det här sättet sätter det ju normen för mindre företag, att vid 35 är man slut, säger han.

Med den här åldersfixeringen tenderar man att dra alla över en kam, menar John Mellkvist. Många förväntar sig till exempel att någon som närmar sig 60 ska börja tänka på pensionen.

– Det här resulterar i att människor går runt och mår dåligt, eftersom man tenderar att mäta sig själv utifrån levnadsår i stället för sin livssituation och sina möjligheter. Gemene person är inställd på att gå i pension vid 65–70, men när man väl är där så känner hälften av dem tvärtom. Den här förutfattade bilden av hur länge vi är kapabla måste ruckas på, säger han.

Vid 70 är man tryggare i sig själv

Enligt John är en orsak till ålderism att vi som unga tror att vi ska känna oss så mycket äldre i exempelvis 40- eller 70-årsåldern än vi faktiskt gör när vi är där. Det leder till en stress inför vuxenlivet, att man ska hinna med så mycket innan ”slutet”. Men också att vi behandlar äldre utifrån förutfattade uppfattningar. En annan del av ålderismen som John lyfter, är att vi som äldre inte förstår, eller negligerar yngres förmågor.

Med sin bok hoppas han att läsaren blir av med sin åldersnoja och i stället bejakar den ålder hen befinner sig i.

– Så länge man får rätt förutsättningar och håller sig frisk kan man göra nya saker hela livet. Man ska dock som 70-åring inte jämföra sig med hur man var som 30-åring. Vid 70 har man andra egenskaper, som att man är tryggare i sig själv, har samlat på sig fler perspektiv och ofta mår bättre mentalt.

Varför John Mellkvist utgår mycket från arbetslivet i sina iakttagelser om ålderism är för att det för många är en stor del av ens vardag. Med ett arbetsliv kommer både försörjning och en känsla av tillhörighet och värde, som leder till självkänsla.

I sin bok nämner han ett experiment* där 6 000 fiktiva jobbansökningar från personer mellan 37–70 år skickades ut till olika arbetsgivare som sökte arbetskraft. Redan vid 40 minskade chansen drastiskt att bli kontaktad och vid 60 var den nästan obefintlig.

– För att minska ålderismen måste företag sätta bättre exempel. Man måste lyfta fram seniora medarbetare, nyanställa personer som är över 60 och visa att man uppskattar människor med erfarenhet. Det är svårt att få bort ålderism med lagstiftning, det som gör jobbet är förändrade attityder, säger John Mellkvist.

Det är aldrig för sent

John tror att ålderism alltid kommer att finnas eftersom vi alltid kommer att jämföra oss med andra och med oss själva. Däremot tror han att vi kommer bli bättre på att se hur människor kan fortsätta vara aktiva upp i åldrarna och hur vi kan ha användning för varandra mellan generationerna.

– Samhället vinner på att ta tillvara på människors potential, eftersom det håller dem friskare. En möjlighet till ett längre arbetsliv skulle till exempel göra oss mindre stressade. Om vi ser att man kan starta upp nya saker sent i livet kommer det sätta helt nya normer för vad en människa klarar av. I grunden är det känslan av att vara behövd och att ha en funktion som får oss att må bra, medan upplevelser av stängda dörrar och missade tåg leder till motsatsen.

relationerTanten som vägrar ha tråkigt: Mitt motto är ”Gamla inte till dig!”

John Mellkvists budskap är att det egentligen aldrig är för sent, för någonting.

– Allt handlar om att känna till och utnyttja sina naturliga förutsättningar, som ser olika ut genom hela livet. Och att man ska hitta kraft i- och bli mer bekväm med sin nuvarande ålder, oavsett vilken den är. Men ska helt enkelt välja sin ålder, säger han.

* Experimentet utfördes 2015 och 2016 av nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson.

När i livet är du bäst på vad?

Utdrag ur Välj din ålder av John Mellkvist:

Vi är alla bra på olika saker. Men en minst lika central poäng är att våra olika förmågor når sina högsta punkter vid olika tidpunkter i livet. Se därför din samlade kapacitet som en ständig balansräkning, där somligt blir bättre och annat sämre över tid.

Allt blir inte heller sämre efter sin toppnotering utan stannar på en platå, vilket ju kan kännas skönt att veta. I en stor studie som forskarna Laura Germine vid Massachusetts General Hospital och Joshua Hartshorne vid MIT publicerade 2015 genomgick de nästan 50 000 respondenterna 5 000 webbaserade hjärntest, varefter svaren analyserades utifrån ålder. Man fann bland annat följande:

Bäst i sena tonåren: Kognitiv processhastighet

Jag har själv barn precis i denna ålder och slås exempelvis av hur snabbt och hur många gånger en helgkvälls planer kan kastas om, utan att de verkar tycka att det är det minsta ansträngande. Samma sak med alla pågående och ämnesspecifika chattar. Utmärkande för dagens ungdom – men sannolikt också gårdagens, fast i andra former.

Bäst i tidiga 20-årsåldern: Lära sig och komma ihåg namn

Ungefär när du är klar med din studietid – och fortfarande har tre, fyra skolkataloger memorerade – så har du ditt livs bästa koll på namn. Senare i livet är tumregeln att när du hälsat på tre personer i följd, så har du glömt namnet på den första. Undantag finns, och de gör ofta outplånliga intryck. Jag tänker exempelvis på vår rektor Gunnar Thorsell i Bromma Gymnasium, som kunde stå på skolans entrétrappa och skynda på senkomna elever med namn (han kunde dem alla). Minns det som igår: »Nu får du skynda dig, Mellkvist«.

Se också: Ursula Wångander blev årets modell som 53-åring

Efter reklamen: Ursula Wångander – Trodde inte jag skulle vinna Årets modell vid 53 års ålder

Bäst vid 25–35 år: Korttidsminne

Korttidsminnet har en begränsad kapacitet på några sekunder. Den amerikanska psykologen George Armitage Miller var en av förgrundsgestalterna till den kognitiva psykologin. Mest känd är han för en vetenskaplig artikel i tidskriften Psychological Review 1965: »The magical number seven, plus or minus two«. Den gör gällande att

en människa bara kan hålla sju (plus/minus två) saker i huvudet samtidigt, oavsett om det gäller ord, nummer, sinnesintryck eller begrepp. Ett exempel på korttidsminne är när du frågar om vägen och börjar gå ditåt. Men när du lärt in adressen, så har den lagrats i långtidsminnet.

Bäst i tidiga 30-årsåldern: Ansiktsigenkänning

Förutom ålders-begränsningen varierar denna egenskap från person till person. »Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall gör jag gärna ett undantag,« som Groucho Marx en gång sa. Känna igen ansikten är personligen en av mina sämsta grenar, och jag funderar på om det finns ett samband med lokalsinnet, som också är väldigt svagt hos mig. Ett märke att ha i knapphålet som signalerar ansiktsblindhet skulle avvärja många generande situationer.

Bäst vid 45–55 år: Social förståelse

Du går in i ett rum och känner omedelbart hur stämningen är. Du pratar med en ny bekantskap som säger både det ena och det andra, men vad menar hen egentligen? Vad döljer sig bakom orden? Det fattar du direkt. Det gnisslar i organisationen på företaget och du ser precis var de ömma punkterna finns, liksom hur de uppkommit. Social förståelse kan vara allt detta och mycket mer. Kort sagt en mycket situationsavgörande förmåga.

Bäst vid 65+ år: Verbal förmåga, läsa av mönster och känslotillstånd

Flera av de mest värdefulla kvaliteterna är som allra bäst efter pensionsåldern. Glöm aldrig det. Att många politiker, författare, diplomater, arkitekter, advokater och tänkare i största allmänhet gör stora och betydelsefulla insatser i livets senare skede, är egentligen inte konstigare än att de först då har vad som krävs för att klara jobbet bättre än andra. Det är onekligen svårt att argumentera för något annat än en åldersmixad organisation med detta perspektiv för ögonen. Och på det individuella planet kan man med fördel, genom hela livet – oavsett om det passerar som en bergochdalbanefärd eller en stillsam promenad över mjuka kullar – se fram emot utsikten från nästa platå av livsvisdom.