Läsarberättelse: Min pappa blev rädd för allt efter mammas sjukdom
Jag var tonåring när mamma fick cancer. När hon tre år senare blev friskförklarad kunde vi inte slappna av och glädjas över det för hon blev hastigt inlagd med en blodpropp i hjärtat. Det var en biverkning av cancerbehandlingen.
Pappa fick iväg henne till sjukhuset blixtsnabbt och när min storasyster Stina och jag slöt upp där såg han mycket sliten och trött ut. Hans nerver var på upphällningen. Ändå var det honom min syster och jag lutade oss emot i denna jobbiga stund för han var ju trots allt vår far.
Operationen gick bra och mamma slapp allvarliga men. Efteråt var hon på rehabilitering och hon fick veta att hon framöver skulle vara extra uppmärksam för det fanns risk för nya blodproppar. Hon hade gått ner mycket i vikt, men var frisk och det var det enda som betydde något för Stina och mig. Äntligen kunde vi pusta ut och leva ett vanligt tonårsliv.
Pappa hade förändrats
Mamma fick färg på kinderna och hon pratade om att börja jobba igen. Jag var så glad och lättad att det dröjde ganska länge innan jag la märke till att pappa hade förändrats. Det hade förmodligen skett gradvis men eftersom jag hade fokuserat på mamma hade jag inte upptäckt något förrän nu.
Pappa hade blivit ängslig och nervös. Han hade aldrig haft mycket till övers för att prata om och analysera känslor. Därför var det jättesvårt att få honom att berätta vad som var fel. När jag frågade honom viftade han bort det direkt.
Jag visste att han sov dåligt. Jag var 20 år och bodde fortfarande hemma och jag kunde höra hur han stökade i köket på nätterna. När det hade pågått i några månader klev jag en natt upp och gick ut till honom. Han satt vi köksbordet med ett glas mjölk och jag satte mig vid sidan av honom och frågade vad som var fel.
Ännu en gång försökte han vifta bort det. Det var ingenting som jag skulle bekymra mig om, menade han. Men denna gång envisades jag och satt kvar och plötsligt började han att gråta. Det var jättekonstigt att se honom sådan för pappa hade alltid varit stark, glad och handlingskraftig.
Jag fick en idé
Min pappa var rädd. Han var så rädd för att mamma inte var frisk trots allt och att hon skulle dö ifrån oss. Och jag kunde förstå hans rädsla. Vi hade ju trott att mamma var utom fara och så fick hon blodproppen i hjärtat.
Efter hennes sjukdom stod det klart att det inte fanns några garantier och jag tror att det var det som pappa hade så svårt att hantera. Jag försökte lugna honom där vid köksbordet men det spelade ingen roll vad jag sa. Han var utom sig av rädsla. Till sist föreslog jag att han skulle träffa en psykolog men det skulle inte göra någon skillnad, menade han. Jag kunde ju inte tvinga honom men det retade mig att han var så fördomsfull.
Månaderna gick och ingenting blev bättre. Nu var det inte bara sjukdomar som pappa var rädd för utan även inbrott, terror och naturkatastrofer. Han bar sin ångest utan att säga något för han ville inte belasta oss, men jag såg ju i vilket skick han var och en dag fick jag en idé.
Vågade vara glad
Pappa hade stor tillit till vår husläkare Kåre. Vi hade känt honom i årtionden, han var en bra doktor, duktig på att lyssna. Jag föreslog för pappa att han skulle prata med Kåre om sina bekymmer och det gick han med på.
I två månader träffade pappa Kåre regelbundet. Jag vet inte vad de pratade om, pappa behöll det för sig själv, men jag såg att det fungerade. Pappa började sova på nätterna och även om han fortfarande var rädd och oroade sig kunde han hantera det bättre. Det var som om han inte hade vågat vara glad, men nu började han äntligen att skratta igen och det var underbart att höra.
Det är två år sedan mamma fick blodpropp. Hon har börjat arbeta igen och pappa har blivit av med sin ångest. Nu tror jag att han vågar leva i nuet i stället för att hela tiden gå omkring och vara livrädd för morgondagen.
/Klara
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)