Läsarberättelse: Pappa ville knäcka mig med psykiskt och fysiskt våld
Teresa och hennes syskon växte upp i ett hem där de återkommande blev utsatta för psykiskt våld. Det förekom även fysiskt våld men inte lika ofta. Teresa minns hur hennes far försökte knäcka henne och syskonen och han slutade inte förrän de började gråta.
Var dina föräldrar aldrig kärleksfulla?
– Nej, aldrig. Pappa var värst men mamma trädde nästan aldrig in till vårt försvar. I mina mörka stunder tänker jag att jag blev satt till världen bara för att kunna hjälpa till på gården. Vi barn var ju gratis arbetskraft. Det låter som om jag är född på 1800-talet men jag är faktiskt född 1981. Redan som mycket små förväntades det av oss att vi skulle hjälpa till och ju äldre vi blev desto fler uppgifter fick vi. I tonåren hade vi i bästa fall ett par timmar till läxorna innan vi skulle ut och jobba. Det betydde hårt slit till sängdags.
Fick hör att jag inte dög
Men det hårda arbetet var inte det värsta. Värst var att man aldrig var bra nog. Jag fick hela tiden veta av min far att jag jobbade för långsamt, att jag skulle skärpa mig annars skulle jag hamna i rännstenen. Jag hörda mamma säga till pappa en enda gång. Hon bad honom att låta mig vara ifred en gång när han gick igång ordentligt om hur usel jag var.
Gjorde ni aldrig något trevlig tillsammans?
– På sommaren när vi gick till stranden för att bada kunde det vara en fin stund, men man var aldrig säker. Jag minns särskilt en gång när det varit pålandsvind och det flöt mycket tång och alger i vattnet. Jag tyckte det var lite äckligt men pappa insisterade på att vi skulle doppa huvudet. Jag ville inte det men när vi stod ute i vattnet tog han plötsligt tag i min arm och sparkade undan benen på mig. Hoppsan sa han när jag föll under vattenytan. Jag var oförberedd och fick vatten i både öron och näsa och när jag kämpat mig upp över ytan igen grät jag. Sluta nu att tjuta, sa pappa ilsket. Du ska se till att doppa dig ordentligt när vi är och badar annars får ni inte gå till stranden mer.
När jag var 14 år blev mamma gravid igen och jag gladde mig över att bli storasyster. Men när min lillebror Rasmus föddes fick jag aldrig röra honom för mamma och pappa menade att jag var för våldsam. Jag var oerhört ledsen över det och idag tror jag att de sa så för att trycka till mig.
Framhävde min lillebror
Efter förlossningen var mamma ledig från det dagliga arbetet på gården, men det betydde inte att vi anställde någon avlösare. Hennes arbetsuppgifter fördelades i stället på oss barn. Det var hårt och jag frågade uppenbarligen för många gånger min pappa när mammas föräldraledighet var över. Han fräste åt mig att om jag hade problem med att hjälpa till så kunde jag flytta. När min lillebror blev äldre framhävde pappa allt som oftast hur duktig han var i förhållande till oss andra. Han sa att vi aldrig varit tillnärmelsevis så duktiga som han i hans ålder och så förbjöd han oss att tillrättavisa honom.
Blev han bortskämd?
– Ja och faktiskt odräglig ibland. En sommar låg jag på gräsmattan och solade när Rasmus kom förbi och började sparka på mig med sina träskor. Det gjorde givetvis ont och jag försökte få honom att sluta. Just då dök min far upp och han uppmanade faktiskt min lillebror till att fortsätta. Jag kunde ju bara flytta mig, menade pappa.
I vår familj var ömhetsbetygelser som kramar helt frånvarande. Jag minns att jag vid ett tillfälle fick en kram som barn men som tonåring fick jag absolut ingen. Men jag saknade dem inte heller för allt eftersom tiden gick ville jag ha så lite fysisk kontakt som möjligt med mina föräldrar.
När jag tog studenten blev just detta anledning till ett stort bråk. Det borde ha varit en tid full av fest och glädje och så var det säkert för mina klasskamrater, men inte för mig. När vi kom ut på trappan med mössorna på stod föräldrarna där. Så även min mamma och pappa. När pappa närmade sig mig såg det ut som om han ville ge mig en kram, men eftersom vi inte kramades i min familj trodde jag att han skojade och därför knuffade jag undan honom. Hans uppförande var oerhört konstigt och obehagligt för mig. Strax därefter kom min närmaste väninna fram till mig för att gratulera och hon gav mig en jättekram. Mina föräldrar begav sig hem och jag fortsatte ner på stan med mina vänner. Jag var glad och uppspelt och trodde att allt var som det skulle. Jag hade gått ut gymnasiet med bra betyg.
Men när jag kom hem tog det hus i helvete. I flera dagar fick jag höra hur illa jag hade betett mig som knuffat undan min far offentligt när han ville ge mig en kram och sedan kramat om min väninna. Jag hade skämt ut min far inför ögonen på alla. Både mamma och pappa tjatade om detta och de slutade inte förrän jag hade bett om ursäkt. Det gjorde ont för jag ansåg inte att ursäkten var berättigad.
Kom inte på min studentfest
Min kusin tog studenten samma år och hon ringde mig för att fråga om vi skull ha en gemensam fest för hela vår släkt. Det lät bra tyckte jag och la fram förslaget för mina föräldrar. Du kan ha en studentfest om du vill, men vi kommer inte löd svaret. Det finns inte heller en enda bild på mig den dagen jag går ut med mössan.
Genom hela min uppväxt tänkte jag att det kommer att bli bättre när jag är vuxen. Då kommer de att sluta trycka ner mig, men jag tog fel. Har man blivit utsatt för den slags psykisk terror som jag och mina syskon blev, ändrar sig inte livet som genom ett trollslag när man flyttar hemifrån.
Dina svårigheter fortsatte?
– Ja, nu skulle jag bygga min identitet, men jag visste ju inte vem jag var. Det hade jag aldrig haft tid och energi att ta reda på. Dessutom la min far sig till med en outhärdlig vana: han ringde mig titt som tätt och skällde på mig. Han tog ut sin frustration på mig så fort han hade en dålig dag. Först drog jag ut telefonjacket, men sedan skaffade jag hemligt nummer.
Fick hjälp av psykolog
Som ung vuxen blev jag tvungen att söka psykologhjälp, men psykologen sa till mig att om min pappa satt här framför mig nu så skulle han med all säkerhet säga att han älskade mig. Än idag funderar jag över varför han sa så. Kanske ville han trösta mig. Men jag är säker på att min far inte älskar mig och att han aldrig har gjort det. Så som han behandlade mig behandlar man inte någon som man håller av.
Du bröt kontakten?
– Ja, till slut blev det så. Sommaren 2007 blev jag tvungen till det för att kunna fungera normalt, men fem år senare började jag prata med dem igen. Fortfarande lever jag på många sätt i skuggan av allt det som hände under min uppväxt. För tillfället går jag till en annan psykolog och den processen kommer troligtvis att resultera i att jag bryter med min pappa. Det är inte bra för mig att ha honom i mitt liv, men jag vill nog försöka att upprätthålla kontakten med mamma.
Människor som haft en normal uppväxt kan ibland döma andras val. De förstår inte varför man ibland helt enkelt måste bryta med en närstående. Jag har ofta fått höra att jag är konstig för att jag inte har någon kontakt med mina föräldrar. Men jag klarar inte av att pappa ringer och talar om för mig hur värdelös jag är. Han förstör mitt liv och omöjliggör min lycka.
/ Teresa
Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)