Mona: Min kollegas ”smeknamn” var inte så snällt

Efter reklamen: Min hälsa #16 – Så hanterar du social ångest

För ett år sedan fick jag möjlighet att byta avdelning på jobbet och från att ha haft en handfull kollegor fick jag betydligt fler. Jag var spänd och lite nervös när jag första dagen gick genom de automatiska dörrarna till min nya avdelning.

Det var ett öppet kontorslandskap med en massa gröna växter. Min plats var vid den ena långsidan och jag hälsades välkommen av de andra i rummet.

– Om du får problem med skrivaren, skrivbordet, parkeringen eller något annat så hör du bara av dig till ”Grädde”. Den mannen kan fixa vad som helst och lever verkligen upp till titeln alltiallo.

Jag studsade till när jag hörde namnet och trodde först att jag hade hört fel. Men det var vad de kallade honom och jag förstod att han var en populär och uppskattad kollega.

hälsaExperten: Därför uppstår mobbning på arbetsplatsen

Fick ”smeknamnet” för sina extrakilon

Ändå tvekade jag att söka upp honom när jag behövde nya batterier till min mus. Jag undvek att fråga efter ”Grädde” och frågade i stället efter hantverkaren. Mina kollegor tittade konstigt på mig och frågade om jag menade ”Grädde”? Jag blev hänvisad till källaren där han höll på att laga ett cykelställ.

Jag såg honom direkt när jag kom in i rummet. Han var en stor man på omkring två meter lång och lite mjuk i konturerna. Jag gav mig till känna och sa vad jag behövde hjälp med och han tittade upp från det han sysslade med. Han viftade tankfullt med ett finger och drog sedan ut en påse från en hylla där det fanns minst tio andra påsar. Den var full med en massa batterier, men han stack ner handen, rotade runt lite och plockade fram sådana som jag behövde.

– Varsågod.

Han fokuserade åter på cykelstället, men jag dröjde mig kvar.

– Förresten, började jag … vad heter du egentligen?

– Tja, jo, jag kallas ”Grädde” för att jag en gång hällde grädde i mitt te i stället för mjölk, sa han.

– Och så har jag ju några extrakilo, men mitt riktiga namn är Bo.

Jag log mot honom och viftade med laddaren.

– Tack för hjälpen, Bo!

Kanske inbillade jag mig, men jag tyckte mig se en överraskad glimt i hans ögon innan han log tillbaka.

samhälleMathilde var utstött i skolan: ”Trodde det var mitt eget fel”

Chefen blev tillrättavisad

Efteråt försökte jag alltid använda hans riktiga namn när han omtalades i ett samtal. Jag gjorde det försiktigt för att inte trampa någon på tårna och de flesta verkade ta det bra.

Några blev dock generade när de insåg hur fånigt det var att kalla honom något annat än Bo och att han var den ende på avdelningen som hade fått ett smeknamn. Andra insisterade på att fortsätta att kalla honom ”Grädde”, men den gruppen blev mindre och mindre.

I mars blev vi inbjudna till en försenad nyårsfest i lunchmatsalen. När alla hade fått något i glasen så tog avdelningschefen till orda. Hon pratade kort om strategier och målsättningar och hälsade både mig och en annan nyanställd välkomna.

Till slut tackade hon vår värdefulla alltiallo, ”Grädde”. En person som stod längst fram påpekade att han heter Bo. Chefen blinkade och rodnade.

– Ursäkta mig, jag menar såklart ett stort tack till dig, Bo, skyndade hon sig att säga.

Med blicken sökte jag efter Bo i folksamlingen och fann honom stående mellan två palmer. Ett litet generat leende spred sig i hans ansikte och han bockade. Sen sträckte han på sig och utstrålade en större självsäkerhet. Det blev vändpunkten som gjorde att alla började använda hans riktiga namn.

I förra veckan gick jag ner i källaren för att jag behövde en ny datorskärm. I sin verkstad höll Bo på att skruva på en kontorsstol. Han log stort mot mig och erbjöd sig att bära upp skärmen till mig. Jag gick efter honom och tänkte på hur ett smeknamn som kan verka så oskyldigt kan påverka hur vi ser på oss själva.