Maria: Jag stod inte ut med hans ouppfostrade barn
Jag har alltid tyckt om barn och är en omtyckt lågstadielärare sedan många år. Tyvärr har jag aldrig kunnat få några egna barn.
När jag mötte Anders blev jag glad över att han redan hade tre barn. Jag såg fram emot att få tillhöra en familj. Anders var nyskild när vi träffades och det sa verkligen klick när vi blev presenterade för varandra på min systers födelsedagsfest.
Hans blå ögon etsade sig fast i mig och vi dansade och pratade hela kvällen. Min syster hade känt honom i flera år genom sitt jobb, men jag hade aldrig haft förmånen att stöta på honom – förrän nu.
Hon hade planerat det hela bra. Vi började träffas och gick på bio och teater tillsammans. Vi skrattade åt samma skämt, läste samma böcker och gillade att promenera långt och i vilket väder som helst. Jag kände att vi verkligen passade perfekt ihop.
När vi hade umgåtts ett tag föreslog han att jag skulle träffa hans barn och bjöd hem mig på middag hos dem. De var tonåringar allihop, fick jag veta.
Konstant tonårsbråk
När jag kom dit var det kaos i huset. Den ena flickan sprang runt och skrek att någon hade tagit hennes hårborste medan hennes storebror satt som fastklistrad framför ett tevespel. Den äldsta flickan var fullt upptagen med att uppdatera sin Facebook och var totalt nonchalant.
Potatisgratängen i ugnen höll på att brännas och jag fick kasta mig in i köket för att hjälpa till. Anders hade inte hunnit byta om utan stod fortfarande i morgonrock efter duschen. Vi skrattade åt situationen och dukade fram tallrikar och glas tillsammans, men hans barn visade inget intresse av att hjälpa till.
När det var dags att äta kom de rusande och hejade bara på mig i förbigående. Anders suckade och försökte skämta bort det, men jag minns att jag reagerade starkt på händelsen. Under middagen försökte jag få kontakt med dem och frågade om både skolan och andra aktiviteter, men fick ingen respons alls.
När jag kom hem den kvällen var jag helt utmattad. Skrik och bråk mellan barnen hade kantats av specialkost för en som bara ville ha pannkaka. Läsk hade hällts ut över hela bordet och grälet i soffan hade slutat med en trasig fjärrkontroll. Var det så här det var att ha barn?
Anders och jag fortsatte att träffas, men oftast hemma hos mig eller ute på en restaurang för att få lugn och ro. Jag orkade helt enkelt inte med hans barn och allt stök som det innebar att träffas allihop. Att ta med barnen ut och äta var heller inget alternativ, eftersom de inte kunde sitta stilla och bara klagade på att vi inte gick hem fort nog.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Fick inte kontakt med barnen
Jag och Anders pratade om att flytta ihop och först var jag positivt inställd, men när jag ännu en gång varit hemma hos dem och mött ett nytt kaos fick jag kalla fötter.
Jag lyckades inte få bra kontakt med något av barnen. Trots att jag försökte vara snäll och visa intresse för dem fanns det som en osynlig vägg mellan oss. Och den verkade helt omöjlig att ta sig igenom.
På sätt och vis var jag glad att jag aldrig fått några egna barn. Tre busungar som inte hade koll på vare sig läxor, tvätt, diskmaskinens placering eller dammsugarens on-knapp var lite för mycket för mig.
Visst måste barn få lov att vara barn, men att successivt lära sig att börja ta ansvar för sina handlingar är heller inte fel. Annars riskerar barnen att bli så bortskämd att de tar allt för givet. Det är i alla fall min uppfattning.
Till slut började jag till och med tröttna på att träffa Anders. Vi hade helt olika syn på barnuppfostran och började nästan bråka om det. Han ansåg att barnen skulle lära sig saker efterhand och när de själva ville. De skulle själva inse att det var dags att ta hand om saker och ting. Men hans barn ville ju ingenting. Inget som hade med ansvar att göra.
Det enda jag ville var att han skulle sätta gränser och ställa krav. Att plocka undan sin egen disk, lägga smutstvätt i tvättkorgen och ibland tömma diskmaskinen var inte alltför mycket begärt, ansåg jag. Men det tyckte tydligen Anders.
Efter en tid hade vårt förhållande runnit ut i sanden och vi bestämde oss för att avsluta det definitivt. Numera ses vi inte alls. Jag skulle aldrig ha kunnat acceptera hans sätt att vara och då det känns mycket bättre att leva själv.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]