Tess: Min mamma står inte ut med mig
Mina föräldrar skildes när jag var sju år. Tiden kring skilsmässan var turbulent. Mamma var stressad och aggressiv, jag minns hur jag försökte hålla mig undan eftersom hon verkade så arg hela tiden. Jag hörde henne ofta prata med sina väninnor om pappa, om vilken skitstövel han var.
Mamma har alltid skyllt allt på andra. Jag kan inte minnas att hon någonsin har tagit ansvar för någonting. Det gjorde ont att höra henne prata på det sättet. Jag älskade min pappa, det har jag alltid gjort. Jag vet inte vad som gick snett mellan dem, men jag har svårt att tro att det var hans fel.
Mamma träffade snabbt en ny man: Bengt. Liksom pappa är han en beskedlig person som låtit mamma ta kommandot. Han har aldrig behandlat mig illa, han var en helt okej styvpappa.
Mamma och Bengt fick två barn tillsammans. Jag hade alltid önskat mig syskon, men tyvärr slog mamma in kilar mellan oss direkt. Hon prioriterade dem i alla situationer. Det kändes fruktansvärt och jag levde med en malande förvirring över varför hon tycktes vilja stöta bort mig – jag fick inte vara en del av deras gemenskap.
Skyllde skilsmässan på mig
Det var först många år senare som jag identifierade det här för vad det var – avundsjuka. Men länge kändes det så skamligt att jag försökte bortförklara det på alla möjliga andra vis.
Jag minns mamma som väldigt kritisk. När hon och pappa skildes flyttade vi till en lägenhet. Hon gav mig ofta, helt ologiskt, känslan av att det var mitt fel. Att vi fortfarande skulle ha bott kvar i huset om det inte varit för något outtalat som jag hade gjort.
Jag försökte förstå, men det gick ju inte – det var bara mammas dumheter. Så här i efterhand känns det så elakt att jag blir kall inombords vid blotta tanken. Vem behandlar sin egen dotter på det sättet?
Men hon gjorde mycket mer än så. Hon slog ner på mig som en hök, och hon hade en osviklig förmåga att hitta mina ömmaste punkter. Om jag var stolt över något såg hon till att förminska det.
Till slut vågade jag inte vara med i vare sig skolpjäser eller julshower. Hon lyckades alltid förstöra alltihop.
Mamma gjorde mig otrygg
När jag kom upp i tonåren ville hon vara kompis med mina kompisar. Hon ville imponera på dem, vara coolare än jag – det var pinsamt och smärtsamt. Hon försökte konkurrera ut mig bland mina egna vänner. Jag kunde aldrig släppa ner garden med henne. Jag var mer otrygg tillsammans med min egen mamma än med någon annan.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Så kom den värsta perioden av alla – när jag började träffa killar. Min första riktiga pojkvän hette Ben. När han var hemma hos oss sminkade sig mamma mer än vanligt och var flörtig.
Ben tyckte att det var så jobbigt att han knappt ville komma hem till oss, men när det tog slut mellan oss kritiserade mamma mig för alla mina brister som flickvän.
– Jag blev förvånad när du kom hem med ett kap som Ben, men så höll det ju inte länge heller, sa hon vid ett tillfälle.
Flytten förändrade allt
Allt det här gjorde att mitt självförtroende störtdök. Jag blev osäker och inbunden. Jag hade svårt för att ta plats och ta för mig. Jag hade vänner, men släppte inte andra riktigt nära inpå mig.
När jag var 27 flyttade jag från hemorten. Jag fick arbete nästan fyrtio mil bort och det var på många sätt en befrielse att få det avståndet mellan mamma och mig. Men det fysiska avståndet gav inte den frihet som jag hade hoppats på, hon fortsatte att tränga sig på via telefonsamtal och mejl, och det kändes aldrig som om jag fick lika mycket distans till henne som jag ville ha.
Jag var nästan 37 när jag träffade min stora kärlek. David har aldrig gillat mamma. Jag berättade en del för honom och han såg igenom henne direkt och det har varit en enorm lättnad för mig.
Vi fick två pojkar och efter det blev mamma ännu mer påträngande. Hon försökte få mig att tvivla på min roll som mamma, men nu hade jag David att luta mig mot och det gjorde mig starkare.
Det var efter vår yngste sons dop som en väninna fällde en kommentar som blev en riktig ögonöppnare. Mamma hade rest ner för dopet och gjorde som alltid en stor affär av sin närvaro. Efteråt utbrast min väninna:
–Din mamma är verkligen avundsjuk på dig!
Det var som om allt stannade upp för några ögonblick. Den här insikten hade varit så skambelagd att jag aldrig velat tänka tanken fullt ut, men nu insåg jag hur rätt hon hade. Hur kunde hon bete sig så, min egen mamma?
Det kräves professionell hjälp för att jag skulle kunna förstå och börja läka från de skador som uppväxten gett mig. Jag insåg att mammas handlande berodde på hennes egen osäkerhet och inte hade något med mig att göra. Jag funderade på om jag skulle ta upp det här med mamma, men kom fram till att det skulle kosta mig för mycket.
Nu har det gått några år. Mamma kommer nog alltid att vara densamma, men själv har jag förändrats. Jag har lagt det gamla bakom mig och fokuserar på det viktiga i mitt liv: mitt äktenskap och min familj – och mitt eget välmående.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]