Läsarberättelse: Jag var avundsjuk på min syster
När jag och min lillasyster båda hade fyllt 35 blev det tydligt att hon hade uppnått mer i livet än vad jag hade. Åtminstone var det så jag såg det, och det började bli ett allt större problem för mig.
Jane hade allt: ett fint hus, en trevlig man och två duktiga barn som briljerade i skolan, och när Jane själv avancerade till avdelningsköterska sprack våra föräldrar nästan av stolthet. När vi växte upp hade det varit jag som utmärkte mig, jag var äldst och låg alltid steget före.
Det var inte så att jag inte unnade henne att ha det bra, men när jag jämförde våra liv sved det av besvikelse inombords. Jag var 39 år och trött på mitt jobb som butiksbiträde och efter en jobbig skilsmässa bodde jag nu med min son i en trång hyreslägenhet.
Drog mig undan
Jonas var 13 år och inte särskilt intresserad av skolan och jag måste erkänna att jag skämdes lite över att han inte var lika studiebegåvad som sina kusiner. Speciellt när min syster berättade om barnens framsteg i skolan, och det tyckte jag ärligt talat att hon gjorde lite väl ofta.
Det gjorde i sin tur att jag tjatade mer än vad jag borde på Jonas om att han skulle plugga mer.
Med tiden blev min avundsjuka alltmer påtaglig och det gjorde att jag drog mig undan från Jane. Jag hittade på ursäkter för att slippa gå hem till henne och dricka kaffe i det nyrenoverade köket, för jag visste att jag bara skulle må sämre efteråt.
Ibland blev jag så frustrerad att jag inte kunde inte låta bli att fälla spydiga kommentarer om Jane till våra föräldrar, även om jag såg att det gjorde dem ledsna.
Tyckte livet var orättvist
Jag tyckte att livet var orättvist. Jag hade alltid gjort mitt bästa, men hade inte fått mycket för det, tyckte jag. Ingen visste hur jag kände, förutom min barndomsvän Bodil. Hon fick höra allt om min ilska och frustration.
En dag satt jag i Bodils soffa och var som vanligt irriterad på min syster när Bodil plötsligt utbrast:
– Helt ärligt, Hanna! Nu har jag hört dig klaga på din syster så många gånger, men vad har du egentligen själv gjort för att försöka få allt det där som du säger att hon har och som du missunnar henne?
Först blev jag både sårad och arg, för Bodil hade aldrig pratat på det viset till mig tidigare. Jag förstod inte heller vad det hon sa hade med saken att göra.
Slut på klagosången
När jag kom hem funderade jag på det hon hade sagt och ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det att det inte kunde fortsätta så här. Plötsligt insåg jag att jag hade vältrat mig i självömkan och blivit en missunnsam och inte så trevlig person.
Det gjorde mig generad, men det fick mig också att ta ett beslut. Nu skulle det vara slut på klagosången, nu skulle jag fokusera på det positiva i mitt liv.
Se också: Fem saker du aldrig ska göra mot din syster
Med ens var det som om mina ögon öppnades. Jag såg att min Jonas var en rar och kärleksfull pojke som skulle klara sig fint i livet, även om han kanske inte skulle bli professor. Själv var jag stark och frisk och hade ännu inte fyllt 40, så det fanns gott om tid för mig att hitta nya möjligheter i livet.
Handlade om mig själv
Jag anmälde mig till en kvällskurs som jag länge funderat på, och började leta efter en bättre bostad. Efter ett tag hittade jag ett litet hus att hyra. Äntligen skulle jag få en trädgård igen, något jag hade längtat efter.
På sistone har jag också börjat fundera på att byta jobb eller att vidareutbilda mig. Jag ska bara komma fram till vad det är jag egentligen vill arbeta med.
Och jag har också ändrat mitt sätt gentemot Jane, för jag har insett att jag har behandlat henne fel och orättvist. Det handlade ju egentligen aldrig om henne, det handlade om mig själv.
/ Hanna