Elin: Jag kände mig som ett enda stort misslyckande
Jag var inte vidare duktig i skolan som barn, och jag insåg snart att lärarna knappast hade särskilt höga tankar om mig. De ställde frågor som jag sällan kunde svara på, och i takt med att självförtroendet försvann miste jag även nyfikenheten på att lära nytt. Det blev en ond spiral. När ingen trodde på mig förlorade jag tron på mina egna förmågor och började uppfatta mig själv som mindre begåvad.
Min två år äldre syster, Katrine, var däremot duktig i skolan, rent av bäst i klassen. Och jag kunde se hur stolta mina föräldrar blev när hon kom hem med sina fina betyg. Jag önskade ofta att jag var som hon, men trots min avundsjuka hade vi en bra relation. Hon beskyddade mig, och det har hon alltid gjort. När jag var ledsen påminde hon mig om att livet bestod av mer än böcker.
– Du är den bästa lillasystern man kan ha, sa hon uppmuntrande.
Hennes ord betydde hur mycket som helst för mig. Hon värdesatte mig, medan jag alltid kände mig som en besvikelse för mina föräldrar. Särskilt för min far.
Jag tror inte att han menade så illa när han under familjesammankomster underhöll alla med historier om min ”lathet”, som han kallade det. Tvärtom tror jag att han hoppades att det skulle motivera mig. Jag skämdes och försvarade mig aldrig, men innerst inne blev jag både arg och ledsen över hur han lämnade ut mig. Jag kände mig fel, misslyckad, mindervärdig – och det var en dålig utgångspunkt oavsett om det gällde att lyckas med studier eller socialt. Istället isolerade jag mig. Efter skoltid stängde jag in mig på mitt rum, där jag tittade på amerikanska tv-serier och stängde ute verkligheten. Jag försökte undvika min pappa, men det lyckades sällan.
– Kan du inte bara se till att ta dig samman snart? skrek han när jag än en gång fått underkänt på ett prov.
Vi satt runt köksbordet alla fyra, och min mamma tittade ner i sin tallrik. Jag hade läst på ordentligt, det gjorde jag alltid. Jag gjorde mina läxor, men inte hjälpte det, för jag trodde inte på mig själv.
– Låt henne vara, sa Katrine och tittade trotsigt på min far.
– Nu ska väl inte du också börja …, sa han förvånat och gav för en gångs skull min syster en arg blick.
– Kom, sa Katrine och tog min hand, vi går upp på rummet.
Min syster var min allierade och tack vare henne kände jag mig aldrig helt ensam.
En sommar i frihet
Efter grundskolan började jag i gymnasiet och där gick det inte bättre. När jag tre år senare tog studenten var det med dåliga betyg.
– Nu har du i alla fall klarat av det, du höll ut och du fixade det. Grattis! sa min syster när jag sprungit ut.
Jag log och nickade och för första gången på länge kände jag mig glad och lättad. Nu kunde resten av mitt liv börja.
Samma sommar flyttade jag hemifrån, bort från min fars besvikna blick, bort från nederlag och dåliga minnen – och in i en etta med låg hyra som jag kunde betala med mina besparingar.
Jag kände inte längre att jag var skyldig mina föräldrar något och det var en sådan befrielse. Om morgnarna åt jag franskbröd med nutella och drack juice direkt ur kartongen medan jag funderade över vad jag ville göra efter sommarledigheten. Jag upplevde en fantastisk frihet den sommaren och plötsligt fanns det utrymme att våga drömma. Jag hade inte lust att söka till universitetet som min syster. Skola och böcker var inget för mig. Så istället skrev jag en massa spontanansökningar som jag lämnade på olika ställen där jag gärna skulle kunna tänka mig att jobba.
En dag blev jag uppringd av ägaren till en större mäklarfirma. Hon sa att hon gillade hur jag presenterat mig och frågade om jag ville komma på intervju. Det var så ovant för mig med beröm att jag blev helt tyst.
– Hallå, är du där? Har du lust att komma? frågade ägaren Anette.
Hon visade sig vara en bestämd dam i mina föräldrars ålder och efter intervjun erbjöd hon mig ett deltidsjobb på det största av sina kontor, där jag skulle assistera med olika göromål.
I början var det svårt, för det var så mycket nytt. Jag kände mig hela tiden steget efter, och det påminde mig om min skoltid.
Efter ett par veckor kallade Anette in mig på sitt kontor.
– Du ska inte hänga läpp. Jag ställer krav på dig eftersom jag har förväntningar på dig. Du har ett bra huvud och jag ser din potential.
Jag minns hur jag växte av de orden. Efteråt lät jag mig inte nedslås av att jag begick misstag, för jag tvivlade aldrig på Anettes stöd. Jag stretade på och arbetade ofta över, för jag tyckte om att vara där och att lära mig nya saker hela tiden.
Det var inte bara Anette som tagit emot mig väl. De erfarna mäklarna i firman la märke till min insats, och de tog med mig på visningar och annat. Jag fick inblick i deras jobb, och deras kontakt med kunderna. Jag märkte att de som lyckades bäst var de som var ärliga och öppna, också om sådant de inte visste och om de begränsningar som kunde vara förknippade med ett objekt eller en affär. En av de kanske viktigaste lärdomarna jag fick var att det är okej att inte veta allt eller klara allt, så länge man gör sitt bästa.
Hans åsikter betydde mindre
Tiden gick fort, jag tyckte om att ha mycket att stå i och jag träffade inte mina föräldrar så ofta. Vid de få tillfällen jag var hemma var det tydligt att inget ändrat sig. Min far hade ingen tilltro till mitt jobb och jag kände hans besvikelse precis som när jag bodde hemma. Men för mig hade något börjat förändras. Jag hade fått ett annat självförtroende och hans åsikter om mig betydde plötsligt mindre.
Jag hade arbetat för Anette i lite mer än ett år när hon återigen kallade in mig på sitt kontor. Jag visste inte om jag skulle förvänta mig något bra eller dåligt, eller om hon rent av tänkt säga upp mig.
– Hur tycker du att det går? frågade hon neutralt medan hon betraktade mig uppmärksamt.
Jag mötte hennes blick och log lugnt mot henne, så som jag sett mäklarna göra mot kunderna. Samtalet gjorde mig förvisso nervös, men samtidigt kände jag en styrka som jag inte upplevt under mina tonår. Jag var okej, jag visste att jag hade presterat gott nog.
– Det går riktigt bra. Jag tycker att jag har lärt mig mycket, svarade jag.
– Det håller jag med om. Men jag är rädd för att du så småningom kommer att tröttna, sa Anette och hennes ord träffade mig rakt i magen.
Så det var nu hon skulle säga tack och hej och lycka till i framtiden? Jag sa ingenting utan tittade bara ner på mina händer.
– Därför vill jag fråga dig om du skulle vara intresserad av att avancera. Jag tror att du skulle kunna bli en duktig mäklare.
Jag kunde knappt tro mina öron. Det visade sig att Anette ville satsa på mig. Det skulle bli ett upplägg där jag gick vidareutbildning samtidigt som jag var fortsatt anställd. Tänk att hon trodde så mycket på mig!
Jag hade aldrig tidigare varit så lycklig och på väg hem från kontoret ringde jag Katrine för att berätta. Hon blev också överlycklig å mina vägnar och insisterade på att vi skulle gå ut och fira, så det gjorde vi.
Fixade utbildningen
Åren som följde blev tuffa, men bra. Det var inget problem för mig att jobba hårt, läsa tråkiga böcker och få för lite sömn ibland om nätterna, för jag var stolt över mig själv och jag kände uppbackningen från Anette och mina kollegor.
Den dag jag var färdigutbildad hölls en mottagning på kontoret med kollegor, vänner och familj. Katrine och mina föräldrar var där, och när det var dags att bryta upp kom pappa fram till mig och höjde sitt glas till en skål.
– Grattis, sa han.
– Jag borde ha varit bättre på att förstå att du inte är som jag, mumlade han sedan.
Jag har tänkt på de orden, för han har rätt. Som barn fick jag inget utrymme att göra saker på mitt eget sätt och det hämmade mig. Det var ingen regelrätt ursäkt från min far, men det var det närmaste han kunde komma.
I dag känner jag att jag kommit underfund med vad som fungerar för mig, och jag trivs med mitt jobb och mitt liv. Den dag jag själv får barn kommer jag att backa upp dem i det som är rätt för dem och tänka på att vara öppen för andra sätt att göra saker på.