Maskrosbarnet Nadja: ”Ingen såg mig när jag grät i min ensamhet”
Hon skulle fylla åtta och klasskompisarna var bjudna på kalas. Under natten låg Nadja i sin säng och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Skriken från föräldrarnas fyllefest nådde flickrummet och Nadja insåg att hennes födelsedag inte den här gången heller skulle bli som hon hoppats.
– Jag låg som vanligt vaken hela natten, tills de vuxna tystnat. Sedan smög jag upp tidigt på morgonen för att plocka undan flaskor, fixa disken och torka golven. Precis som jag gjort så länge jag kunde minnas. Min åttaårsdag blev ännu en i raden av besvikelser, säger Nadja som aldrig upplevt en födelsedag när någon väckt henne med sång och paket.
Ofta glömdes hennes födelsedag helt enkelt bort och Nadja kunde med avund höra hur kompisarna berättade om sina födelsedagar och kalas.
När jag behövde gråta sprang jag ner i hyreshusets källare, där jag gömde mig under trappan och grät
– Det fanns inga kramar eller kärlek i min familj och jag minns att jag drömde om mysiga familjemiddagar med småprat, som jag fick uppleva hos mina vänner. I mitt hem fanns inte plats för några känslor. När jag behövde gråta sprang jag ner i hyreshusets källare, där jag gömde mig under trappan och grät. Sedan samlade jag ihop mig och gick upp igen.
Avskydde helger och lov
Nadja Ståhl är 32 år och bor i Luleå med sambon Patrik Glantz, 52, tioåriga dottern Alva samt bonusbarnen Axel, 16, och Felix 14 och hunden Elsa. Hon är maskrosbarnet som inte bara överlevt sin egen traumatiska barndom, hon är också kvinnan som ständigt står upp för de glömda barnens rätt att bli sedda och hjälpta.
Nadja berättar om en uppväxt där hon ständigt tassade på tå och höll koll på de vuxna.
Jag var det där barnet som avskydde helger och lov
– Jag var det där barnet som avskydde helger och lov. Då fanns inte tryggheten i skolvardagen kvar och jag visste att helgerna alltid betydde fyllefester hemma hos oss både före och efter krogen. Jag visste att jag skulle få gå omkring med en klump i magen och jag kunde aldrig sova förrän de vuxna slocknat. När som helst kunde det bryta ut bråk i vårt vardagsrum och när som helst kunde någon okänd man komma in, lyfta på mitt täcke och kladda på mig.
Extramamma för lillasyster
Nadja skakar på huvudet och säger att det är obegripligt att det aldrig fanns någon som skyddade eller såg det lilla barnet. Själv tog hon på sig ett stort ansvar även för sin lillasyster. Hon blev lite av en extramamma för henne.
Nadja säger att hon har förträngt många av barndomens minnen, men vissa av dem – både de dåliga och bra – har etsat sig fast. Som mötet med den kärleksfulla ambulanssjuksköterskan. Ett varmt och viktigt möte som kom att bli en drivkraft genom hela Nadjas uppväxt och liv.
”Jag var nio år när jag ringde 112 för att min mamma behövde vård. Till oss kom en ambulanssjuksköterska som hjälpte henne. Hon räddade inte bara min mamma, hon räddade även mig. Jag glömmer aldrig hur hon såg mig, berömde mig för mitt mod och på bara några minuter gav mig mer kärlek än mina föräldrar någonsin gjort under min livstid. Hon blev min största förebild, och jag tänkte där och då, som nioåring, att jag ska bli som hon. Jag grät igår när jag blev godkänd på det sista momentet i min sjuksköterskeutbildning och såg den sjuksköterskan framför mig.”
Nadjas Linkedin-inlägg har fått mängder av likes och kommentarer, och Nadja har ringt den pensionerade sköterskan för att berätta vad deras möte betydde för henne.
Ingen hade någonsin sett mig på det sättet och jag kände mig värdefull och stolt
– Hon blev överraskad och glad när jag ringde. Jag vet inte om hon själv mindes vårt möte men för mig betydde det allt. Hon såg mig, hon strök mig över axeln och hon berömde mig för mitt rådiga ingripande när mamma mådde dåligt. Det där snabba mötet varade inte många minuter men för mig räckte det genom hela livet. Ingen hade någonsin sett mig på det sättet och jag kände mig värdefull och stolt. Den känslan har jag plockat fram många gånger genom livet och den har stärkt mig.
Värnar utsatta barn
Nadja flyttade hemifrån så fort hon kunde. Hon gick vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet, målmedvetet inställd på att bli sjuksköterska. Nadja jobbade i många år som undersköterska, innan hon blev antagen till drömutbildningen.
Att värna om utsatta barn har löpt som en röd tråd genom Nadjas liv.
Som barn och tonåring skyddade jag min lillasyster. Jag gjorde orosanmälningar och ringde polisen
– Som barn och tonåring skyddade jag min lillasyster. Jag gjorde orosanmälningar och ringde polisen. Jag struntade i att de vuxna blev arga på mig, det viktiga var att göra det jag önskat att någon gjort för mig när jag var som mest utsatt. Som vuxen har jag pratat om hur viktigt det är att se barnen, och på arbetsplatserna har jag tagit initiativ till att socialtjänsten föreläst om orosanmälningar. Det är viktigt att göra en orosanmälan så fort man misstänker att ett barn far illa. Det är bättre att göra en orosanmälan för mycket, än en för lite!
Se också: Frida Boysen blev slagen av sin älskade pappa
Nadja har själv gjort flera orosanmälningar i tjänsten och hon har varit med och startat kvinnojourer på flera orter. Hon har gjort skillnad för många människor, precis som hon alltid önskat.
Men min allra viktigaste uppgift i livet är att överösa min egen tioåriga dotter med kärlek och att vara en bra förebild för henne
– Men min allra viktigaste uppgift i livet är att överösa min egen tioåriga dotter med kärlek och att vara en bra förebild för henne. Alva är det största som hänt i mitt liv. Hon får all den kärlek och närhet som jag aldrig fick, säger Nadja och konstaterar att det näst största i livet hittills varit hennes sjuksköterskeexamen.
Detta gör organisationen Maskrosbarn
Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer unga som har föräldrar som mår psykiskt dåligt, har ett missbruk eller som utsätter dem för våld. Organisationen ordnar föreläsningar för både elever och skolpersonal och har bland annat en anonym chatt för barn som har det jobbigt hemma.
– Visst har det varit tufft att plugga och jag har firat varje tenta och kurs som jag klarat. Jag trodde att jag för dum för att studera, det hade jag ju alltid fått höra som barn och ung.
Fann kärleken på jobbet
Nadja fick omedelbart jobb som sjuksköterska på Sunderby sjukhus, utanför Luleå. Sjukhuset har varit hennes arbetsplats redan som undersköterska.
Det var också där hon mötte sin nuvarande sambo Patrik Glantz – som jobbade som ambulanssjuksköterska!
– Ja, det är ett märkligt sammanträffande. Ambulanssjuksköterskor har kommit att betyda mycket för mig genom hela livet. Med Patrik kom tryggheten in i mitt liv och med honom fick jag en ny familj som månar om mig. Jag är ovan vid att någon bryr sig om mig på ett så kärleksfullt sätt.
Patrik fick ganska snart veta att Nadjas barndom varit långt ifrån den idylliska tid som hans egen barndom var. I sitt jobb är han van att möta människor i kris och han har låtit Nadja berätta sin historia i den takt som känts bra för henne. Han har också fått lära sig att Nadja reagerar starkt på saker som han själv inte störs nämnvärt av.
– Vissa saker har Nadja jättesvårt för. Exempelvis om det är disk i diskhon eller om soppåsen är full i sopskåpet. Då mår Nadja dåligt. Hon gillar heller inte att gå barfota. Jag har förstått att det beror på att hennes barndomshem alltid var överbelamrat med disk och utspilld sprit som klibbade fast i fötterna. Det var Nadja som tog rätt på allt det där. Det ska hon inte behöva göra nu. Jag respekterar hennes överkänslighet för det och vi håller diskbänken ren, säger Patrik.
Har landat på båda fötter
Nadja vill berätta sin historia för att ge barnen i dysfunktionella familjer ett ansikte. Hon vill att andra ska se barnen som har samma helvete hemma som hon själv hade.
– Ingen såg mig, ingen såg den där flickan som grät i sin ensamhet. Det har varit, och är fortfarande, väldigt tufft men jag känner en stor tacksamhet för att det trots allt har gått bra för mig. Livet har varit upp och ner och jag har gått i terapi men landat på båda fötterna.
Nadja berättar att hon länge hade svårt för födelsedagsfiranden och storhelger. De dagarna var ju alltid värst när hon var liten och därför valde hon länge att jobba istället för att vara ledig.
– Nu klarar av att fira både påsk, midsommar, jul och min födelsedag. När jag fyller år ber jag alltid om en gåva till organisationen Maskrosbarn, istället för presenter till mig. Mitt återkommande mantra är att alla barn behöver bli sedda, alla barn har rätt till en trygg uppväxt, och det är vi vuxna som har ansvaret för det.