Läsarberättelse: Jag blev utstött av min nya kollega
Jag förstår än i dag inte varför den nya sköterskan hade ett horn i sidan till mig. Vi kände ju inte varandra. Det slutade med att jag var livrädd för att befinna mig i samma rum som hon. Och min chef var konflikträdd så där fanns ingenting att hämta.
Jag var 35 år och hade precis börjat jobba igen efter mammaledigheten med mitt andra barn då ledningen kallade till möte i matsalen. Jag jobbade som sköterska på sjukhuset och älskade det.
Helene, min närmsta kollega, och jag följdes åt nerför trapporna och vi uttryckte båda viskande våra farhågor. Vad betydde detta? Vad skulle cheferna säga? Bara det inte blev tal om uppsägningar.
Det visades sig lyckligtvis inte vara så, tvärtom. Sjukhuset skulle nyanställa, bland annat min avdelning som skulle få ytterligare två läkare och två sjuksköterskor. Jag kände mig lättad och såg fram emot att träffa mina nya kollegor.
Visade stor fientlighet
Då dagen kom hade Helene, jag och ett par andra på avdelningen dukat fram kaffe och bullar för att hälsa de nya medarbetarna välkomna. Mitt första intryck var positivt och när vi bröt upp för att börja med dagens uppgifter frågade den ena sjuksköterskan, Eva, om jag ville visa henne runt på avdelningen.
– Jag vill gärna också följa med, sa den andra, Sofie.
–Självklart svarade jag och så gick vi alla tre ut i korridoren varifrån man nådde de olika behandlingsrummen.
–I slutet av korridoren ligger röntgenavdelningen som är renoverad senaste året, berättade jag och pekade, och Eva tittade intresserat ditåt.
Sofie, däremot, stirrade oavbrutet på mig och jag begrep inte varför.
–Det har blivit riktigt fint där, men jag gillar min egen avdelning också. Jag tycker vi har det bra, fortsatte jag.
–Det är väl inte bara din avdelning, sa Sofie skarpt och glodde ilsket på mig.
Jag blev överrumplad av hennes fientlighet.
–Ursäkta, det var inte så jag menade, sa jag och så fortsatte vi turen.
Låg vaken på nätterna
Resten av dagen var Eva och Sofie på olika introduktionsmöten och jag beslöt mig för att glömma det som hänt. Det var bara en missuppfattning, tänkte jag och beslöt mig för att lära känna henne ordentligt så att vi inte hamnade i liknande situationer igen.
Men det var lättare sagt än gjort att komma på god fot med Sofie. Jag visste inte vad jag gjort för att bli så illa omtyckt så snabbt och jag har många gånger legat vaken på natten och grubblat över detta. Hon hade ett horn i sidan till mig och trots mina försök att närma mig henne blev hon alltmer obehaglig.
Veckan efter att hon börjat pratade hon inte med mig om hon kunde undvika det. Om jag frågade henne något svarade hon bara ja eller nej och vände mig sedan ryggen. När jag kom till jobbet på morgonen och hälsade på de andra var hon den enda som inte hälsade tillbaka. I stället mätte hon mig med ögonen från topp till tå och gick iväg.
– Är det som jag inbillar mig eller tycker Sofie illa om mig? frågade jag Helene.
– Tror du inte bara hon har dåligt morgonhumör. Det kan ju inte ha med dig att göra. Hon känner dig ju inte.
Se mer. Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv:
Jag nickade. Helene hade rätt. Men tvivlet fanns där. Jag blev alltmer illa till mods och var oerhört försiktig med vad jag gjorde och sa och försökte hela tiden vara tydlig för att inte missuppfattas.
Blev alltmer aggressiv
Efter några veckor nöjde sig Sofie inte med att ignorera mig och det var nu jag begrep att det inte var inbillning.
– Ja, men så flytta på dig då, snäste hon när hon ansåg att jag stod i vägen vid kaffemaskinen. Hon kunde utan vidare ha gått runt om mig, men i stället knuffade hon mig när hon gick förbi. Det var inte någon hård knuff, men jag chockades av hennes aggressivitet.
Senare samma dag vägrade hon hjälpa mig med en patient och det var, menar jag, fullständigt oansvarigt. Oavsett vad hon tyckte om mig fick det inte gå ut över patienterna. Jag beslöt mig för att tala med henne när vi var ensamma i personalrummet.
–Jag känner att det blivit lite fel mellan dig och mig och jag förstår inte varför, sa jag och satte mig bredvid henne.
– Vad menar du? frågade hon avvisande och tittade i papperna på bordet.
–Det verkar som om du är arg på mig. Du knuffade mig tidigare i dag och hjälpte mig inte med en patient, sa jag.
– Åh, allting handlar inte om dig, fräste hon och reste sig och gick sin väg.
Chefen var konflikträdd
Sofies attityd började smitta av sig på Eva. Det var en sak att de frös ut mig vid lunchen, men när det gick ut över arbetet förstod jag att det var viktigt att komma till rätta med detta. Jag var rädd för att göra misstag eftersom jag inte mådde bra. Det var nödvändigt att sätta stopp för trakasserierna och jag gick till min närmaste chef Charlotta. Hon var rar och vänlig, men tyvärr konflikträdd.
–Kanske går det över om du håller lite avstånd, var hennes råd.
Situationen påverkade mitt privatliv och min familj. Jag hade svårt att sova, ont i magen på morgonen och började bli rädd för att gå till arbetet. Det slutade med att jag var rädd för att vara i samma rum som Sofie. Jag kände mig svag och eländig som lät mig påverkas så.
Jag försökte mig på ett nytt samtal med min chef, men hon bagatelliserade det ännu en gång och efter det började jag överväga att skaffa ett nytt jobb. Jag hade älskat arbetet på sjukhuset, men Sofie hade gjort det till ett helvete.
Min man stöttade mig och menade att det på sätt och vis var fel att jag skulle behöva byta jobb, men om det var den enda lösningen så fick det bli så.
Tvingades byta jobb
Samma kväll satt jag framför datorn och hittade en hel del lediga jobb inom mitt område, men jag sökte bara ett. Det var ett på en liten läkarpraktik inte långt från där vi bodde. Dagen därpå ringde sjuksköterskan från praktiken och frågade om jag ville komma på intervju och när jag hade träffat dem visste jag att de gillade mig.
Jag fick jobbet. Redan nästa dag berättade jag det för min chef. Jag kunde se att Charlotta hade dåligt samvete och kanske var det därför jag kunde sluta direkt.
– Jag skulle uppskatta om du berättar det för de andra, sa jag till henne.
Självklart berättade jag för Helene och ett par andra kollegor, men jag hade inte lust att vara där när Sofie och Eva fick veta. När jag gick hade jag tårar i ögonen. Jag var besviken på Charlotta och ledsen för att så många år på sjukhuset skulle sluta på detta sätt. Men jag var samtidigt lättad.
Ett par veckor senare började jag på läkarpraktiken och visste direkt att jag valt rätt. Jag blev välkomnad med så mycket intresse och uppriktig välvilja att jag blev alldeles rörd. Här har jag fått mycket uppskattning och spännande arbetsuppgifter och jag har aldrig ångrat att jag bytte jobb.
Jag har i dag gått vidare utan men, kanske för att jag sökte mig bort så snabbt. Jag har grubblat över Sofies beteende, och den enda förklaringen jag hittar är att hon var nervös och osäker inför det nya jobbet och att det gick ut över mig. Fortfarande kan jag bli ledsen när jag tänker tillbaka på det som hände. Tänk att vuxna människor kan uppföra sig så fruktansvärt grymt gentemot varandra.
/ Emma
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)
