Läsarberättelse: Jag kröp för min hånfulle sambo
Jag blixtförälskade mig i en man som jag trodde var mitt livs stora kärlek. I början var han snäll mot mig och mitt barn. Han kom med presenter till den lilla och jag tyckte verkligen att han brydde sig om oss. När jag hade influensa och inte kunde handla mat kom han med pizza. Som tack, när jag blev frisk, erbjöd jag mig att ta hand om hans tvätt och bjöd på kvällsmat.
Vi var knappt trettio år när vi träffades på en gårdsfest i området där jag bodde. Han var på besök hos grannen som ordnade festen och blev medbjuden. Han hjälpte till med grillningen och delade ut korvar och glass till barnen. När min lilla tappade sin glass var han snabbt framme och gav henne en ny.
Vi började prata och han berättade att han fått ett jobb på ett företag som visade sig ligga nära vårdcentralen där jag jobbade. Jag berättade att jag var skild och att barnets far flyttat utomlands och inte ville ha kontakt med vare sig mig eller barnet. Han frågade om han fick komma och hälsa på oss någon gång och det fick han.
Skulle följa hans regler
Efter en tid kom han oftare och stannade tills jag nattat min lilla. Jag tyckte han var perfekt, smart och snygg. Han visade foton från sina resor och jag tyckte han berättade så intressanta saker och kunde så mycket om alla platser han varit på. Jag var förälskad och ville ha honom till varje pris. Han var mina drömmars man. Jag blev mer och mer beroende av hans sällskap, beundrade och såg upp till honom.
Se också: Pia blev kär i en psykopat
Efter två år tyckte han att vi kunde flytta in i hans lägenhet. I början gick det ganska bra men så småningom märkte jag små förändringar i hans sätt. Han blev mer och mer som en lärare. Först tyckte jag det var bra med ordning och reda, det gjorde inte så mycket att han rättade mig då och då. Men sedan tog det fart.
Han tyckte att jag sa fel ord eller betonade ord fel, sa fel ordföljd osv. Allt fler detaljer anmärkte han på. Äggen skulle läggas i kallt, inte i kokande vatten, smöret skulle tas från sidan ur asken och inte ovanifrån. Om en sax inte låg på samma ställe som han lagt den blev han vansinnig, rev upp himmel och jord och skällde som om det var världens katastrof.
Tappade min lilla sylt på golvet och jag inte uppmärksammade det direkt blev det utbrott och hårda ord. Lamporna skulle släckas när jag gick ut från ett rum. Glömde jag det, kunde han stirra på ett otäckt sätt, utan att säga ett ord, så att jag skulle förstå att jag just gjort förfärligt fel.
Bada gjorde man en gång i veckan och inte bara för att man frös. Duschning fick ta max tre minuter, en skiva ost på knäckebrödet och aldrig marmelad ovanpå osten. Mjukt bröd förbjöd han och vi fick inte baka sockerkaka för då mådde han illa av lukten.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Grät på toaletten
Jag kämpade för att göra rätt och skydda mitt barn från hans utbrott, men hur jag än gjorde blev det fel. Till slut kunde jag inte hålla reda på alla regler. Jag stängde ofta in mig på toaletten och grät tyst.
Min bästa väninna slutade komma och hälsa på. Hon tyckte det var obehaglig stämning hos oss och att jag kröp för min sambo. Mitt barn kunde inte ha kompisar hemma för det blev så stökigt, trots att jag sa att jag skulle städa extra noga efter barnen. Vi blev alltmer isolerade.
På jobbet undrade mina arbetskamrater varför jag inte ville ta med min sambo till personalfester eller bjöd hem tjejerna som jag gjort innan. Jag ljög och sa att min sambo hade migrän. Sanningen var att jag skämdes när han tillrättavisade mig inför andra, vilket han inte drog sig för att göra. Jag ville inte att andra skulle inse hur dum jag var. Min sambo hade låtit mig förstå att jag var dummare än någon annan människa han kände.
Kunde inte försvara mig
Semestrarna var på hans villkor. Han bestämde resmålen och vi kunde följa med om vi ville, eller stanna hemma. Det var upp till oss. Naturligtvis borde jag ha låtit honom åka själv, men jag var vid det laget så tillintetgjord att jag tappat min egen vilja.
Jag minns en gång när vi var på bilsemester. Mitt barn var hos en kusin som hade barn i samma ålder. Vi körde bil i flera mil under tystnad. Han bad mig läsa kartan och vi körde fel några gånger. Jag sa att jag inte kunde läsa kartan eftersom jag blev åksjuk, men det brydde han sig inte om. Flinet när jag läste fel och hans hånfulla tillrättavisning glömmer jag aldrig. Sämre kartläsare hade han aldrig träffat.
Jag kunde inte försvara mig eller säga emot för då blev det värre. Han sa ofta att jag var så ful att ingen skulle vilja ta i mig. På jobbet hade arbetskamraterna börjat undra hur jag hade det där hemma. Jag var inte längre den glada tjejen utan hade blivit tyst och inbunden. När jag började dra mig för att gå hem förstod jag att jag var tvungen att göra något för att inte gå under.
Jag hade inte längre något liv. Jag hade lurat mig själv att tro att allt skulle bli bättre om jag bara gjorde på rätt sätt eller sa rätt saker men förstod nu att jag skulle få leva i detta helvete om jag inte tog mig ur det.
Skakade av rädsla
Gissa om jag var rädd när jag sa att jag tänkte ta mitt barn och flytta. Plötsligt fick jag krafter som jag inte trodde att jag hade. Av en slump fanns det en ledig lägenhet i samma hus som min bästa väninna bodde i. Hon hjälpte mig och var med när jag packade.
Jag skakade av rädsla när jag lämnade nyckeln till lägenheten. Han hånskrattade och sa att jag skulle behålla den, för snart skulle jag komma krypande när jag insett att jag inte skulle klara mig utan honom. Jag kastade nyckeln på hallgolvet och gick utan att se mig om. Beslutet var det bästa jag fattat för både mig och mitt barn.
Det tog mig lång tid att bygga upp självförtroendet och självkänslan och jag hade mardrömmar i flera år. Alla elakheter hade satt djupa ärr i mitt psyke och jag var livrädd för att stöta på honom i affären eller någon annanstans. Med hjälp av samtalsterapi tog jag mig sakta upp ur min depression. Jag började inse att psykisk misshandel sätter djupa spår i en människa och det tar tid att förstå hur och varför det kan pågå så länge. Jag hade bara tagit emot alla elakheter utan att protestera.
Fått tillbaka mitt värde
Vi flyttade så småningom ut på landet där vi har naturen inpå knuten. Långpromenaden med vår söta lilla hund som vi köpt gör också gott för kropp och själ. Livet har blivit ljusare på många sätt. Vi kan skratta och tappa sylt, ha flera lager ost på smörgåsen, lägga saker där vi vill utan att någon blir arg på oss. Ja, vi kan till och med njuta av doften från en nybakt sockerkaka.
I dag har jag ett människovärde och kan se på min spegelbild och veta att jag är både klok och vacker.
/Frida
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)
