Läsarberättelse: Min väninna hjälpte mig att ordna upp mitt kaotiska liv
Jag är inte van att få något gratis. Faktum är att jag har levt mitt liv i uppförsbacke. Därför var det så härligt när jag träffade Niklas. Han var alltid glad och lättsam, han fick mig att skratta och glömma mina bekymmer. Jag var 26 år, ensamstående med Noah som var fem, pluggade till lärare och hade inte världens bästa ekonomi. Jag hade tagit dumma snabblån och dragit på mig skulder. Men Niklas fick mig att slappna av. Han oroade sig inte.
– Det går nog bra, ska du se, sa han.
Vi ville flytta ihop men två usla ekonomier blir ju inte bättre av att slås samman. Å andra sidan är det billigare att vara två om de fasta utgifterna. Niklas var bra med Noah och det kändes bra att kunna erbjuda honom en manlig förebild. Jag visste att Niklas var ung och obekymrad, men jag trodde på honom och att han skulle ta sin del av ansvaret.
Flyttade ihop trots dålig ekonomi
Vi hittade en lägenhet stor nog för oss alla tre. Den var jättefin och låg bra men jag oroade mig över hyran. Jag ville börja betala av min skuld och sa till Niklas lite försiktigt att det hade varit bra om han också gjorde det. Först svarade han inte, sedan sa han att pengar inte var något problem. Niklas var byggare kunde alltid ta extrajobb.
– Det kommer att gå bra, sa han igen.
Jag sa upp min lägenhet, började organisera flytten och försökte upprätthålla mina studier. Det var tufft men det gick och jag hade bara två år kvar innan jag skulle bli färdig lärare och fram tills dess hade Niklas en bra inkomst. Så kom dråpslaget. När vi bott tillsammans i två veckor förklarade Niklas:
– Jenny, jag klarar inte detta!
Vi bråkade, vi hade haft flera bråk sedan vi flyttat in, men jag blev chockad där han stod framför mig och slog ut med armarna. Niklas stack hem till en kompis. Jag satt i soffan och stirrade på väggen. Jag försökte prata med honom, men han sa bara att han inte fattat vad han gett sig in på. Han klarade inte av familjeliv. Han var inte redo att ge upp ungakarlslivet med grabbarna på stan.
– Gör du slut med mig? frågade jag och han nickade utan att se mig i ögonen.
Han lämnade mig och mitt barn
Där satt jag ensam i en alltför stor lägenhet. Som tur var hade jag Noah som behövde mat och kärlek. Jag kunde inte dra täcket över huvudet, utan fick nöja mig med att tjuta i smyg på toaletten.
I ett par veckor gick jag som en zombie. Min bästa väninna Julia räddade mig. En dag tvingade hon mig att gå in på mitt konto och kolla ekonomin. Jag stod på minus redan halvvägs in i månaden. Nästa dag ringde hon. Hon och hennes man erbjöd mig att flytta in i deras källarlägenhet tills jag kom på fötter igen. Jag behövde bara betala det jag kunde och de skulle hjälpa mig med Noah.
Det blev starten på ett nytt liv. Långsamt fick jag styr på min tillvaro igen. Jag pratade med banken för att få en skuldsaneringsplan. Jag fick ett helgjobb i en leksaksaffär och Julia passade Noah under tiden. Det är ett år sedan nu. Jag blir färdig lärare om ett år och är nu noga med pengar och jagar extrapris.
Dagen då jag flyttade in hos Julia och hennes man gav hon mig en liten skylt där det står: Ibland när livet tycks falla isär, kanske det i själva verket är i full färd med att trilla på plats. Skylten hänger i mitt pentry och jag ser den varje morgon. Den gör mig glad och ger mig energi. Kan man önska sig en bättre start på dagen?
/Jenny
Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)