Läsarberättelse: Mitt ekonomiska slarv plågade min lilla dotter
När jag var barn hade vi aldrig några pengar och det talades mycket om det hemma. Så vitt jag kan minnas bekymrade det mig inte nämnvärt. Det var bara så det var och när pappa jobbade extra på sommaren hade vi plötsligt råd med charterresor, nya kläder och annat.
Mamma och pappa sparade aldrig utan använde de pengar de fick in. Den hållningen tog jag med mig när jag flyttade hemifrån. Jag träffade Jakob som såg på pengar på ett annat sätt och vi hade ganska många diskussioner om hur pengar skulle hanteras. Det var inte pengar som var huvudskälet till att vi gick skilda vägar, men det var nog en bidragande orsak.
Hade alltid ont om pengar
När vi separerade var vår dotter Linnea tre år. Vi lyckades med att bibehålla ett bra föräldrasamarbete och var överens om att Linnea skulle bo tio dagar hos mig och fyra hos Jakob. Därför var det jag som fick behålla barnbidraget. Jag hade en hyfsad lön som bioanalytiker, men jag tyckte ändå att jag alltid hade ont om pengar. Mot slutet av månaden var det riktigt svårt att få det att gå ihop och många gånger fick jag låna av Jakob, mina bröder eller en väninna. Jag tog även sms-lån och jag hade kreditkort i flera butiker.
Det plågade mig och tärde på min energi men jag trodde att det var så livet var. Jag gjorde ingen hemlighet av att jag hade ont om pengar och Linnea hörde säkert min klagolåt flera gånger. Det föll mig aldrig in att hon skulle kunna ta illa vid sig, men det gjorde hon.
Tvingades lämna tillbaka varor
På sensommaren 2018 var vi i affären för att handla mat. Linnea hade precis fyllt sju år. Jag visste att jag inte hade så mycket kvar på kontot så jag plockade åt mig det allra nödvändigaste och sa blankt nej när hon frågade efter godis och några färglada tuschpennor. När vi kom till kassan fanns det inte tillräckligt med pengar på kortet och jag fick nöja mig med varor för 65 kronor.
Det var förargligt förstås, men jag hade varit med om det förut. Linnea blev tyst och när vi kom hem frågade hon försynt om vi var fattiga. Hon grät. Vi satte oss och pratade om det och det gick upp för mig att Linnea en längre tid hade oroat sig för pengar. Den kvällen fattade jag ett beslut. Jag skulle få ordning på min ekonomi och aldrig riskera att inte ha pengar på kortet eller göra min dotter rädd och otrygg.
Bad om ekonomisk hjälp
När Linnea nästa gång skulle bo hos Jakob tog jag en ledig dag och plockade fram fakturor, kontoutdrag och lånepapper på bordet. Jag fick en chock för det var riktigt illa. Dels hade jag privata lån långt större än jag anat, dels var räntan på mina krediter skyhög. Trots att jag inte gillade att prata med bankens rådgivare, bokade jag ett möte. Jag hade sorterat mina papper, tog dem med mig och fick hjälp med att få en överblick. Jag fick lösa alla dyra krediter med ett banklån till betydligt lägre ränta.
Mina inkomster täckte inte mina utgifter och jag fick en kredit kopplat till mitt lönekonto, en kredit som efter ett år skulle avvecklas. Jag fick hjälp med att göra en budget så att lönen skulle räcka. Tjänstemannen menade också att det borde finnas tillräckliga marginaler för ett visst sparande. På kvällen ringde jag till alla dem som jag fått privata lån av och avtalade om när pengarna skulle betalas tillbaka. Nu har det gått ett år och jag har hållit alla avtal, också det som jag slutit med mig själv.
I början tyckte jag det kändes svårt att aldrig kunna handla något på impuls, men efterhand blev det en sport att få pengarna att räcka. Nu är det slut med fast food och färdigmat och jag har blivit en riktig extrapris-jägare. Detta har varit bra för Linnea men även för mig. Jag är mycket gladare nu. Jag tror att min usla ekonomi har plågat mig mer än jag anat.
Till sommaren ska jag och Linnea ut och flyga för första gången. Det har jag sparat till.
/Caroline