Läsarberättelse: Jag är tacksam för det sista mötet med min syster
Min storasyster Hedvig var åtta år när jag föddes 1961, och även om vi inte hade fler syskon så blev vi aldrig tajta under barndomen.
Hedvig gifte sig och fick två barn, och så blev det för mig också.
Under många år sågs vi bara vid högtider och födelsedagar hemma hos mamma och pappa. När båda våra föräldrar dog 1994 ändrades vårt förhållande. Nu var måste vi träffas, städa ur och sälja deras stora hus.
Arvskiften, och att dela upp saker, kan ju vara både känslosamt och vanskligt, men för oss var det inga problem. Allt fungerade friktionsfritt.
Efter detta hade vi mer kontakt. Hedvig hade nu blivit änka och vi pratade om både det ena och det andra. Tillsammans började vi även delta i ett välgörenhetsevenemang som ordnades varje vår.
Under sommaren 2018 kom vi dessvärre på kant med varandra. Hedvig dotter och svärson hade lånat vår sommarstuga, och lämnat den både rörig och smutsig. Jag var så arg och irriterad att jag dumt nog nämnde det hela för Hedvig, och hon blev sur.
Det samtalet slutade i iskyla mellan oss, och vi grattade varken varandra på födelsedagarna eller önskade varandra god jul det året.
Se också: 5 saker du aldrig ska göra mot din syster
Gräva ner stridsyxan
När jag såg reklamen för evenemanget våren 2019 stack det till i mig. En månad innan det var dags ringde jag Hedvig och frågade om vi inte kunde gräva ner stridsyxan och delta som vi brukade. Hon reagerade positivt och vi hade en härlig dag tillsammans. Hon verkade frisk, glad och full av energi.
Nästa dag skrev jag ett ”god morgon och tack för i går” till henne på sms, men fick inget svar. Det kom heller inget svar på det meddelande som jag skickade under eftermiddagen.
Jag var förvirrad, för stämningen mellan oss hade ju varit så god.
På kvällen ringde hennes son och berättade att han hittat Hedvig död. Han hade blivit orolig när hon inte svarade i telefon, och när han gick in i hennes hem låg hon i sin säng, där hon stilla somnat in.
Det var ett hårt slag för oss alla och jag bröt ihop och grät och grät. Men mitt i sorgen var jag samtidigt så otroligt glad för att jag sträckt ut handen till min storasyster – innan det var för sent.