Läsarberättelse: Min pappa och farbror pratade inte på 20 år
I min familj är vi kända för att vara både envisa och halsstarriga, med ett gott mått av prestige. Jag och mina två bröder är nu vuxna, men kan fortfarande ha både vilda och högljudda diskussioner.
Vi har dock aldrig blivit ovänner på allvar, inte som vår pappa och vår farbror Otto.
Politiskt befann de sig på varsin flank – ändå skulle de, efter att vallokalerna stängt på valdagen, alltid träffas och följa nyhetssändningarna ihop.
I samband med valet 1998 urartade det totalt. De blev värsta ovänner och sa att de aldrig ville se varandra igen.
I början trodde vi att det skulle lägga sig efter ett tag. Men icke.
Vid den tiden var min far 59 och farbror Otto 57.
Träffades inte på 20 år
Åren gick utan att de träffades. Min pappa firade både sin 60-årsdag 1999 och sin 70-årsdag 2009, utan att hans lillebror var med.
Vi tyckte alla att det var jättetråkigt, men det gick inte att få min far att ändra sig, han var obeveklig.
Åren gick utan att situationen blev bättre. Jag och mina bröder hade inte heller någon kontakt med farbror Otto, för vi visste att pappa skulle bli jättearg om vi hörde av oss till honom.
Se också: 8 onödiga saker som kan förstöra relationer
Samtidigt blev de ju allt äldre, och jag tänkte att om de någon gång skulle försonas, så måste det ske snart.
När pappa bad om hjälp med att arrangera sin 80-årsdag, så bestämde jag mig att nu fick det vara nog. Jag skulle stenhårt gå in för att övertala honom att bjuda in Otto. Och jag tänkte inte ge vika.
Efter många om och men lyckades jag också få pappa att acceptera att jag tog kontakt med farbror Otto.
Det var en inbjudan med ”o.s.a” och svarsdatum, och svaret dröjde ända till sista dagen. Men lyckligtvis tackade han ja.
Den jämna födelsedagen firades i november 2019, med stor lunchbuffé på restaurang.
Grät när de till slut sågs igen
Det blev ett känsloladdat ögonblick när pappa och Otto hälsade på varandra för första gången på över 20 år. De sa inte så mycket, men tårarna rann utmed kinderna på dem båda.
Och försoningen skedde verkligen i sista stund, kom det att visa sig. Bara fyra dagar efter festen somnade nämligen farbror Otto in, lugnt och stilla.
Jag är så glad över att jag stod på mig när det gällde att bjuda honom.
Och i framtiden kommer jag försöka att ta itu med min egen envishet – för i de allra flesta fall för den inget gott med sig.
