Läsarberättelse: Jag glömmer aldrig stunden då vi tog farväl
Mamma hade parkinson och svår diabetes. Dessutom hade hon fått två hjärtattacker. Ändå var hon relativt pigg, tyckte både jag och min bror. Kvällen innan hon dog hade vi varit och hälsat på henne i hemmet. Vi pratade och skrattade om vartannat, om gamla minnen och om saker vi skulle komma ihåg att göra nästa dag.
Klockan 09.50 morgonen därpå kom samtalet som jag inte var förberedd på. Mamma hade avlidit. Hon dog av en stark hjärtattack i ambulansen på väg till sjukhuset. Sköterskan hade hållit henne i handen när hon tog sitt sista andetag. De hade försökt att återuppliva henne, men det hade inte gått. Hennes tid var ute.
Skyndade till sjukhuset
Jag vet än i dag inte vad mer jag sa än jag skulle komma med detsamma. Men varför? Hon var ju redan borta. Jag bodde dessutom i en annan stad, men jag ville dit fort. Jag ville komma till mamma på en gång. Jag ringde min bror och han försökte tyda vad jag sa mellan mitt gråtande och snörvlande.
– Mamma är död, snyftade jag.
Han var på sitt jobb och jag glömmer aldrig hans hjärtskärande skrik:
– Neeej…!
Jag sa att vi skulle ses hemma hos honom. Han frågade om han skulle hämta mig. Jag tyckte inte att det behövdes. Jag var ju redan på väg. Vi satt tysta i hans hem med sammanbitna läppar medan tårarna rann nerför våra kinder. Sedan tog vi oss till sjukhuset.
Kroppen gick på autopilot
Jag var van att köra bil, och att gråta hade jag gjort mycket det senaste året. Trots det kändes det som att jag levde i en dimma. Jag parkerade bilen och vi gick upp och frågade i vilken sal mamma låg. Min kropp fungerade som en robot fast det värsta hade hänt. Tänk att man fungerar ändå i sådana situationer. Det såg ut som att hon sov, i lugn och ro. Hon var inte kall om händerna, bara lite sval. Personalen hade gjort så fint med värmeljus och en liten tygblomma på bordet.
Jag smekte mammas svala kind. Den var så len. Rättade till håret som hade blivit så tunt. Hennes annars pliriga, lite spjuveraktiga, bruna ögon var nu stängda. Hon såg ut att vila, ovetande om min förtvivlan och gråt. Aldrig hade jag trott att man kunde känna sig så tom inombords. Det var som att allt jag upplevde var en film. Som om jag bara var skådespelerska i en scen som inte var på riktigt. Om det ändå vore så…
Min bror böjde sig fram och kramade mamma en sista gång. Jag gjorde likaså och pussade henne farväl på kinden. Jag viskade i hennes öra att vi skulle ses igen och att jag älskade henne. Sköterskan kom in i rummet och frågade om vi ville ha var sin smörgås med kaffe till. Jag hörde mig själv tacka ja till detta. Sedan blev vi visade till ett litet rum och där stod ett par ostmackor och två koppar kaffe.
Min bror och jag satte oss ner. Han tittade på mig och undrade om jag verkligen skulle äta nu.
– Ja, sa jag. Jag kände att jag behövde mat, behövde kraft.
Fann tröst av drömmen
Jag lyfte smörgåsen och höll i den som om den var min tröstefilt. Kaffet värmde i halsen. Min bror och jag satt tysta och snyftade och åt en tugga då och då. När skulle det sjunka in? Att mamma var död. Att vi aldrig mer skulle få höra hennes lena skratt eller se hennes busiga ögon.
Vi gick tysta till bilen. Han körde och jag satt bara stilla. Min kropp fortsatte framåt fast huvudet var tjockt och ögonen söndergråtna. Vi kom hem till mammas tomma lägenhet, där jag skulle sova. Min bror stannade kvar en stund och vi pratade fåordigt om praktiska saker som behövde utföras. Men det fick bli senare.
På natten drömde jag om mamma. Hon var glad och mådde bra. I drömmen levde hon, fast i en annan värld. Mamma lever ju, tänkte jag. Varför är jag då så ledsen när jag är vaken? Hon lever ju. Det blev min tröst.
/Sari
Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)