Camilla: Jag hade ingen talan eftersom jag var barnlös

Efter reklamen: Se också: Så skiljer du dig bäst för barnen

Jag har inga egna barn, så när jag träffade Sven, som redan hade två söner på åtta och fem år, såg jag fram emot att bli bonusmamma. Jag var lite nervös, men förväntade mig inga stora problem. Där hade jag fel ...

Barnen var hos Sven varannan vecka. Hans exfru hade tagit över huset, så han hade hittat en tillfällig lägenhet. Den var både för liten och för dålig på lång sikt, så det var en övergångsbostad tills han återhämtade sig efter skilsmässan.

Jag bodde i villa, men den var också för liten för en familj med två barn. Så vi hade inte känt varandra särskilt länge innan vi började drömma om att flytta ihop på ett helt nytt ställe. Vi ville hitta ett hus där det fanns plats för liv och glada dagar med barnen, varandra och all vår kärlek.

Flyttade snabbt ihop

De första gångerna jag träffade Per och Loke tyckte jag att det gick bra. De verkade snälla och lätta. Det var sommar, och de och deras pappa besökte mig i mitt hus där vi kunde spela krocket i trädgården och grilla på terrassen. Det gick förbluffande bra, och om jag haft någon oro inför mitt framtida liv som bonusmamma försvann den som morgondagg i solen.

Bara fyra månader efter vårt första möte köpte vi ett hus tillsammans. Det gick snabbare än vi egentligen hade tänkt oss, för plötsligt fanns det möjlighet för mig att sälja mitt hus till en kollega, och då slog jag till. Det passade också bra eftersom vi redan hade hittat det hus där vi kunde se oss bo i framtiden.

Sven, som är skicklig på att förhandla, fick ner priset ett par hundratusen kronor, och sedan var han och jag redo att flytta ihop. Åh, vad vi skulle vara en underbar familj från och med nu!

När vi innan flytten gick runt och i tittade i vårt nya hus sa Per att han redan bestämt vilket rum han ville ha – nämligen husets största sovrum. Jag tittade på Sven och undrade om inte det var tänkt att vara vårt sovrum. Han ryckte på axlarna, men sa ingenting.

Jag föreslog för Per att han i stället skulle få rummet längst ner i korridoren, och eftersom det var högt i tak kunde vi bygga ett loft till honom. Han såg trotsigt på mig och sa att han absolut ville ha det största. Sven såg nästan bönfallande på mig, som om han ville signalera att jag inte skulle skapa mer konflikt av detta just nu, och sa till sin pojke att de vuxna skulle lösa det här. Den här gången var det jag som ryckte på axlarna.

relationerMaria: Jag stod inte ut med hans ouppfostrade barn

Tog sonens parti

Barnen skulle hem till sin mamma senare samma dag, så när de hade lämnats av och Sven och jag hade ätit tog jag upp ämnet igen. Jag förklarade att jag verkligen inte tyckte att Per borde ha det stora rummet eftersom Sven och jag måste få plats för en dubbelsäng. Han började ta sonens parti, och påtalade att han var i en svår ålder och att det var inte så länge sedan han blev skilsmässobarn. Kunde jag inte ha lite överseende?

Överseende? Var det verkligen jag som var snål när jag ville ha det stora rummet som föräldrarnas sovrum? Så ville jag inte framstå, så jag sa okej.

Jag hade tänkt inreda det ena av husets två vardagsrum med en liten soffgrupp som jag hade ärvt från min mormor och sedan fått omklädd i mörkröd plysch. Jag älskade den gamla soffan för två personer och den tillhörande fåtöljen. Sven tyckte annorlunda.

– Ska vi inte i stället riva väggen mellan de två rummen och köpa en riktig hörnsoffa med plats för oss alla? undrade han.

Jag stod på mig och sa nej, jag ville behålla min mormorssoffa, och så var det bra med en plats där vi kunde sitta om barnen ville titta på tv i det andra rummet.

– Jag vill vara med mina barn när jag väl har dem, sa Sven.

– Ja, självklart. Det är inte det jag säger. Jag tycker bara att det är trevligt att ha möjlighet till båda, försökte jag.

– Camilla. Du är ju inte van vid barn, men de kommer också att vara här.

– Jo, det vet jag. Men ...

– Vi två får ju gott om tid för oss själva när de är hos sin mamma. Kan du inte unna dem att vara med oss när de är här varannan vecka?

Återigen kände jag mig besegrad av Svens argument, och redan dagen efter började han och hans bror riva väggen mellan de två rummen. Vi hade inte bott tillsammans i många veckor innan det blev mycket tydligt att Sven och jag hade olika syn på hur en barnfamilj borde fungera tillsammans.

relationerEva: Mina döttrar utnyttjade mig

Tyckte jag var sträng med barnen

Jag tyckte till exempel att det skulle vara naturligt att alla hjälpte varandra med grundläggande saker som att duka och plocka undan sin egen tallrik efter måltiderna. Jag tyckte också att det var rimligt att kräva att de skulle plocka upp efter sig när de hade haft leksaker inne i vardagsrummet. Det tyckte inte Sven. Han ansåg att de bara var barn, och att det inte var så viktigt. Han såg på mig med den där blicken som jag nu hade lärt mig känna igen och som mer än något annat berättade att jag var ogin och petig.

Jag försökte med en annan strategi. Eftersom Sven inte ville kräva det minsta av sina barn, var jag tvungen att göra det själv, för jag tänkte inte vara deras städerska. Så jag började säga ifrån. Jag tyckte själv att jag bad lugnt och stilla när jag ville att de skulle delta i sysslorna, men det verkade inte barnen tycka.

En dag frågade Sven mig varför jag var så sträng mot barnen. Sträng? Jag förstod ingenting. Jo, han tyckte att jag körde med dem och inte förstod riktigt för att jag inte hade egna barn.

Jag var mållös. Jag ställde bara helt naturliga krav, och det var ju inte bebisar vi hade att göra med. Jag vände ryggen till honom och gick på en lång promenad. Var det verkligen mig det var fel på? Kunde det stämma att jag som vuxen, och dessutom den som betalade hälften av familjens utgifter, inte hade något att säga till om i mitt eget hem?

relationerMaria: Hans snarkningar satte fart på sexlivet igen

Barnen bestämde allt

Varje gång vi hade en diskussion som handlade om barnen drog Sven kortet att jag inte visste något, eftersom jag var barnlös. Då var jag satt på plats. Vad jag än besatt av god vilja och sunt förnuft så var det värdelöst. Jag hade ingen rätt att tycka något om vårt familjeliv, eftersom jag ”inte hade några egna barn”.

Per och Loke förstod snabbt att de alltid kunde få sin vilja igenom hemma hos pappa. Han hade så dåligt samvete över skilsmässan från deras mamma att han inte kunde sätta en enda gräns för dem. De fick allt och förväntades inte göra något i gengäld.

Naturligtvis började de utnyttja det, och det kan man nog inte klandra dem för. Kanske sökte de gränser, men eftersom inga någonsin sattes var det till slut barnen som bestämde allt hemma hos oss. De bestämde vad vi skulle äta och var vi skulle semestra. De bestämde vad vi skulle se på tv och vad vi skulle göra på helgerna. De rörde om i hela huset men städade aldrig upp. Och hade jag en annan åsikt om var skåpet skulle stå var det för att jag inte förstod mig på barn.

Jag gav upp. Det fanns ingen anledning att diskutera mer, för ingen lyssnade ändå på mig. Så jag höll tyst och lät Sven och barnen sätta dagordningen. Det påverkade naturligtvis också mitt förhållande till Sven när vi var ­barnfria, för jag kunde inte bara slå av och på kärleken varannan vecka.

relationerLinn: Jag blev bonusmamma till en arg 12-åring

Lovade bot och bättring

Under barnveckorna tvingade han mig att ge allt utrymme åt Per och Loke och hade inte ett dugg respekt för mig och mina åsikter. Hur skulle jag då kunna vara kär, öppen och mjuk gentemot honom när vi var ensamma? Det gick inte ihop inom mig.

Jag höll ut i knappt två år. Då fanns det inget mer att bygga på, och jag var tvungen att säga adjö till Sven och hans barn. Jag ville inte längre vara hushållerska i deras liv. Den kärlek jag ursprungligen hade för Sven hade runnit ut i sanden. Han blev chockad när jag meddelade honom att jag skulle flytta. Jag berättade för honom hur jag hade upplevt de två åren med honom och barnen, och det var som om det var första gången han över huvud taget hörde vad jag sa. Desperat lovade han bot och bättring. Men nej. Jag orkade inte en runda till i ringen.

Han och barnen hade aldrig sett och behandlat mig som en jämbördig familjemedlem, och förutom att min kärlek till honom hade dött trodde jag inte att han kunde förändras.

Jag flyttade till en annan stad, där jag i dag har det bra med min nya partner, och vi väntar nu vårt första barn tillsammans. Jag vet inte hur det går för Sven och barnen, för vi har ingen kontakt, men jag önskar dem allt gott. Förhoppningsvis har också de gått vidare och lärt sig något av vår tid tillsammans.

Efter reklamen: 7 typer av gräl som är extra skadliga för relationen