Klassen ses fortfarande – 65 år efter examen: ”Helt unikt”
Leendena är många och glädjen i deras ansikten när de återser varandra går inte att ta miste på. För trots att det gått 65 år sedan de gick i samma klass har de tidigare realskoleeleverna från Parkskolan i Laholm ovanligt starka band till varandra.
– Det är alltid lika roligt att träffas. Jag har faktiskt bara missat en enda av alla våra återföreningar, säger Inger Hansson när hon som en av de första kommer till fiskrestaurangen vid Lagan där återföreningen äger rum.
Har träffats regelbundet i 40 år
1959 var de 26 tonåringar som tog realexamen tillsammans och förväntansfulla gick ut i vuxenlivet. I dag är de en grupp damer och herrar i 82-årsåldern som tycker det är kul att hålla liv i traditionen att regelbundet återse varandra.
– Vi var 26 elever i vår klass. Tio är nu avlidna. Sedan 1984 har vi haft våra återföreningar och de flesta har varit med någon gång, berättar Lennart Johansson, som förberett årets träff.
– Det är inte klokt egentligen att det har gått 65 år sedan vi tog vår examen. Mina barn är avundsjuka på mig och säger att det är något helt unikt att vi fortfarande träffas, säger Inger medan hon står på parkeringsplatsen utanför restaurangen och väntar på att de andra ska komma.
En efter en kommer de sedan, de gamla klasskamraterna. Lite gråare och kanske något rynkigare sedan sist, men med samma glädje i ansiktena som vid förra återföreningen.
Vad var realskola?
Skolformen infördes i början av 1900-talet för att höja utbildningsnivån. Den var avsedd som ett alternativ till dem som tänkte sig lägre tjänstemannayrken eller anställningar inom handel och näringsliv.
Det fanns sexårig, femårig, fyraårig och treårig reaskola som man sökte från fjärde respektive sjätte klass i folkskolan. Realskolan ersattes av nioårig grundskola och gymnasiet.
Förra året var det ett halvsekel sedan de sista eleverna i Sverige tog realexamen.
Fakta: SCB, Wikipedia
De kommer från olika håll. De flesta bor på andra orter i dag. Det är bara Lennart som blivit uppväxtorten Laholm trogen. De som haft längst att köra för att komma till träffen den här dagen är Jan Paulsson som bor i Västra Frölunda och Rolf Jönsson från Simrishamn.
– Och det lär väl bli kvarsittning för mig eftersom jag kom sist och lite för sent, skojar Rolf. Men så var det också mycket fartkameror och många poliser längs vägen.
– Du är dig lik. Du är precis som när vi gick i skolan, säger Karin Roslund med ett leende.
För dem som har kommit till den här återföreningen, som i år alltså firar 40-årsjubileum, är det inga större problem att känna igen varandra. Sedan 1984 har de flesta av dem träffats minst var femte år.
– Men om vi inte hade träffats på 65 år och jag skulle möta någon av dem på stan hade jag nog inte kunnat känna igen dem. Vi har ju trots allt förändrats lite under alla de här åren, säger Rolf Jönsson, som bara har missat en av återföreningarna, med ett leende.
Var B-klassen från landet
Det dröjer inte länge förrän de tidigare klasskamraterna börjar prata skolminnen när de träffas igen. Det blir prat om gamla lärare och roliga händelser som de flesta av dem minns.
– Vi var tre klasser i samma årskull på realskolan i Laholm. Vi gick i klass B och där samlades elever som bodde på mindre orter utanför själva Laholm, säger Lennart som själv växte upp på ett lantbruk och som tänkte utbilda sig till agronom, men som istället kom att ägna ett långt yrkesliv inom bankvärlden.
– Jo, de som gick i A-klassen var Laholmsungarna. De ansågs lite finare. Vi var från landet. Det var en attityd som till och med vissa av lärarna hade, berättar Rolf Arvidsson.
– I C-klassen gick resten, inskjuter någon av de gamla klasskamraterna med ett skratt.
De tidigare eleverna i B-klass hade sin första skolåterförening 1984. Den gången besökte de sin gamla skola. De försökte även få med sin gamla klassföreståndare, men det visade sig att han var avliden.
– Han och jag bodde i samma hus i Lund en kort period, men det är enda kontakten någon av oss haft med honom, berättar Inger Hansson.
Vid första återföreningen slöt de gamla klasskamraterna upp nästan mangrant. Det är bara någon av dem som aldrig kommit till träffarna.
I början träffades de var femte år, men de senaste åren har det blivit vartannat.
– Vi är så gamla nu så vi vågar inte chansa. De flesta av oss är över 82 år, säger Lennart och tillägger:
– Men vi har inte bara haft våra träffar här i Laholm. Vi har genom åren även varit i Malmö, Falkenberg och Helsingborg. Vi träffas, äter tillsammans och umgås sedan några timmar.
I somras när deras klassträffar firade 40 år, var det åttonde gången de återsåg varandra.
Lennart Johansson bjuder in
Till den gemensamma lunchen kommer fyra kvinnor och sex män.
– En av våra tidigare klasskamrater som numera bor i Eskilstuna hade blivit sjuk och var tvungen att lämna återbud. En annan ringde häromdagen och sa att vi ses på lördag. Hon hade tyvärr tagit fel på dagen, berättar Lennart.
– Eller så får du gå på restaurang en dag till och bjuda på kaffe och rabarberpaj hemma efteråt, säger Rolf Arvidsson med ett glatt skratt.
Det är nämligen Lennart som är den som har tagit på sig uppgiften att vara den sammankallande till återföreningarna. Det är han som tar kontakt med de andra och försöker hitta ett datum för en träff som passar dem alla.
Jag har varit med på alla våra träffar sedan 1984
Tidigare delade han den uppgiften med Kerstin Landén, men hon avled förra året.
– Det är mycket trevligt att komma till de här återföreningarna, säger Jan Paulsson. Jag har inte kunnat vara med de senaste tio åren och ville inte missa den här chansen. Det är också kul att återse Laholm eftersom jag bott i Göteborg sedan 1963.
– Jag har faktiskt varit med på alla våra träffar sedan 1984. Men så har jag inte heller så långt att köra som du Jan eftersom jag bor i Arild, säger Ingvar Linderoth.
Många minnen från realskolan i Laholm
Vid lunchen på fiskrestaurangen fortsätter skratten, de gamla gemensamma minnena och anekdoterna att flöda runt långbordet där även Allas utsända får sitta med och lyssna på berättelserna.
Det var nämligen mycket de sex männen och fyra kvinnorna upplevde tillsammans under sina fyra år i samma realskoleklass.
– Eftersom vi var lantisarna åkte vi skolbuss på morgnarna. Det gjorde att man ibland kom lite för sent och jag minns hur vi smög förbi den vakthavande läraren på skolgården för att komma in till den gemensamma morgonbönen som hölls i aulan, berättar Rolf Jönsson som under uppväxten bodde i den lilla byn Hishult, drygt en och en halv mil utanför Laholm.
Men efter en stund blir det också en hel del prat om annat, om vad som hänt sedan de träffades senast och om olika gemensamma intressen. Flera av herrarna är inbitna sportfiskare.
– Du kan väl nästan fiska från din balkong i Arild, Ingvar. Så nära havet som du bor, skämtar Rolf Jönsson.
– Och du kan väl tjuvfiska ål i Simrishamnstrakten, kontrar Ingvar Linderoth med ett leende.
Kaffe och rabarberpaj hemma hos Lennart
Efter besöket på restaurangen bjuder Lennart hem alla sina gamla klasskamrater till sin villa i Laholm där hans hustru Rigmor dukat upp kaffe och rabarberpaj. På vägen dit tar Karin Nilsson upp en överraskning hon har tagit med sig i sin väska, sin gamla grå examensmössa.
– Den har legat i en garderob sedan 1959 så den är ganska välbevarad, säger hon. Det är samma med examensmössan från realskolan som med bröllopsklänningen. Det är något man bara har på sig vid ett tillfälle.
Hemma hos Lennart kommer de gamla klasslistorna med alla elevernas namn fram. Han har i alla år sparat originalkatalogerna. Förutom namn och bostadsort står det även vilken telefonstation eleverna tillhör
– På den tiden fanns det telefonstationer i varje by. De som skötte den hade jättekoll på allt som hände i trakten, berättar Rolf Arvidsson.
Efter varje namn står det också en notering om ”frikallad från” respektive ”deltagit i” som de inte tidigare reflekterat över och som först förbryllar de flesta av de tidigare eleverna, men som Rolf Arvidsson till slut tolkar som extraval av ämnen.
– Det måste betyda om man hade ett frivilligt tillval av ett ämne. Jag hade till exempel franska som tillval.
Bland Lennarts samlingar finns även gamla fotografier och tidningsklipp som skickas runt bordet, både bilder från sent 50-tal och från deras tidigare återföreningar.
– Där är ju du, Mona! Längst fram. Jag tyckte väl att jag kände igen dig, säger Inger Hansson och håller upp ett fotografi för Mona Gustavsson.
Fatet hittade hem igen efter att ha sålts på loppis
På ett märkligt sätt är deras gamla lärare också på sätt och vis närvarande genom ett bronsfat som han fick som avslutningsgåva av sina tacksamma elever för 65 år sedan.
Utmed fatets sidor är samtliga av hans 26 elevers namn ingraverade. Fatet följde med läraren till Skåne när han efter avslutad tjänst i Laholm flyttade söderut.
Hur det fatet kommit tillbaka till hans elever är en lika fantastisk som spännande historia. Det började med att en av de 26 klasskamraterna, Hans Berggren som avled 2009, hörde ett radioprogram på andra sidan länsgränsen, alltså i Radio Malmöhus, om ett loppisfynd.
– Det var en person som hittat fatet i en låda på en loppis och som ringde in till programmet och efterlyste någon som visste mer om det. Hans ringde upp radiostationen och förklarade hur det låg till och för cirka 20 år sedan fick vi tillbaka fatet, berättar Lennart.
När fatet vandrar runt mellan de tidigare eleverna behandlas det som den klenod det är.
– Vilken fin handstil alla hade utom jag, säger Rolf Arvidsson med ett leende när han granskar inskriptionerna.
Efter några timmar hemma hos Lennart är det dags att bryta upp. Innan de skiljs åt bestämmer de sig för att försöka träffas snart igen.
– Ja, numera får det inte handla om fem år mellan träffarna, säger Lennart Johansson.