Annelie och Hans blev kära igen – efter 36 år
Halsbanden med id-brickor från ungdomens dagar har bytts ut mot ringar. Doften av nybakade bullar möter vid dörren till Hans och Annelie Eklöws radhus intill elljusspåren vid sjön Talvatis. De bjuder på fika i det ljusa köket, sprudlande glada och pratsamma.
Det finns förstås mycket att berätta. Och även om det är länge sedan de var ihop, som det hette 1977 då de gick femte klass i Jokkmokk, är minnet väl bevarat.
– Sista kvällen vi skulle träffas, när det var fest med skateboard, popcorn och läsk, så kom hon inte. I stället fick jag en tändsticksask med min id-bricka inuti, som hon skickat med en kompis. Det var slut. Jag minns hur besviken jag var, berättar Hans.
– Jag kunde inte komma, jag skulle ju flytta till Jämtland dagen därpå, säger Annelie och ler.
Klassfesten förändrade livet
På köksbordet ligger deras gemensamma fotoalbum. Den första bilden visar det mycket unga paret.
– Jag blir så full i skratt, att vi var så där små. Det var puss och kram och ryska posten, och så bytte vi halsband, säger Annelie.
– Det var som att leka vuxen, menar Hans, som också flyttade från orten två år senare.
Den andra bilden visar deras första möte i vuxen ålder – på en klassåterträff i juni 2012. Hans bodde i Länghem utanför Borås och Annelie var tillbaka i Jokkmokk, efter att ha återvänt som 25-åring med två barn.
– Jag kände knappt igen någon men såg direkt att oj, där är Annelie – det gick som en stöt genom kroppen. Jag tror jag kramade om alla utom henne, säger Hans.
Annelie minns också ögonblicket.
– Plötsligt kom Hasse gående med jeansjackan över armen. Tänk att den här långa snygga killen varit min pojkvän en gång i tiden, tänkte jag och sträckte fram handen, berättar Annelie.
Det blev mycket prat, många skratt och några danser den där helgen när festen pågick.
Hade förhållanden på olika håll
Innan Hans åkte söderut ringde han Annelie för att fråga efter telefonnumret till en gammal kamrat.
– Ja, som om det inte fanns nummerupplysning på nätet, säger Annelie och skrattar.
t. Båda hade långvariga förhållanden och barn. Hans åkte hem. Efter en vecka tog han dock steget att separera – något som ändå varit på gång en längre tid. Men nu fanns även tankarna på Annelie.
I hjärtat fanns det kvar något från tiden i femte klass
Hon å sin sida upptäckte också att något hade väckts i henne.
– Jag började omvärdera mitt liv. Vi hade pratat så mycket och jag kände att det var det här jag saknat, berättar Annelie.
Efter ett tag mejlade Hans men fick inget svar. Annelie hade nämligen semester och hade då på sitt håll bestämt sig för att lämna sin sambo, som hon har ett barn med.
– Jag litade på magkänslan och kände att mitt liv inte skulle fortsätta som det var då. Jag visste inte att Hans också skulle separera. Men nu sitter vi här, säger Annelie och tittar på Hans.
– Det är så där hon gör, glittrar med ögonen, säger han och ser lika glad ut tillbaka.
En månad senare och tillbaka på jobbet som distriktsköterska såg hon mejlet från Hans och svarade. Det blev starten för många långa samtal och grunden till bildtexten ”The skype-man” i deras album, namnet som Annelies barn gav Hans eftersom han ofta ringde henne där.
– Det var som om vi alltid känt varandra. Vi kunde prata om allt och skypade snart flera timmar varje kväll, berättar Annelie.
Kalas med oväntad utgång
Hans ringde sina släktingar i sin gamla hemkommun, med svepskälet att komma och fiska i augusti. Det blev korta fisketurer på dagarna. Kvällarna tillbringade han med Annelie, i smyg.
– Vi var mycket ute och gick. Vi gillar båda att träna och vara ute i naturen, säger Annelie.
Hans hade alltid längtat tillbaka och saknat lugnet, vidderna och friluftslivet.
– Vi sa att vi får känna oss fram och se hur det blir. Jag har fyra barn och tänkte att jag skulle vänta med att flytta tills min yngsta son fyllt 18. Han var 14 då, säger Hans.
– Men till sist kände jag att det går inte att leva 150 mil ifrån varandra. Det svåra dilemmat var att lämna barnen. Men det finns ju internet och telefon, fortsätter han.
Ibland tror jag att någon ska säga att allt bara är en dröm
Enligt dem båda kändes allt helt rätt. Ett halvår efter klassåterträffen hade Hans sagt upp sig från jobbet, kört upp med kläder och verktyg i bilen och flyttat in till Annelie. En månad senare fick han tjänst som produktionschef vid Samhall.
Och allt har fungerat bra, även med barnen. I höst väntas det sjunde barnbarnet. Huset de spanade in under sina promenader fick de dessutom köpa sommaren 2014.
Annelie får ibland nypa sig i armen.
– Det är som en saga. Man tror ibland att någon ska säga att allt bara är en dröm.
Men guldringarna glänser på fingret. Den ena fick hon oväntat hemma i köket då den planerade fjällturen ställdes in på grund av regn.
– Vad gör du, frågade jag som inte fattade vad som hände när Hans ställde sig på knä, berättar Annelie.
Överraskade med bröllop
Lika överraskade blev deras gäster – barn, släkt och vänner – som kom till 100-årsfesten året därpå när de båda fyllde 50. Kalaset började med tipsrunda. Den sista frågan fanns på kyrkans port med en upp-maning om att gå in.
– Bröllopskläderna fanns redan inne i kyrkan och vi hade smitit dit i förväg. Inte ens min pappa visste om något. Han grämde sig i efterhand för att han inte haft kostymen på sig, och min syrra stortjöt i kyrkan, berättar Annelie.
Födelsedagspresenten blev en bröllopsresa med fjällvandring i Padjelanta nationalpark.
Har hittat hem
I sommar firar de tre år som gifta. Tiden tillsammans har rusat iväg. Deras förundran kvarstår – att livet är så gemytligt. De har samma humor, hjälps åt med allt och fäller en tår åt samma film.
– Det är nästan för bra för att vara sant. Men man ska lyssna på sig själv, och viktigast av allt är att inte ta varandra för givet. Det bästa med Hans är att han är så omtänksam och förstår vad jag menar, jag behöver nästan inte ens säga något, säger Annelie.
– Ja, det är nästan lite kusligt, jag köper ofta hem det hon har tittat på i affären.
Det Hans uppskattar allra mest är Annelies kärleksfullhet. Han har hittat hem.
– Någonstans i hjärtat fanns det kvar något från den där tiden i femte klass, konstaterar Annelie vid köksbordet.
Hon får medhåll. Såklart.
Den första kärleken blev till den sista, med bilder som ständigt utökas i deras album.
Text och foto: Agneta Nyberg