Katrine: Jag avslöjade min systers otrohet
Min syster Anne-Marie och jag har alltid stått varandra nära. Det skiljer bara ett par år mellan oss, och vi har alltid varit de bästa vänner. Vi kan prata om allt, det har vi alltid kunnat. Det var hos syrran jag grät ut när killen jag var kär i hade dumpat mig för en annan – det var för mig syrran först berättade att hennes älskade Urban friat till henne.
Men i dag har vår vänskap fått sig en rejäl törn och jag är inte säker på att den någonsin kan repareras helt och hållet...
Anne-Marie och Urban gifte sig en pingstafton för tio år sen. Jag var tärna förstås och bröllopet var så vackert att jag inte kunde hålla tårarna borta.
För mig blev det både vackert och vemodigt, för själv hade jag just gjort slut med en pojkvän som jag tyckte mycket om och som jag hade trott var mannen i mitt liv. Men samtidigt njöt jag verkligen av Anne-Maries kärlekslycka och över att hon träffat en så underbar man.
För underbar, det var han. Anne-Marie kunde inte ha hittat en bättre man om hon så letat med ljus och lykta, och det sa jag ofta till min syster både innan och efter bröllopet. Och det gladde mig att se hur hennes ögon strålade när hon pratade om Urban.
Anne-Maries och Urbans äktenskap var, såvitt jag kunde se, det lyckligaste man kunde föreställa sig. De var jämlika och delade på allt, och det gick inte att missta sig på hur djupt förälskade de var.
När deras döttrar Minna och Molly föddes med ett par års mellanrum delade de både på alla sysslor i hemmet och på föräldraledigheten.
Själv hade jag också mött mannen i mitt liv, efter en tid av ensamhet. Alexander. Vi började först umgås som kollegor, senare blev vi vänner och efter ett par år mognade vänskapen till förälskelse och kärlek.
Vi umgicks ofta parvis med Anne-Marie och Urban och när vi gifte oss var Urban best man och Anne-Marie tärna. Jag kunde inte ha varit lyckligare – fast faktum var att till och med bröllopslyckan överträffades när Alexanders och min son Oliver föddes ett år senare.
Alexander och jag umgicks regelbundet med min syster och hennes man, och träffades minst ett par gånger i månaden på middagar och andra tillställningar. Men med åren märkte jag att den lyckliga glimten i Anne-Maries ögon började blekna.
Hon och Urban hade då varit gifta i några år och även om jag kunde förstå att den mest rosaskimrande passionen tagits över av den lite gråare vardagen så kunde jag ändå inte tro annat än att de fortfarande älskade varandra lika innerligt som förr. Men jag hade fel. Och när Anne-Marie berättade sanningen för mig fick jag en chock.
Hon kom hem till mig utan förvarning, då Alexander arbetade och Oliver var på förskolan. Själv hade jag legat däckad i en envis influensa ett tag och var fortfarande sjukskriven, så Anne-Marie visste att jag var hemma.
Men jag blev ändå förvånad, för hon brukade alltid ringa innan hon kom. Dessutom verkade hon jagad och nervös och det var olikt henne. Och strax förstod jag varför – Anne-Marie hade nämligen träffat en annan man...
Min första tanke var att det hela var ett skämt – jag kunde inte tänka mig att hon ens kunde se åt någon annan än Urban. Men hennes ögon var allvarliga och jag förstod att det var sant.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hon berättade att hon mött den nye mannen på en kurs, att hon blivit blixtförälskad – och att hon nu haft en relation med honom i nästan ett år. Ett år, under vilket hon gått bakom ryggen på sin man... Men det slutade inte där.
Anne-Marie gjorde också klart för mig att hon dessutom hade för avsikt att fortsätta att bedra Urban. Den nye mannen var hennes älskare, och det ville hon att han skulle förbli. De hade en passionerad relation, men hon var inte beredd att bryta upp från äktenskapet från hans skull.
Jag kunde knappt tro det. Satt verkligen min syster och berättade att hon hade två män i sitt liv – och att hon inte ens hade dåligt samvete?
Plötsligt undrade jag om jag alls kände min syster särskilt väl och jag blev illa till mods. För mig hade det varit helt otänkbart att resonera som hon gjorde, men hon verkade fullkomligt tillfreds. Och när hon bad mig att inte berätta något för Urban blev jag ännu sämre till mods.
Min syster bad mig gå bakom ryggen på sin man, en man som både jag och min man dessutom räknade som en av våra bästa vänner. Det kändes bara så fel alltsammans.
Jag protesterade förstås och sa till henne att hon var tvungen att välja men det lyssnade hon inte på. Faktum var, sa hon, att hennes äktenskap med Urban hade blivit bättre och mer vitalt sedan hon mötte sin älskare, och hon tänkte inte ändra på någonting.
Men trots att hela mitt inre skrek ”nej” så svarade jag ja när hon bad mig behålla hemligheten. Hon var trots allt min älskade syster, inte kunde jag svika henne!
Allt eftersom tiden gick kändes det dock mer och mer obekvämt för mig att känna till hennes hemlighet. Hon till och med ringde och berättade för mig när hon skulle träffa sin älskare – och en gång, när Urban var bortrest, fick hon mig att ta hand om barnen medan hon åkte på en kryssning med den andre mannen...
Men då kände jag att botten var nådd. Jag kunde inte längre tiga och låtsas som ingenting, och det sa jag också till henne. Antingen fick hon göra slut med sin älskare eller berätta sanningen för Urban. Om inte, så skulle jag själv berätta sanningen för honom, förklarade jag.
Hon blev ursinnig. Hur kunde jag ens tänka på att svika henne? Vad var jag för slags syster egentligen? Om jag gjorde allvar av mitt hot tänkte hon aldrig mer prata med mig, sa hon upprört.
Det gjorde ont. Jag kunde inte ens tänka mig ett liv utan Anne-Marie. Men hur ont det än gjorde så stod jag på mig. Jag orkade inte ljuga längre, orkade inte med att bli indragen i hennes smusslande. Innerst inne hoppades jag förstås att hon skulle ta sitt förnuft till fånga men ingenting hända.
Till sist berättade jag alltsammans för Alexander. Han förtjänade att veta, han var trots allt en av Urbans närmaste vänner. Tillsammans beslöt vi oss för att berätta sanningen för Urban, hur ont den än skulle göra. Det var hemskt, det kan jag inte neka till, men vi kunde inte längre stå ut med att låta honom gå där ovetande.
Urban blev ursinnig. Att Anne-Marie varit otrogen var förstås skäl nog, men att hon dessutom valt att ha kvar relationen vid sidan om gjorde alltsammans ännu värre.
Han pratade ut med Anne-Marie, som lovade att göra slut med älskaren, men han kom aldrig över hennes svek och en tid senare skildes de. De beslöt sig för att ha delad vårdnad om döttrarna och även om de inte direkt blev vänner så kunde de i alla fall samsas så pass att vårdnadsbiten fungerade.
Mig har dock Anne-Marie inte förlåtit, trots att det gått ett par år. Jag är medveten om att jag svek henne, men jag kunde inte ställa upp på henne i den situationen, då hon så medvetet och kallsinnigt bedrog sin man. Men jag hoppas fortfarande att hon en dag ska förstå varför jag handlade som jag gjorde och kunna förlåta mig så att vi kan leva som systrar igen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]