Josefina: Mamma visste att hon eller vi barn skulle dö

Efter reklamen: Se också: Mäns våld mot kvinnor – så ser verkligheten ut

Josefina och hennes två år äldre bror leker på gården mellan höghusen i småländska Växjö. Deras träskor klapprar mot asfalten. Inne i lägenheten finns mamma Mona, och ofta Klas, pappan som bor där trots att de är skilda.

Det är en familj i sönderfall. Snart ska något inträffa som krossar barnens liv.

I boken Mona berättar Josefina om sorgen efter mamman, och om den tunga och förvirrande tillvaron efteråt.

– Jag vill ge Mona upprättelse, visa att hon inte är bortglömd. Det är viktigt för mig att få fram att hon inte bara dör där och då, i skogen. Sådana här trauman går inte över för barnen eller andra efterlevande, säger Josefina och fortsätter:

– Hon var en jättestark kvinna som det hade kunnat gå hur bra som helst för om hon inte träffat Klas.

Josefina vill förhindra våld mot kvinnor

Josefina har ett syfte till med boken:

– Vi måste förhindra våldet mot kvinnor. Det ger livslånga konsekvenser för efterlevande generationer. Boken är ett inlägg i samhällsdebatten: Så här blev det för mig, och vad kan vi lära oss av det? Varje år mördas runt 15 kvinnor i en relation, ska vi verkligen tycka att det är okej och inte göra mer?

Vi träffas på bokmässan i Göteborg, ett nytt sammanhang för Josefina. Hon ger ett lugnt och vänligt intryck, och formulerar sig väl – det är som om hennes ord bara väntat på att få komma ut. Och det har de också, i många år.

Hon är en av få som berättar öppet om att vara barnet när en förälder dödar den andra.

– Det är ett stigma, som att det klibbar sig fast på en. Om man är i en dålig situation i livet finns inget utrymme att tala. Om det går bra för en är det inte bra att prata om det, man associeras med själva brottet. Jag är livrädd för det nu, att min öppenhet ska rasera det jag byggt upp.

Skammen går som en röd tråd genom boken. Men vad består den av?

– Det är väl att jag är släkt med både offer och förövare. Jag har varit rädd att någon ska tro att jag har sidor som Klas hade. Och att vara släkt med offret … Kvinnor som utsätts för våld ses som svaga, fast Mona var stark, väldigt stark. Men den som utsätts för systematiskt våld blir svag till slut.

Mordet var brutalt, nästan obeskrivligt. Pappan hade problem med alkohol och blev våldsam när han drack. Han hade överfallit kvinnor tidigare, men det fick inte Josefina veta förrän hon var vuxen. Klas hade till och med försökt bli inlagd för sina psykiska problem.

Hur var stämningen hemma när du var liten?

Josefina funderar en stund.

– Otrygg. Men jag visste inget annat då. Jag tror att det var Klas som bestämde om han skulle vara hemma eller inte, ibland ville han bort från oss, och då gick han. Det finns också oklara minnen som jag inte vill gräva i, som dyker upp ibland.

relationerIrène: Jag glömmer aldrig nätterna pappa var full

Flera personer i omgivningen såg att något var fel. Att pappan drack och blev våldsam, att mamman var utsatt. Det var många bråk, främst om pengar. Mona var förtvivlad över situationen. En granne gjorde en orosanmälan till socialen, men ingenting hände.

– Det var ett svek, som att alla vände bort blicken. Det gör ont.

Pappan misshandlar mamman till döds

Onsdagen den 20 juli 1988 är dagen för katastrofen. Mona och Klas gör något drastiskt. De tar med Josefina och hennes bror till socialtjänsten och lämnar in dem där. Mona är helt desperat, och hävdar att hon inte kan ta hand om barnen längre.

Därefter sätter sig föräldrarna i bilen och kör norrut. De campar i en skog, vid en sjö i Bergslagen. Det är där mordet sker. Pappan är påverkad av alkohol och tabletter, han misshandlar Mona svårt, dödar henne och skär bland annat bort kroppsdelar.

Efteråt åker Klas till polisen och anmäler sig själv. Han döms till sluten psykiatrisk vård och bedöms som mycket farlig, med en personlighetsstörning. Först långt senare får Josefina veta mer om det som hänt – själv säger pappan alltid att han inte minns.

En kaosartad tid följer för den lilla fyraåringen och hennes bror. De flyttas först till ett tillfälligt familjehem på annan ort, där Josefina känner sig som en besökare. Hon längtar efter sin mamma och kan inte ta in att hon inte finns längre.

Efter en tid kommer de till en familj i Göteborg. I boken beskriver Josefina det som att de ”förflyttas och hanteras”.

– Vi var som ett problem som skulle lösas. Ingen trodde ändå att det kunde gå bra för barn som råkat ut för det som vi gjorde. Både jag och min bror har levt extremt tuffa liv, samhället har inte riktigt tagit ansvar för oss. Vi kunde ju inte hjälpa vad som hände! Det var ett trauma, och dessutom – hur var det hemma åren före mordet? Det vet inte jag eftersom jag var så liten.

De nya föräldrarna vill väl, de är bra och trygga, området är välbärgat. Men uppbrotten har satt djupa spår: Genom hela uppväxten bär Josefina på en stark känsla av att hon måste vara tacksam och snäll mot alla – annars kanske ingen vill ha henne.

– Ibland känns det som om hela mitt liv har handlat om att göra andra glada, för att säkra att jag är trygg. Min anknytning till människor blev förstörd.

livsödenMarie är fotbollsspelare – och bipolär: ”Nu har jag hittat livsglädjen igen”

Under gymnasieåren drabbas hon av en svår depression och vill ta sitt liv. Men hon överlever.

– Då accepterar jag att jag kommer att behöva fortsätta leva. Men hur skulle jag klara alla smällar som kommer? Jag bestämde mig för att bli starkare psykiskt.

Josefina besöker pappan på mentalsjukhuset

Vad händer då med kontakten med pappan? Jo, Josefina besöker honom på mentalsjukhuset någon gång per år. Signalerna hon får från socialtjänsten och från sin förmyndare är att det borde hon. Och hon ville göra honom glad.

– Jag fick höra att han behövde det. Men långt i efterhand har jag känslan av att bli ifrågasatt för att jag gick dit, liksom ”varför tycker du inte att han är en fruktansvärd människa som du vill ha bort ur ditt liv?”

Många år senare släpps Klas ut och får bo i egen lägenhet på ett sjukhem. Att han är fri gör Josefina skräckslagen och hon vill inte träffa honom mer. 2012 dör han.

Ångrar du att du besökte honom, när du i efterhand fått veta mer om hur mordet gick till?

– Det är en väldigt svår fråga. Jag vet faktiskt inte.

Hon tystnar en stund.

– Jag är väldigt ambivalent till honom. Han bär skulden, men han försökte få hjälp före mordet. Var han en sjuk person, eller en galen psykopat? En ond man vill jag inte träffa, men en psykiskt sjuk man som försökt få vård? Det är så många lager i detta, ingen förstår komplexiteten.

För att skriva boken har Josefina läst journaler, anteckningar av mamman, brev från en studiekamrat till mamman, hon har träffat och pratat med en ungdomskärlek till Mona, och mycket mer.

Vad har du fått för bild av din mamma?

– Att hon var briljant intellektuellt sett. Hon var suveränt bra med ord och intresserad av konst, musik och litteratur. Jag har också förstått att hon var lite av en perfektionist, och det är verkligen inte jag, säger Josefina och skrattar till.

– Samtidigt finns en annan bild, att hon skulle ha brustit som mamma. Men det är svårt att veta hur mycket press hon var under. När de gick till socialkontoret den där dagen och lämnade mig och min bror, då tror jag att hon visste att det var hon eller vi barn som skulle dö. Hon var desperat och offrade sig.

Efter att bland annat ha bott i Australien många år och studerat till logoped i Uppsala är Josefina tillbaka i Växjö. Hon har ett jobb där hon hjälper människor, hon är gift och har två barn. Hon håller sig mentalt stark genom att vara i skogen, meditera, bada isbad, och träna.

Men inget har hjälp henne så mycket som att bli mamma.

– Det öppnade upp något, jag fick in glädje i mitt liv. Jag ska jobba jättejättejättehårt för att mina barn ska få de rötter som jag aldrig haft, ett hus kanske, en punkt som ingen kan ta ifrån dem.●