Författaren Johanna Sernelin: ”Jag vill vara där det skaver”
De hade spanat in varandra ett tag, där på gymmet i Jönköping. Han såg bra ut, var trevlig och några år äldre än Johanna Sernelin, som då var i 23-årsåldern. Hon föll som en fura och de blev ett par. Att han inte skulle vara singel var inget som Johanna ens funderade på.
— Jag var jättekär i honom och var övertygad om att han var den rätte. Vi umgicks hela tiden och jag investerade både tid och känslor i honom. Men efter ett tag kände jag att det var något som skavde. Vi var alltid hemma hos mig eller sågs på stan, men aldrig hos honom. Det var något han inte berättade, säger Johanna och skrattar lite när hon berättar om sättet hon tog reda på vad det handlade om; det är sådant man brukar se på film.
Konfronterade mannen
— Eftersom jag visste var han bodde smög jag mig dit vid ett tillfälle då han inte var hemma, tog mig in i fastigheten och fram till hans dörr. På brevlådan stod två namn. Då förstod jag att vi var tre i förhållandet…jag hade anat att det kanske var så, men att stå inför faktum kändes som ett knytnävsslag i magen.
När hon konfronterade honom erkände han att han var sambo. Men han lovade dyrt och heligt att han skulle lämna henne, att det var Johanna han ville dela sitt liv med.
—Men jag kunde inte längre lita på honom. Han skulle kunna göra samma sak mot mig längre fram. Tvivlen gnagde inombords, säger Johanna.
Det visade sig att hon hade haft rätt. Sambon den var inte det enda han hade undanhållit henne. Han hade även undanhållit att han dejtade flera kvinnor.
—När han skickade sms till mig kunde jag se att samma sms hade skickats till flera nummer. Först fattade jag inte vad det handlade om, men det visade sig att numren gick till andra kvinnor, som alltså fick samma kärleksfulla meddelanden som jag. Då klippte jag bara av, jag ville aldrig mera se honom, säger Johanna, som blev knäckt och ledsen över det fruktansvärda sveket. Men hon grävde inte ner sig i sorgen.
Kort därefter åkte hon till Kanada för att plugga och miljöombytet gjorde att hon snabbare kunde lämna den jobbiga erfarenheten bakom sig.
Otrohetsaffärer
—Jag var ju de facto den ”andra” kvinnan och deltog, helt ovetande, i ett triangeldrama med otrohet. Det har lärt mig att man inte ska vara så snabb att döma när man hör talas om otrohetsaffärer. Allt är inte som det verkar, konstaterar hon.
Då när det hände var hon arg. I dag tycker hon mest att det är sorgligt att han behövde hålla på som han gjorde. Han kan ju inte ha mått särskilt bra, resonerar hon.
Jag kände att det var nu eller aldrig
Men det ofrivilliga triangeldramat förde också något gott med sig. När Johanna, under sin första föräldraledighet, började skriva på sin första roman handlade den just om en otrohetsaffär; som författare gräver man gärna där man står och använder sig av egna erfarenheter.
Drömmen om att bli författare har hon närt sedan barnsben. Hon skrev tidigt illustrerade berättelser i små häften och när hon var 11 - 12 år försökte hon och en kompis sig på att skriva en deckare. Men det var alltså först vid fyllda 30 som hon bestämde sig att ta tag i drömmen på allvar.
—Jag kände att det var nu eller aldrig och jag ville försöka leva på skrivandet. Jag var föräldraledig med mitt första barn och hade luckor av egen tid här och där, exempelvis när jag ammade. Jag hade ett påbörjat manus som jag tog upp igen och jag skrev under varje ledig stund, orden bara flödade!
Roman och noveller
Förutom romanskrivandet har hon även skrivit en mängd noveller, varav många publicerats i Året Runt. Så att det fanns talang rådde det ingen tvekan om. Men att ro i land ett romanprojekt är lättare sagt än gjort, trots att Johanna är effektiv, snabb och flyhänt.
Det första manuset blev refuserat. Det blev även kommande sju manus som hon skickade in till olika förlag. En person med mindre uthållighet och jäklar-anamma hade kanske gett upp och tänkt att detta är inget för mig. Men sådan är inte Johanna. Hon kavlade upp ärmarna och påbörjade ett nytt skrivprojekt efter varje nej. Det fanns inte på kartan att ge upp.
—Jag tog inte refuseringarna jättehårt utan försökte i stället dra lärdomar av mina misstag och göra bättre nästa gång. Jag deltog också i några skrivarkurser. Jag har alltid haft huvudet fullt av idéer och uppslag, så det fanns mycket att ta av när jag började om med ett nytt manus, säger Johanna och berättar att tack vare hård disciplin och en vilja av stål har hon lyckats hålla drömmen om att bli författare levande.
När hon blev mamma för andra gången 2020 blev det ju inte direkt enklare att hitta tid för skrivandet.
—Men jag är morgonpigg och brukar stiga upp vid 04.30 så att jag får några lugna, ensamma timmar till att skriva innan resten av familjen vaknar. På eftermiddagarna är jag ganska trött efter att ha jobbat hela dagen, då ger jag hem och barn fullt fokus. Men visst händer det att jag börjar fundera på mina bokkaraktärer medan jag nattar den yngste, det är oundvikligt, säger Johanna med ett leende.
För så är det ju med författande och den kreativa processen. Det ligger alltid och maler lågintensivt i huvudet, det är inte så enkelt som att man kan stänga av och sätta på. Att ge sig tid och utrymme att få ur sig berättelsen är a och o.
Äntligen författare
Johanna arbetar som socialsekreterare, ett jobb hon trivs med eftersom det handlar om människor. Och människor, våra beteenden och drivkrafter, upphör aldrig att fascinera henne. Genom skrivandet kan hon gräva ner sig och utforska människans mörkaste skrymslen.
Det är enormt tillfredsställande
—Skrivandet är en del av mig och en stor passion, det gör mig lycklig, särskilt när jag får flow och alla pusselbitar faller på plats. Det är enormt tillfredsställande att mejsla fram karaktärer och utsätta dem för diverse svårigheter. Samtidigt drivs jag av viljan att dela med mig till världen. Att andra ska få ta del av mina historier, säger Johanna, som definierar sig själv som en riktig litteratur-nörd. Allt som har med skrivandeprocessen tycker hon är spännande. Hon läser också mycket.
I dag, sju år efter att hon började skriva seriöst och tre år efter att hon påbörjade debutromanen kan hon äntligen titulera sig författare. Ordberoende förlag ville ge ut boken – och ytterligare två böcker som hon har skrivit och som kommer senare i år.
78 slag i minuten är ett samtida relations- och triangeldrama om att våga möta sitt inre mörker och att utvecklas som människa.
Men det har varit en lång och mödosam process med om- och bearbetningar. Johanna tog hjälp av en lektör som stöttade och gav tips när råmanuset var klart. Lektören såg berättelsens potential, men såg också vad som behövdes för att nå ända fram till utgivning.
Debutromanen är Johannas kvitto på att det är fullt möjligt att uppnå författardrömmen.
Drabbas av tvivel
—Jag är jätteglad över att äntligen få ett manus antaget av ett förlag. Det är ett första steg mot att kunna leva på detta. Det vore fantastiskt att bara få ägna mig åt att skriva, men jag inser att det kan vara svårt att få det att gå runt ekonomiskt. Men förhoppningsvis kan jag jobba deltid i framtiden så att jag får mera tid till att skriva, säger hon.
Som alla författare drabbas hon ibland av tvivel. Är jag tillräckligt bra? Tänk om ingen vill läsa mina böcker?
—Det är en skrämmande tanke nu när jag äntligen kommer ut med en bok. Att ingen är intresserad. Eller att jag får negativ kritik. Eller tvärtom, tänk om det blir jättestort…?
Johanna kan inte låta bli att le. Att sälja böcker i miljonupplagor i hela världen är förstås den ultimata drömmen. Vilken författare vill inte det? Men med framgång kommer också krav på att exponeras, för att sälja ännu mer.
—Jag vill självklart nå ut och få bekräftelse av mina läsare, men samtidigt är jag en blyg person som helst bara vill sitta på min kammare och skriva böcker!
Det här är Johanna!
Namn: Johanna Sernelin.
Ålder: 37 år.
Familj: man och två barn, 7 och 2 år.
Bor: i Jönköping.
Gör: socialsekreterare och författare.
Aktuell med: Romanen 78 slag i minuten (Ordberoende).