Malin Karim skriver om kvinnlig frigörelse: ”Massor av saker vi fortfarande skammas för”
– Det finns fortfarande massor av saker som vi kvinnor skammas för men som är fritt fram för männen att göra, säger hon.
Hermine är 46 år gammal, bor i en vacker våning, har man och två barn, ett bra jobb och en stabil ekonomi. Hon är familjens projektledare, den som håller ordning på tandläkartider, utvecklingssamtal och inköpslistor. Hon jobbar heltid, hjälper svärmor, lagar maten, fixar nya skridskor och ser till att det finns rena kläder.
Hon är också utbränd, på kanten till sammanbrott och tycker sig för första gången se klart – hur allt sker på männens villkor medan kvinnorna förväntas sköta jobb, hus och barn utan knot samtidigt som de konstant förminskar sig själva.
I ett smått maniskt tillstånd lämnar hon sin familj åt dess öde och ger sig ut på en resa som går ut på att frigöra sig från både patriarkatet och jordelivet och i stället bejaka de sju dödssynderna.
Jag är Gud är Malin Karims debutroman
Ungefär så hade man kunnat beskriva handlingen i Jag är Gud, som är frilansjournalisten, bloggaren och krönikören Malin Karims debutroman.
– Det där med dödssynderna kan verka föråldrat, men det finns fortfarande massor av saker som vi kvinnor skammas för men som är fritt fram för männen att göra. De får supa, ligga och frossa på ett helt annat sätt. Man kan säga att det här är en bok som handlar om en kvinna som ger sig ut för att hitta sig själv och göra revolt, skriven med lika delar ilska och humor, säger Malin.
Malin Karim gick in i väggen och blev sjukskriven
Den där ilskan väcktes hos henne när hon själv hade gått in i väggen 2016. Malin säger att hennes symtom till stor del liknade dem som Hermine i boken har – plötsligt stod hon utanför ytterdörren med nyckeln i handen men kunde inte för sitt liv förstå hur den skulle användas, smörpaketet hittade hon i byrålådan och mitt i en konversation kunde orden bara försvinna spårlöst i hennes huvud.
Malin blev sjukskriven och tillät sig själv för första gången att bara vila.
– Det var en lång process där mycket tid gick åt till att sova. Jag tittade på småputtriga, gulliga tv-serier som inte riskerade att väcka någon reaktion hos mig. Min man fick ta allt som rörde barnen och jag hade ingen mejl på ett helt år. Min terapeut sa att jag skulle djupandas tre gånger om dagen och jag tyckte först att hon var dum i huvudet, men när jag testade upptäckte jag att jag faktiskt andades jättesnabbt. Allt som allt tog det ett år att komma tillbaka, men än i dag kan jag ibland tycka att jag inte är helt återställd.
Tid att fundera över samhällsstrukturer
Under sjukskrivningen hade Malin tid att reflektera. Över sin egen situation, men också över samhället i stort och över alla de kvinnor som i form av familjens projektledare vänder ut och in på sig själva ända tills de utmattade rasar in i den berömda väggen.
Insikterna gjorde henne förbannad.
– Bara av att vara utbränd blir man lite arg, för det är ett så onödigt tillstånd egentligen. Mitt under sjukskrivningen fick jag dessutom sparken från mitt dåvarande jobb och det var ju något taskig tajming. Då blev jag ännu argare och kände som Hermine – här har jag slagit knut på mig själv, varit duktig flicka och klarat av allt, men någonstans tappat bort mig själv på vägen. Så jag skrev en krönika som hette Saker jag skulle göra om jag inte vore så jävla väluppfostrad.
Trött på det perfekta och tillrättalagda
Krönikan blev aldrig publicerad, men den hade väckt något inom Malin som fortsatte att skriva på samma tema. Idén om en kvinna som plötsligt en dag reser sig upp och bara lämnar allt inspirerade henne och under de kommande åren tog ett bokmanus form. Mycket av den miljö som Hermine rör sig i kommer från Malins iakttagelser av sin samtid.
– Allt är så tillrättalagt och perfekt – på Instagram, på bloggar, i reportage. Jag står inte över det där, jag finns också på Instagram och lägger ut bilder, men jag tror att vi måste fråga oss lite oftare vad som egentligen spelar roll. Vill man verkligen ha det där perfekta? Eller vill man kanske rädda gorillor uppe i bergen i stället för att sitta på Stureplan och sippa champagne? Mycket i boken är en analys av både mig själv och vår samtid.
Malin Karim har alltid drömt om att bli författare
I perioder, när annat i livet kommit emellan, har bokmanuset legat orört. Att det faktiskt skulle bli en färdig roman i slutändan vågade Malin aldrig tro på –trots att författardrömmen alltid funnits där.
– Jag skrev mina första böcker som sjuåring. Jag läste Fem-böckerna och blev väldigt inspirerad, så jag satte mig och skrev Sex-böckerna – vilket ju i dag kan tolkas helt fel. De handlade i alla fall om sex kompisar, fem av dem hette ungefär samma som de i Fem-böckerna och den sista hittade jag på. Jag älskade att skriva berättelser och har alltid haft en enorm beundran för Astrid Lindgren. Men jag har alltid tänkt att författare är ju ingenting man kan bli, så jag blev journalist i stället.
Genom åren har Malin arbetat med skrivande i olika former, både som frilans och som fast anställd. Sedan sjukskrivningen är hon frilans på heltid och trivs med det, även om det också innebär en viss press.
– En liten stund varje dag är jag stressad över frilanslivet. Det passar mig jättebra och samtidigt inte alls. Jag är en lite svartsint person som ofta tänker att nu tar allting snart slut och är över. Stressen att tjäna pengar är konstant närvarande. Men det är samtidigt så kul och jag kan bestämma över min tid helt själv. Om jag vill sitta och skriva klockan 22 på kvällen kan jag göra det.
Så träffades Malin och Alexander Karim
Att hennes första roman nu kommer ut i bokhandlarna – allt självtvivel till trots – tackar hon sin man, skådespelaren Alexander Karim, för. Tillsammans har de tidigare skrivit och gett ut två barnböcker, och hans inställning till nya utmaningar har sporrat Malin och fått henne att också våga satsa.
– Alexander har liksom inget överjag. I hans värld får man en idé, skriver en bok och så ges den ut. Jag har alldeles för stort överjag och tänker att så kan man ju bara inte göra. Jo, skriva kan man, men det hamnar ju byrålådan sen. När vi fick idén till barnböckerna började han i alla fall kontakta förlag på en gång, och så gick allting vägen direkt. Då insåg jag att det kanske går att göra så. Och att det är bättre att chansa och få skit, än att låta den ligga kvar i byrålådan.
Ändå säger hon att det tog henne ett drygt halvår att smälta att hon faktiskt fått ett bokkontrakt.
– Alexander var så entusiastisk och ville fira, men jag kunde knappt prata om det först. Det var så overkligt. Jag fick nypa mig i armen flera gånger, många blåmärken blev det. Men jag är så otroligt tacksam att jag hittade någon som förstod vad jag ville säga med den här boken.
Malin och Alexander har varit ett par i 15 år, men känt varandra betydligt längre än så. De träffades redan under skoltiden hemma i Helsingborg och var först kompisar. I 20-årsåldern flyttade Malin till Stockholm och Alexander till USA och deras kontakt ebbade ut. Men så en kväll i mitten av 2000-talet träffades de av en slump under en utekväll i deras gamla hemstad.
– Han skickade fram sin bror till mig som fick säga att ”Alex har tänkt på dig under alla de här åren”. Då kan han ju komma fram och säga det själv, tänkte jag. Men sedan tog det ett år och så var vi ett par. Sju månader senare var jag gravid med vårt första barn.
Alexander och Malin Karim har tre barn ihop
I dag har äldsta dottern Alba hunnit fylla 14 och fått två yngre bröder – Elias, 12, och Louie, 7. Familjen bor i Stockholm och har nyligen utökats med valpen Poppy, en fransk bulldog. Malin säger att hon är en riktig hönsmamma.
– Jag tror alltid att de fryser eller är hungriga. Jag kan nog vara ganska sträng, men också rättvis hoppas jag. Och jag försöker alltid erkänna när jag har gjort något fel och hålla en dialog med dem om deras tankar och känslor. Sen tycker jag själv att jag är jätterolig och jättecool, men det tycker inte de. De tycker snarare att jag är cringe och stel, men jag bara njuter av det.
Högre press på mammor
Att vara gift med en skådespelare innebär att det i långa perioder är Malin som ensam tar ansvar för barn och hem, när Alexander är i väg på olika filminspelningar.
Hon tycker att det för det mesta jämnar ut sig eftersom han tar merparten av ansvaret när han är hemma igen, men hon är medveten om att långt ifrån alla har det så. Många kvinnor har – liksom Hermine i boken – huvudansvaret årets alla dagar, och det gör Malin heligt förbannad att vårt samhälle ser ut på det viset.
– Många kvinnor har ett stort kontrollbehov, och det är inte vårt fel. Det är snarare samhället som har lagt det på oss, men eftersom det också finns många lata, jävla män där ute är det ingen bra kombination. Det tas för givet att mamman ska göra allt – skolor och förskolor vänder sig automatiskt till mamman och ribban för vad som krävs för att betraktas som en bra pappa är betydligt lägre än för mammor. Mammor ska koka, safta, baka, skjutsa, träna och sy medan pappor bara behöver lattja lite på en fotbollsplan. Hade jag haft lösningen på det här hade jag tagit patent, men helt klart är att vi behöver omprogrammera oss som samhälle. Det är svårt, men inte omöjligt.
Något positivt kom ur utbrändheten
För egen del tycker Malin att utbrändheten lärde henne något viktigt. Numera säger hon inte automatiskt ja till allting, utan tänker efter före.
– Jag har lärt mig att det inte är farligt att säga nej. Tidigare svarade jag på mejl inom en sekund och varje gång svarade jag ja. Det gör jag inte längre, även om jag fortfarande vill vara till lags. Jag låter det vara och känner efter innan jag svarar. En annan sak som jag har tagit med mig är att jag måste gubbvila en liten stund varje dag. Jag tar tio minuter och bara sluter ögonen, det är fantastiskt skönt och jag har ynnesten att kunna göra det eftersom jag jobbar hemifrån.
Att Jag är Gud snart finns tillgänglig för alla att läsa, gör Malin både glad och väldigt nervös. Glad för att äntligen få dela med sig av den historia som hon har levt med så länge och nervös för att den inte ska tas väl emot.
– Jag är väldigt känslig av mig, så det senaste året har jag försökt tuffa till mig för att jag inte ska ta åt mig om den blir sågad. Men det är ändå jättenervöst, för det här är ju som ens bebis och man vill att folk ska ta den till sig och älska den. Det är otroligt spännande också förstås, jag blir helt fnittrig när jag tänker på det.
Även om utmattning och sjukskrivning inte är en erfarenhet som Malin önskar någon annan, kan hon så här flera år senare se att något gott trots allt har kommit ur den upplevelsen för hennes del.
– Jag hade aldrig skrivit två barnböcker och en roman om inte det hade hänt, det är jag ganska säker på. Inte för att jag är lat, men för att mitt överjag är alldeles för stort. Jag kanske behövde en liten spark för att livet skulle ändra riktning.