Tvåbarnsmamman Jenny har en cp-skada: ”Jag har aldrig tvivlat på min förmåga att vara mamma”
– Välkomna till kaoset, säger hon.
Storasyster Astrid, 2,5 år, har precis hämtats på förskolan, medan lilla lillebror Gösta, som föddes i mitten av sommaren, har varit på BVC och fått vaccin. Just nu är Jenny föräldraledig och förklarar att det var en stor omställning att bli tvåbarnsmamma.
– Det är mycket att få ihop vardagssysslorna, hålla båda barnen nöjda och hantera den nya trotsåldern som precis kommit… Samtidigt som det självklart är helt fantastiskt, säger Jenny.
Att bli mamma var aldrig en självklarhet för Jenny. När hon föddes drabbades hon av syrebrist, vilket ledde till en skada i hjärnan. Hon fick diagnosen dyskinetisk cerebral pares, ett rörelsehinder som innebär att hon har ofrivilliga rörelser i kroppen, med störst påverkan på händer och tal.
– I tonåren var det svårare för mig än kompisarna att hitta en kille. Jag tänkte att jag kanske aldrig hittar någon, och att jag får adoptera eller vara familjehem i stället. Att jag ville ha barn har jag alltid vetat, och jag har aldrig tvivlat på min förmåga att vara mamma, säger Jenny bestämt.
Att jag ville ha barn har jag alltid vetat
För Jenny har det mestadels inte varit några problem att hitta kompisar eller sammanhang på grund av sin diagnos. Men i högstadiet blev det svårare, och hon hamnade utanför kompisgänget.
– Plötsligt var det inte lika coolt att vara kompis med mig längre. Då kunde jag vara ganska arg och ledsen, tänka ”varför har just jag CP?”, och känna att det var orättvist. Jag ville bara vara som alla andra och inte sticka ut.
Många följer Jenny Larsson på Instagram
I nian bytte Jenny klass och fick så småningom nya vänner igen. Sedan dess har hon inte haft samma problem eller fastnat i tankar om orättvisa på samma sätt. Tvärtom har hon ett väldigt starkt driv och en slående optimism. I beskrivningen på hennes Instagram-sida, där nästan 50 000 personer följer hennes vardag, står det högst upp: kan själv!
– Jag är ofta glad, positiv och har lätt till glädje, men som tonåring var det inte lätt att sticka ut. Det är mer på senare tid jag har blivit trygg i mig själv och min diagnos. Mycket tack vare min Instagram, faktiskt. Nu känner jag mer: ”titta på mig, jag får också vara här”, säger hon och skrattar.
På sin Instagram berättar Jenny om hur vardagen med en CP-diagnos kan se ut, informerar och svarar på frågor. Hon uppmanar ofta följarna att våga fråga henne om sina fördomar kring personer med CP, och svarar alltid ärligt och öppet.
– Mitt konto växer hela tiden och ger mig väldigt mycket energi. Jag startade upp det för att jag var uttråkad under pandemin, men jag märker hur mitt självförtroende har ökat sedan jag startade det. Jag har aldrig fått något näthat, det är bara personer som skriver till mig hur inspirerande och fantastisk jag är!
Känner sig som elefanten i rummet
Jenny är inredningsintresserad, vilket syns i den ombonade villan med stora glaspartier ut mot trädgården och altanen, som Jenny själv ritat och byggde klart i somras ihop med sin sambo.
Vi sitter i soffan i familjens vardagsrum med ljusgrå väggar och ett tipi-tält till barnen att leka i. Gösta börjar gnälla i sin babysitter och Jenny lyfter vant upp honom och börjar amma.
– Alla har ju någon gång hört begreppet ”cp”, men min typ är inte så vanlig. När jag kommer in i ett nytt rum blir det lite som elefanten i rummet och jag märker att folk blir osäkra och lite rädda, säger hon och ler.
Jenny berättar engagerat om sin diagnos och är oerhört påläst. Hon berättar om fördomar som att till exempel alla som är cp-skadade skulle ha en intellektuell nedsättning – vilket inte stämmer.
– Det är ju en hjärnskada, vilket kan låta negativt, men idag vet jag att det inte är det. Jag har alltid gått i en ”vanlig klass” och aldrig behövt assistent. Jag klarar det jag behöver själv, med anpassning såklart.
Vissa saker, som att knäppa knappar på barnens tröja, kan vara pilligt, och det tar lite längre tid för henne att knyta skor och sätta upp håret. Något hon beskriver med en axelryckning.
– Smycken kan vara svårt, men det är ju inte direkt viktigt. Vissa saker tar bara längre tid, men jag klarar ju av det!
Med åldern har Jenny bättre kunnat acceptera sig själv och våga ta plats. När hon tidigare fick en full kopp kaffe på ett café till exempel, och visste att det skulle bli svårt att dricka utan att spilla, hade hon hellre tackat nej än att ta emot den.
– Då kunde jag skämmas över att jag inte klarade av det. Nu frågar jag bara om de kan hälla ut lite kaffe i stället.
Kände sig diskriminerad på arbetsmarknaden
Jenny pratar mycket om att välja att få saker att funka. Ett tankesätt hon har fått med sig sedan barnsben tack vare sina föräldrar.
– Mina föräldrar har alltid stöttat mig och fokuserat på rätt saker som att jag ska ha vänner och klara av att hänga med mina jämnåriga. Jag var lite senare än andra med att kunna cykla utan stödhjul eftersom det var svårt med motoriken. Men pappa tragglade på: ”du måste kunna cykla för att hänga på dina vänner – jo, du kan visst”, härmar hon sin pappas röst med ett skratt och fortsätter:
– De lärde mig att ta för mig och klara av saker själv.
Vissa situationer har förstås varit jobbiga. Som när alla andra i klassen från Jönköping University fick jobberbjudanden direkt efter utbildning till arbetsterapeut, men det dröjde mycket längre för Jenny. Eller den där gången då hon gick bredvid på ett jobb som vårdbiträde, men fick ett nej eftersom vissa moment tog lite längre tid och arbetsgivaren sa att hon inte kunde ”ta risken” att anställa henne.
– Då tänkte jag: ”Hallå, jag är ingen risk”, och anmälde det till Diskrimineringsombudsmannen.
I dag jobbar Jenny som arbetsterapeut på en arbetsplats hon trivs väldigt bra hos.
– Mitt jobb är väldigt viktigt för mig. Dels kunde jag lära mig mer om mig själv och min kropp under utbildningen, dels kan jag hjälpa andra. Ibland träffar jag andra med liknande diagnos, då har jag fått höra att jag är en bra förebild av patientens föräldrar, att de kan se en ljusare framtid.
Det var förresten i samband med utbildningen till arbetsterapeut som hon träffade och flyttade ihop med Robert, som hon nu bott ihop med i över tio år. De träffades genom gemensamma bekanta och var först vänner i flera år innan de insåg att det fanns mer än vänskapliga känslor mellan dem.
– Han är från Göteborg och vi flyttade ihop när vi båda skulle plugga i Jönköping, så vi fick uppleva studenttiden ihop. Vi fick massor av kompisar som vi har kontakt med än idag.
Efter studierna flyttade paret till Örebro för att jobba ett par år, men när Jenny blev gravid kom hemlängtan och de flyttade tillbaka till hennes hemstad Karlskoga.
– För mig är det en stor glädje att bo nära familjen. Vi umgås mycket och de har hjälpt mig en hel del med barnen.
Jenny Larsson om första tiden som tvåbarnsföräldrar
Den första tiden som tvåbarnsföräldrar har Robert och Jenny varit lediga ihop för att förenkla vardagen. Men när Robert skulle iväg för ett par veckor sedan fick Jenny för första gången vara ensam med båda barnen på dagen, något hon varit väldigt orolig över.
– Det gick ju jättebra! Ibland vågar jag inte saker i och med mina svårigheter, men det handlar ju om att våga och kasta sig ut. Man behöver inte ha så höga krav på sig själv, men jag lyckades till och med natta båda barnen innan Robert kom hem. Nu är jag inte alls orolig längre för att vara själv med dem.
Storasyster Astrid har tröttnat på att vara inne och går ut i trädgården med Robert och hoppar studsmatta. Gösta har somnat, och Jenny lyfter försiktigt över honom i ett babynest. Hon tittar ut mot Robert och Astrid som skrattar ute i studsmattan och ler.
– Robert är lugn och omtänksam. Vi kompletterar varandra väldigt bra – jag är gasen och han är bromsen i vårt liv. Jag har många idéer och vill mycket, medan han ser till att vi stannar upp och tänker efter ordentligt innan vi gör något. Vi har faktiskt inte stött på några fördomar om oss som par.
Jenny Larsson kallar sig ”funkivist”
Idag hjälps de båda åt med att filma och fota till Jennys Instagram. Förhoppningen är att kunna lägga mer tid på att sprida kunskap och utbilda om livet med cp i framtiden, kanske genom att föreläsa.
Jag tycker att alla ska kunna delta i samhället på samma villkor
– Jag kallar mig ”funkivist”. För mig är det någon som står upp för alla med funktionsnedsättning – det är en fråga jag brinner för. Man behöver inte göra det så komplicerat, att anpassa en lokal eller toalett så den funkar för alla är ju inte dåligt för någon. Jag tycker att alla ska kunna delta i samhället på samma villkor och få sin röst hörd, säger Jenny Larsson.
