Katarina skriver om en arbetsmarknad som inte är för alla: ”Jag med funktionsvariation väljs bort”
– I dag kan jag kalla mig författare när folk frågar vad jag arbetar med, säger hon.
På soffbordet i Katarina Frankel, 57, och maken Johans ljusa lägenhet högst upp i ett sjuvåningshus i stadsdelen Klostergården i Lund ligger tre böcker.
De är samtliga skrivna av henne och i den senaste, som kom i början av sommaren och som har titeln Alla behövs, berättar hon om arbetsmarknadens begränsningar för människor med funktionsvariationer och sin egen långa kamp för att få ett arbete och en meningsfull sysselsättning.
Se videon: Mamma Natalie "Alla barn har rätt att känna pirret i magen"
– Det finns ingen förståelse från arbetsgivarnas och samhällets sida om att vissa av oss behöver lite längre tid för att utföra samma arbete som andra. Dessutom har man tagit bort de enklare jobben som fanns förr, säger hon.
Katarina Frankel
Ålder: 57 år.
Yrke: Författare och diakoniassistent.
Familj: Maken Johan Jönsson, 65, och hunden Lovisa, 8.
Bor: Lägenhet i Lund.
Katarina använder hellre ordet funktionsvariation än funktionsnedsättning som hon tycker är stigmatiserande. I sin senaste bok berättar hon dels om sina egna erfarenheter från en för henne otillgänglig arbetsmarknad, dels innehåller den intervjuer med barn och vuxna som berättar om sina erfarenheter av att leva med en funktionsvariation.
– Det jag vill är att man ska se det friska i varje människa i stället för att utestänga dem som inte är som andra. Det är därför min bok har fått titeln Alla behövs, berättar hon.
Blev mobbad som liten och kallad "cp-unge"
Katarina föddes med en mindre, halvsidig cp-skada och i hela sitt liv har hon fått kämpa mot mobbning och för att bli accepterad.
Det har handlat om alltifrån att Katarina i skolan blev kallad för "cp-unge" till att arbetsgivare inte vågat anställa henne eftersom de varit rädda för att inte kunna hitta rätt arbetsuppgifter till henne.
– Jag har utbildat mig till både vårdbiträde och diakoniassistent, men i stället för att betrakta mig som en resurs har många arbetsgivare sett mig som någon de måste hjälpa, berättar hon.
Ibland har den positiva stämningen som uppkommit vid till exempel ett telefonsamtal med en arbetsgivare eller myndighetsperson förvandlats till en pinsam situation när de träffat Katarina i verkligheten.
– Jag brukar säga att jag har ett dolt handikapp. Mina svårigheter syns inte på mig och märks framför allt inte när jag pratar med någon i telefon. Det kan både vara en nackdel och en fördel, berättar hon.
Svårigheten att komma in på arbetsmarknaden har för Katarina inneburit långa perioder med arbetslöshet mellan olika arbetsmarknadsinsatser, arbetsträning, lönebidragsjobb och tillfälliga praktikantanställningar. Allt detta har såklart tärt på självkänslan.
– Jag vill att samhället ska bli bättre på att ta hand om våra förmågor i stället för att fokusera på vad vi inte kan. Vi har alla något att bidra med.
Jobbade som vårdbiträde i Lund
Katarina är påverkad av att hon blev kallad "cp-unge" i skolan och känner att hon i hela sitt liv har fått kämpa i en uppförsbacke.
– Jag kände mig utanför, men vi är alla människor. Jag föddes med en funktionsvariation, men det är även något man kan drabbas av efter till exempel en trafikolycka.
Efter gymnasiet på Polhemsskolan i Lund kämpade Katarina i många år för att få ett fast jobb, först som vårdbiträde på äldreboenden.
Men hon fick bara tillfälliga anställningar, ofta med stöd av ersättning från arbetsförmedlingen eller försäkringskassan.
– Min cp-skada gör att allting tar lite längre tid för mig. Jag har svårt att skaffa mig en överblick och samordna arbetsuppgifter i förhållande till varandra. Jag klarar det, bara det får ta lite längre tid. Men då blir det lätt någon som tar över uppgiften för att ”hjälpa” mig att göra det lite fortare och då lär jag mig ingenting. Det är bättre att man säger till mig ”du fixar det” än erbjuder sig att hjälpa mig.
När det är många saker som händer samtidigt kan Katarina ha svårt att koncentrera sig, men får hon bara lite tid på sig klarar hon det.
– Men problemet med att ha ett handikapp som inte syns är att det inte märks förrän man hamnar i en speciell situation. Jag kan till exempel inte hitta mina kompisar om de gått in i förväg i en fullsatt teatersalong.
Samtidigt har hennes goda förmåga att ta kontakt med människor och uttrycka sig uppskattats. Ofta har hon setts som en extraresurs av den övriga personalen och hennes arbetsgivare som inte har ansett sig ha tiden att lära henne de ordinarie arbetsuppgifterna.
– I stället är jag den som har fått sitta ner med de gamla på äldreboenden och prata med dem eller gå på promenader tillsammans med dem. På ett äldreboende som jag jobbade på sjöng jag sjömansvisor tillsammans med en äldre farbror som varit sjöman.
Katarina stortrivdes med det och kände att hon gjorde något meningsfullt.
– Men när praktiklönen eller arbetsmarknadsstödet upphörde fanns det inga pengar till att anställa mig.
I dag är arbetsmarknaden tuff och stressig
När Katarina upptäckte att det var svårt att få arbete inom vården valde hon i mitten av 90-talet att utbilda sig till diakoniassistent. Men trots att hon sökte flera jobb fick hon aldrig ens komma på anställningsintervju.
Till slut orkade Katarina inte längre fråga varför och hon tyckte det kändes som om Svenska kyrkan inte vågade anställa människor med funktionsvariationer. Det var en besvikelse och under en period var det även jobbigt för henne att gå på gudstjänster.
Det stora problemet enligt Katarina är det höga tempot inom arbetslivet.
– Många med funktionsvariationer blir utbrända för att de inte orkar med. Och allt har blivit så komplicerat. Det krävs koder och lösenord även för enklare arbetsuppgifter, eller för så vardagliga saker som att köpa teaterbiljetter eller boka en resa, och de riktigt enkla jobben som fanns förr, som springpojke och liknande, finns inte längre.
Att inte ha ett jobb är att sakna ett livssammanhang
– Jag intervjuade en kvinna under researchen som berättade att hennes bror, som var född på 40-talet, fick hjälpa till på en gård med skötseln av djuren. På så sätt fick han ett livssammanhang, men den möjligheten finns inte i dag för personer med funktionsvariationer.
Det finns ingen enskild makthavare som man kan beskylla för den utvecklingen enligt Katarina. Det har bara blivit så i takt med att kraven på effektivitet har ökat.
– Samtidigt är det motsägelsefullt att man i dag kan hjälpa människor medicinskt så att fler överlever, men att man inte kan hjälpa dem att bli en del av samhället. Därmed hjälper man ju dem bara till ett utanförskap.
Katarina Frankel har hunnit skriva tre böcker
Under alla år har Katarina avskytt den vanliga frågan ”Vad jobbar du med då?”. Hon skulle i stället mycket hellre se att den byttes ut mot ”Vad är du bra på?” eller ”Vad är du intresserad av?”.
– I dag svarar jag författare om jag får den frågan. Efter att ha skrivit tre böcker kan jag kalla mig etablerad författare, säger hon.
Men numera händer det att hon då får frågan ”Kan du leva på det?”, vilket också gör henne trött.
Hoppet att komma in på arbetsmarknaden och få en anställning som varar längre än 1 till 1,5 år har hon gett upp. Hon känner en viss sorg över det, men fokuserar i stället på att fortsätta skriva.
– Jag har börjat på min fjärde bok som ska handla om hur vi ser på äldre människor. Om man googlar på synonymer till gammal får man fram ord som orkeslös eller kraftlös i stället för till exempel ”rik på erfarenhet”.
Det triggar igång henne.
– Jag vill att man ska se det friska i varje människa i stället för åldern som bara är en siffra eller som i mitt fall en funktionsvariation.
Det var under en arbetslöshetsperiod för drygt tjugo år sedan som Katarina började skriva med målet att bli en författare. Hennes första bok, som är en ren självbiografi, släpptes 2002 och har titeln Ikapp – trots handikapp.
– När jag hade anställningar har jag inte hunnit skriva. Min första bok började jag skriva på redan 1989.
Det gick efter debuten betydligt snabbare för henne att skriva sin andra bok Johannas modiga idé som gavs ut 2007. Det är en roman som bygger på intervjuer som Katarina gjort med barn med funktionsvariationer.
– Det är en bok som riktar sig till ungdomar. Den bygger som sagt på intervjuer, men jag har skrivit den som en roman för att ingen av dem jag pratat med ska känna sig utpekad.
Att vara anhörig till någon med en funktionsvariation
Förutom om hennes egna erfarenheter från arbetsmarknaden handlar Alla behövs om den viktiga roll som syskon och andra anhöriga till personer med funktionsvariationer har.
– Både min bror och många andra syskon till personer med funktionsvariationer berättar hur illa berörda de har blivit när vi har blivit mobbade i skolan och kallats för allt från cp-unge till adhd- eller dampbarn.
Katarinas bror har alltid funnits där som ett stöd för henne. Liknande berättelser har många andra som hon har intervjuat och därför vill hon lyfta fram dem i sin bok.
– Det behöver inte vara nedsättande omdömen. Många tycker det är jobbigt när deras syskon blir uttittade. Vuxna människor kallar inte personer med funktionsvariationer för skällsord, men deras beteende och attityder kan ändå leda till att vi hamnar i ett utanförskap.
En syster som hon intervjuar i boken säger så här om fostervattensprov:
”Det är hemskt när man kan välja bort ett människoliv. Man tappar världens mångfald då. De som gör fostervattensprov och upptäcker att barnet kommer födas med Downs Syndrom förstår jag inte. De vet inte hur mycket barnet kan ge.”
Hon hoppas att hennes bok kan bidra till att förändra attityderna.
Vi bestämde oss tidigt, Johan och jag, att inte skaffa några barn
Sorgen att aldrig ha kommit in på den ordinarie arbetsmarknaden har hon lärt sig leva med. Det var längesedan hon sökte ett arbete. Nu är det skrivandet och uppdraget som föreläsare som hon vill ägna sig åt och på fritiden lever hon ett aktivt liv.
– När jag är ledig sjunger jag i en kör i Veberöd och jag är med och nattvandrar här i Lund.
Några timmar efter intervjun ska hon och Johan, som också har en funktionsvariation, ta tåget till sommarstället i norra Skåne tillsammans med deras hund Lovisa. Hon håller på att packa medan Johan går några ärenden.
– Eftersom vi inte har bil måste vi planera noga vad vi ska ha med oss så vi inte behöver börja med att gå till affären, säger hon.
Katarinas svårigheter att samordna och snabbt skaffa sig en överblick över en situation ledde till att hon och maken Johan tidigt i sitt äktenskap beslutade sig för inte skaffa några barn.
– I stället har vi skaffat oss vår collie Lovisa. Att vara matte till en hund i taget är fantastiskt och fördelen med hundar är att man får ha dem i koppel. Jag hade aldrig klarat att låta henne gå lös, säger hon med ett leende.
– Och så har jag min brors fyra barn som står mig mycket nära, tillägger hon sedan.
