Monica: Jag ville styra min dotters liv
Efter en lång och svår förlossning föddes min dotter, Angelica, 1984. Hon var den mest underbara lilla flickan, 52 centimeter lång, fyra kilo tung och frisk. Vi kunde inte få nog av henne när vi stod där på förlossningsavdelningen, min man och jag.
Han höll om mina axlar när vi tittade ner på henne där hon låg virad i sin filt och såg upp på oss med en oförståelig blick. Jag smekte henne försiktigt över den duniga kinden och lovade att ge henne en mycket bättre barndom än den jag själv hade haft.
Min dotter skulle inte ha en likadan uppväxt som jag hade haft
Jag hade vuxit upp i en familj med en alkoholiserad och mycket dominerande far, och min mamma var psykiskt sjuk, så hon hade sällan möjlighet att ta hand om mig och mina fyra syskon. Vi fick mer eller mindre klara oss själva.
Men så skulle det inte bli för min dotter. Jag skulle visa hela världen att jag var av en annan sort än min egen mamma. Jag skulle vara hennes starkaste stöd och uppfylla hennes minsta behov.
Under graviditeten läste jag en mängd böcker om hur man sköter en bebis och barns utveckling så att jag kunde ge Angelica de bästa förutsättningarna. Jag arbetade heltid som optiker, men nu sa jag upp mig för att vara hemma tills Angelica var tre år.
Hon skulle inte tas om hand av slumpmässiga främlingar, som jag hade blivit, utan ha all trygghet och kärlek som min mamma inte hade kunnat ge mig.
Min dotter presterade på topp hela tiden
När Angelica började på förskola ställde jag höga krav på personalen, och eftersom jag alltid haft en vass tunga, fick jag vanligtvis också min vilja igenom hemma. Det utvecklades efter hand till fler och fler dispyter mellan min man och mig. Han tyckte att jag var alltför dominerande när det gällde vår dotter.
När Angelica var sex år slängde han in handduken och lämnade oss. Det placerade mig i en ekonomiskt svår situation, men det var viktigt för mig att vår dotter växte upp i ett trevligt område.
Så vi flyttade till en liten lägenhet som låg bra till. Jag sov på en bäddsoffa i vardagsrummet och lämnade det enda sovrummet till Angelica.
Redan innan hon började i skolan hade jag lärt min dotter att läsa och räkna. Hon skulle inte, som jag hade gjort, kämpa med misslyckanden i skolsystemet.
Angelica var alltid glad och leende, både hemma och i skolan. I sin simklubb var hon en av de bästa, och under många år körde jag henne runt i landet till tävlingar där hon fick mitt fulla stöd från sidlinjen.
När vi var ute berättade jag alltid om min duktiga dotter, även om hon rodnade och bad mig sluta. Men jag ville eller kunde inte sluta skryta om henne. Jag var så stolt över min tjej och hade stora förhoppningar för hennes framtid, varför dölja det?
Jag blev upprörd när hon ville plugga till undersköterska
Angelica gick ut högstadiet med de högsta betygen i sin årskull och fortsatte på gymnasiet. Varje eftermiddag, när hon kom hem från skolan, satt hon böjd över sina läxor.
Andra föräldrar berättade om tonårskonflikter, men jag hade inga problem med min dotter, tvärtom. När Angelica tog studenten satte jag hennes studentmössa på henne och var lika stolt som bara en mamma kan vara.
Jag förväntade mig att Angelica skulle fortsätta att studera på universitetet, men hon höll inte med. Först ville hon ta ett sabbatsår och sökte arbete på ett äldreboende.
Chefen för äldreboendet imponerades av Angelicas förmåga att ta hand om de äldre, och hon föreslog att Angelica skulle utbilda sig till undersköterska. När Angelica stolt kom hem och berättade om konversationen brast jag ut i skratt.
– Undersköterska! Om min dotter ska studera något inom medicin, borde det vara för att bli läkare, sa jag.
Inte förvånande nämnde hon aldrig mer ämnet.
Flyttade ut på landet – hyrde en bondgård
Istället valde hon att flytta hemifrån tillsammans med sin pojkvän. Han var en bra kille från en bra familj, och Angelica var mogen nog att klara sig själv i en studentlägenhet, tyckte jag.
Men sedan berättade hon med lysande ögon att de hade hittat den mest bedårande bondgården. Jag stirrade förvånat på min dotter. Hade hon tänkt sig att flytta ut på landet?
– Det har jag, svarade hon och tillade att hyresavtalet redan var underskrivet.
Min nästa invändning var hur hon skulle pendla så långt till universitetet, men när jag frågade henne sänkte hon blicken och mumlade något om att hon faktiskt inte hade tänkt ansöka.
Just nu var hon nämligen mer intresserad av att komma bort från staden och leva ett enklare liv med frisk luft, egna höns och köksträdgård.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hennes uttalande kom som en chock för mig. Jag kunde inte förstå hur hon kunde göra det. Efter alla möjligheter jag hade gett henne? Hon bet sig i läppen och undvek min blick.
Jag lyckades inte få henne att tänka om innan hon och hennes pojkvän genomförde sina planer.
Graviditeten chockerade mig
Efter flytten fick båda jobb i området, och under de närmaste åren fortsatte jag att försöka övertyga min dotter om att hon slösade bort sitt liv. Att hon ärligt talat inte verkade särskilt glad när hon besökte mig, tog jag som ett tecken på att jag hade rätt.
Mina ansträngningar var inte förgäves, och när Angelica var 21 år ansökte hon till läkarutbildningen. Medan jag spänt väntade på att höra om hon blev antagen kom hon och hennes pojkvän på besök.
Angelica berättade att de hade goda nyheter, och hon verkade faktiskt lyckligare än på länge. Jag var övertygad om att det handlade om hennes antagningsbesked, men i stället meddelade hon att hon var gravid.
Jag kände hur blodet rann bort från mitt ansikte.
– Nej, Angelica. Du måste vänta med att få ett barn tills du har avslutat din medicinutbildning, sa jag.
– Men jag vill hellre ha barnet, svarade hon medan det glada leendet bleknade från hennes ansikte.
Jag trodde att alla möjligheter jag hade kämpat så hårt för att ge henne skulle slås i spillror om hon blev mamma nu.
Jag fick en tankeställare – hade svikit min dotter
När de hade gått funderade jag på hur jag skulle få henne att inse att hon höll på att förstöra allt för sig själv. Men varje gång jag ringde till henne under de följande veckorna var det hennes pojkvän som svarade på samtalet. Han sa att Angelica inte ville prata med mig.
Det var fruktansvärt. Jag älskade ju min dotter mer än något annat i världen, och nu ville hon inte ens prata med mig.
En natt, när jag som så ofta låg sömnlös, såg jag i mitt inre Angelicas lyckliga ansikte när hon berättade för mig att hon var gravid. Det slog mig att hon aldrig hade bett om min åsikt, men jag hade ändå sett till att hon fick den. Jag började inse att jag alltid hade uppträtt på det sättet.
Jag mindes hur pinsamt berörd hon hade blivit som barn när jag pratade om henne med stolthet. Jag hade varit så upptagen med att vara den perfekta mamman att jag hade skapat en glansbild av min dotter istället för att verkligen se henne.
Och nu, när hon hade valt sin egen väg i livet, hade jag sårat och svikit henne.
Min dotter hade full koll på sitt liv utan min inblandning
Nästa dag satte jag mig ner och formulerade en ursäkt till henne på papper. Jag erkände att jag hade trott att jag visste vad som var rätt för henne, istället för att fråga henne vad hon verkligen själv ville ha.
I brevet betonade jag att jag älskade henne och naturligtvis skulle stödja henne under graviditeten.
Hon ringde nästa dag när hon hade fått brevet.
– Får jag komma över och prata med dig, mamma?
Självklart fick hon det, och när hon igen stod i min entré, omfamnade vi varandra och grät. Hon hade saknat mig precis lika mycket som jag hade saknat henne. Men för en gångs skull var det inte jag som talade. Istället lyssnade jag.
Det visade sig att hon under de föregående veckorna hade anmält sig till en grundkurs på en teknisk skola och hade kommit överens med en tandläkarklinik om en lärlingsplats som klinikassistent.
Jag lyssnade med stora ögon när det gick upp för mig att min dotter hade full koll på sitt liv, helt utan min inblandning.
Men på ett område behövde hon fortfarande mig. Jag skulle nämligen bli mormor, och i takt med att hennes mage växte närmade vi oss varandra igen. Vi pratade både om hennes barndom och min, och Angelica berättade att hon alltid hade känt sig skyldig och tacksam eftersom jag hade offrat så mycket för henne.
I dag är jag lika stolt över min dotter, särskilt för hur hon är mamma till mitt underbara barnbarn, men jag skryter inte längre, precis som jag har gett upp försöket att vara den perfekta mamman.
Med tiden har jag också förlåtit min egen mamma för hennes misstag under min uppväxt. Sanningen är att perfekta mödrar inte existerar. Försöker man ändå vara det har jag lärt mig att det kan skada mer än det hjälper.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]